Tema: ”Kärlekens väg”/Fastlagssöndagen

Text: Joh.12:20-33

Pilgrimsfärd för tillit på jorden

Det finns en berättelse som inte är alldeles ny, som handlar om en mamma som bad aftonbön med sina två barn.

Pojken som var åtta år började och han bad för alla barn i Angola, där det var krig. Han hade sett förfärliga bilder från kriget på TV. Det som särskilt etsat sig fast, det var bilderna på barnen som drabbats i kriget.

Hans syster, som var två år yngre ville inte vara sämre än sin bror och hakade på temat om barn som drabbats av krig, och så bad hon:

”Gud, rädda alla barn i Sydafrika, men kom ihåg Gud, det är krig där, så ta ett gevär med dig.”

Flickan, bara sex år, var redan helt upptagen av detta, att krig är så riskabelt att enda sätet att skydda sig det är att själv förse sig med vapen och så borde Gud också göra – för säkerhets skull.

För säkerhets skull skickar också president Bush fler soldater till Irak och Afghanistan. När skeendet håller på att glida honom ur händerna, så har han bara en lösning på det problemet. Mer vapen. Mer soldater. Det är som att han är döv för historiens erfarenheter av vad som hänt när starka maktintressen och vapen gått hand i hand, döv för vad andra har att råda honom till, döv för det evangelium han säger sig läsa och i andra frågor vilja ta intryck av.

Det bådar inget gott när den som förfogar över så mycket makt är liksom fången i sitt sätt att förstå begrepp som styrka och makt.

Ett helt annat sätt att tänka är den ”pilgrimsfärd för tillit på jorden” som tar bröderna från Taizé från den ena världsdelen till den andra, från ungdomsmöte till ungdomsmöte. Det är denna pilgrimsfärd som den här våren också fört några av dom till Sverige.

Vi mötte broder Matthew här i onsdags och han berättade lågmält om hur längtan efter tillit präglar kommuniteten i Taizé och deras möten med främst ungdomar.

Utgångspunkten för broder Matthew och utgångspunkten för det ungdomsmöte bröderna inbjuder till i Stockholm i början av maj, det är att egentligen inget är långsiktigt möjligt om vi inte tänker i termer av tillit.

Detta gäller om våra relationer. Det gäller om mötet med en annan, om kärleken och om freden. Tillit gäller också som trons förutsättning, som bönens förutsättning och förlåtelsens förutsättning.

Det är strängt taget inte möjligt att tänka om så avgörande begrepp som nåd och barmhärtighet, utan att först tänka tillit.

”En pilgrimsfärd för tillit på jorden” – jag tänker mig att det är så vi ska förstå den här söndagens tema: ”Kärlekens väg”.

”En pilgrimsfärd för tillit på jorden” – det är så vi ska förstå Jesu liv: en strävan mot mer av tillit på jorden, mer av tillit mellan människor. Förebilden för den tilliten är den totala tillit till Gud varmed Jesus levde sitt liv.

Om inte den tilliten funnits, hur skulle då Jesus ha kunnat hantera den oro och rädsla som rev i honom inför vetskapen av att han skulle dö?

Det är också i tilliten som liknelsen om vetekornet finns inbäddad.

Det är tilliten som bär tron att bortom döden finns ett liv rikare och med en större fullhet än den där kornet ligger för sig själv.

Fastan handlar om att ge upp något för att vinna något annat.

För ett par år sedan försökte vi illustrera detta här i kyrkan, när vi bl.a. berättade om hur man kan ge blod för att bidra till att rädda en annan människas liv eller att ge bort en del av sina pengar för att bidra till att förändra levnadsvillkoren för världens fattiga.

Vi hade också information om hur man kan ordna det så att ens organ kan användas efter ens egen död för att hjälpa någon annan till ett drägligare liv.

För Jesus var perspektivet vidare än att hans hjärta skulle kunna slå i en annan människas kropp. För Jesus gällde det unika uppdraget att genom sin död

bidra till att öppna ögonen på oss alla inför det som är Guds avsikter och möjligheter.

Att såsom Jesus gjorde löpa linan ända ut, det är ju det som är ett tillitens vittnesbörd. Att inte drivas av kompromisser som skymmer uppdraget, utan leva det till 100%.

Jesus sätter i det här sammanhanget fingret på det som är svårare än mycket annat, nämligen detta släppa taget om sitt eget. Vi talar ofta i termer av att detta är mitt och vi är noga med var gränsen går mellan mitt och ditt.

Vi talar om mina barn, mina pengar, min kyrka och min framtid.

Jag tror att vårt sätt att tala om saker och ting också påverkar hur vi tänker om det som hör livet till. Kanske sker det inte alla gånger så medvetet, men ändå.

När vi talar om kyrkan som vår kyrka så sätter det sig i bakhuvudet som att detta är vårt projekt. Ska det bli något av detta, så beror det mycket av vad vi orkar och kan komma på.

Om också vetekornet tänkte i termer av att detta är mitt, inte tänker jag ge upp det, ja då hade det bara blivit ett ensamt korn.

Det är detta Jesus anknyter till när han talar om att älska sitt eget liv på ett sån´t sätt att man helt förlorar det. Man håller så hårt om sitt eget att det blir som ett strypgrepp. Livet går s.a.s förlorat.

Så öppnar Jesus ett annat perspektiv på livet i sin ”pilgrimsfärd för tillit på jorden”. Ett annat sätt att se på det som är viktigt i livet.

Ett annat sätt –det är ju det vi gång efter annan längtar efter. När det som är, gått i stå, då behöver vi göra på ett annat sätt eller tänka på ett annat sätt. Något nytt behöver till.

Till sist! Vi har tyvärr inte mycket kvar av fastan. Den vecka som kommer är i huvudsak lik den vecka som just gått.

Vi skulle behöva återerövra åtminstone något av fastans intentioner av att avstå för att annat i livet ska få en chans. Att exempelvis avstå något av det jag vanligtvis lägger tiden på för att få mer tid för eftertanke och reflektion. Att under ett par veckor dra ner på tempot – kanske avstå från att jobba över – för att klart kunna se det som annars bara flimrar förbi därför att det vanligtvis går alldeles för fort. Att fundera över hur jag med det som är mina förutsättningar skulle kunna bli en del av denna ”pilgrimsfärd för tillit på jorden”. Vad behöver då ske i mitt liv? Låt det få bli din fråga i fastan!

Amen.