Tema: ”Det levande ordet”

Text: Joh.7:40-52

”Därför att Ordet bland oss bor…”

Det blev inte riktigt som översteprästerna och fariséerna hade tänkt sig. ”Smolk i glädjebägaren” skulle man kunna säga.

Det var fest i templet i Jerusalem. Alla som kunde, var där när man firade minnet av hur Gud långt tillbaka i tiden räddat det judiska folket då man var på flykt undan dom som alldeles ville utradera dom från kartan.

Dramatiken låg inte så mycket i festen som sådan, som i den katt och råtta-lek som pågick då överstprästerna och fariséerna mest var upptagna av att få tag i Jesus som diskret höll sig undan.

Johannes kände av stämningsläget när han noterar att ”det pratades mycket om Jesus, några sa att han var en bra människa, andra att han vilseledde folket. Men ingen vågade tala öppet om honom av rädsla för judarna”, Joh.7:12-13.

När halva högtiden var förbi klev Jesus s.a.s. fram på scenen och började tala till folket, och många häpnade över det han hade att säga. Hur kunde han som inte hade studerat vara så lärd?

Ju mer Jesus talade om att det han hade att säga det hade Gud sagt åt honom att säga, desto mer nervösa blev överstprästerna och fariséerna.

Problemet ur fariséernas synpunkt, det var alla dom som lät sig övertygas av det Jesus sa. Förtappade och vilseledda i fariséernas ögon. Dom blev som en skyddsmur runt Jesus, vilket gjorde det helt omöjligt att gripa i Jesus.

Lite av ”tablå” måste det ha varit när dom som översteprästerna och fariséerna skickat ut kom tillbaka halvt omvända av det dom hört Jesus säga. Det var ju inte meningen.

Det dom hörde Jesus säga var så annorlunda. Det var en ny ton i dom ord dom hört så många gånger förut. Orden kändes på ett annat och nytt sätt. Det var inte ord för formens skull. Här hände något när orden blev sagda.

Översteprästerna och fariséerna höll till vid sidan av folkvimlet. Därifrån gav de sina order och det var där dom tog emot rapporter om vad som hände.

Samtidigt rörde sig Jesus ute bland folket. Han hade ingen given plats eller någon predikstol reserverad för sig. Ändå uppstod ett självklart centrum när han började tala. Människor stannade upp och trängde sig fram för att höra vad Jesus hade att säga och för att se vad som skulle hända.

Jesus knöt an till människorna som lyssnade. Han knöt an till det som hände i templet. Han knöt också an till traditionen men vred samtidigt tolkningsföreträdet ur översteprästernas och fariséernas händer.

Det var i ett annat sammanhang som Jesus yttrade orden att så här står det skrivet, och så hänvisade han till skrifterna, men jag säger er.

Han öppnade dörrar i det människor hört och var väl förtrogna med, dörrar in mot en ny verklighet. Han vände upp och ner på gamla sanningar som ingen tidigare vågat göra. Det var så han skapade nya förutsättningar i människors liv.

Det var så han gjorde det lättare för människor att leva, och det blev så uppenbart att detta var ett annat sätt att använda orden än då fariséerna talade och det upplevdes som nya pålagor som las uppe på människors axlar.

Orden som Jesus talade blev till befriande ord. Det var som om Jesus frigjorde Gud från batteriet av lagar och rollen av den som alltid hade ett dömande ord att säga.

Det var när orden inte användes för att kontrollera och utöva makt, som människorna lyssnade. När orden inte uttalades uppifrån i en befallande och dömande ton - det var då de blev till ord som befriade.

Orden som tidigare skapat distans mellan Gud och människor blev då Jesus talade, ord som bidrog till att upprätta människor och föra människor som samhället och religionen förpassat ut i marginalen in i gemenskapen igen. Orden skapade mening och sammanhang.

Visst kan vi ibland känna trötthet inför orden och mängden av ord. En trötthet inför övertron på vad orden kan åstadkomma, som att argument skulle vara det enda som förmår övertyga en människa.

Lika visst är att vi behöver återerövra orden som är genomlevda, orden som är födda ur eftertänksamheten, orden som i första hand inte är till för att argumentera som att bjuda in till dialog, ord som tillåter mig att i prövande ordalag t.o.m. tala om Gud och min tro på Gud.

Visst behöver vi dom orden.

Det är så lätt att också vi som församling och kyrka dras med i en tro på att bara vi drar upp volymen så kommer människor att lyssna. Det är ju inte så. Närvaro har i första hand inte med volym att göra.

När många misstror orden har vi anledning att markera en tilltro och tillit till Ordet såsom det kommer till oss från Gud genom Jesus Kristus.

”Därför att Ordet bland oss bor blir världen aldrig stum…Därför att Ordet bland oss bor har världen ljus och liv”.

Det är den övertygelsen vi ska ge uttryck för i psalmen vi ska sjunga.

Tillit och tilltro till Ordet men också till orden – det är det vi tar med oss vidare in i 2007.

Tillit och tilltro. Två ord som kan hjälpa oss att våga det som i en yttre mening ser ut som ett alldeles för riskabelt företag.

Tillit och tilltro till Gud och varandra. Det är så mötet gör skillnad.

Amen.