Text: Luk.2:22-40

Tema: ”Uppenbarelsens ljus”

”Gud är hos oss, ljus i natten…”

När vi allra sist i julevangeliet läst om hur herdarna återvände till ängen och fåren efter sitt besök i stallet i Betlehem, så fortsätter Lukas i den andra halvan av detta andra kapitel – tjugo versar - med att notera det enda vi vet om Jesu barndom och ungdom.

Det Lukas berättar är att Jesus fick sitt namn åtta dagar efter födseln, att Maria och Josef en dryg månad senare tog sig till templet i Jerusalem och att Jesus när han var tolv år återvände dit i samband med en av judarnas stora högtider. Mer vet vi inte.

När Lukas fortsätter så är det tjugo år senare och Jesus var runt trettio och lät döpa sig av Johannes i Jordan.

Maria och Josef levde med den judiska traditionen som utgångspunkt och alla dom regler som gällde för olika tillfällen i livet.

Det var den traditionen som bestämde att efter trettiotre dagar skulle de nyblivna föräldrarna till templet för att offra och modern befrias från den orenhet som det innebar att ha fött ett barn. Det var så man såg det.

Det var ordning och reda och det var in i detta regelstyrda liv som Jesus senare tog till orda och skapade smått kaos när han hävdade att det måste vara så att livet är viktigare än reglerna.

Det Lukas nu berättar är ett märkligt möte. Det var som om detta var det enda som Symeon och Hanna väntat på, som att detta var den sista pusselbit som nu föll på plats. Nu kunde Symeon dö. Barnet var tecknet på att det Gud lovat genom sina profeter nu var fullbordat.

När Symeon tog det lilla barnet i sin famn, barnet som inte själv visste något om det som pågick, så såg Symeon i det barnet det som skulle komma att göra skillnad för alla folk.

För Symeon var Kristusljuset tänt. Från det ljuset skulle andra ljus komma att tändas. Nu var tid att hoppas. Nu var tid att tacka Gud.

När Hanna, 84, fick syn på Jesus så bekräftade hon det Symeon sagt. Så var dom två som visste och kunde berätta att Gud fortsatt handlade med sitt folk. Gud höll sitt löfte, och det blev en bekräftelse på att det profeterna sagt det var verkligen från Gud.

Både Symeon och Hanna räknades till dom, som det hette - ”de stilla i landet”. De höll till i synagogan och templet. Dom bad, läste dom heliga skrifterna och inte minst väntade på den kommande Messias. Det var för detta dom levde. Ganska oförargligt kan det tyckas. Människor som inte gjorde så stort väsen av sig. Men romarna blev nervösa. Dom visste inte vad dom skulle göra med dessa människor som bad så uthålligt om en annan ordning. I det stilla pågick en motståndskamp som inga militära handböcker hade någon strategi för. Vad gör man med människor som ber och med sin bön tror att de kan förändra världen? Detta har gjort många makthavare nervösa genom historien.

Om Symeon står det att han ”ledd av Anden” gick till templet.

Vad vi vet så visste inte Symeon vad det var för särskilt som Gud hade på gång. Det var som för Filippos som vi läser om i Apostlagärningarna, som Anden manade, att mitt på dagen, när det var som hetast och vettigt folk höll sig inomhus, gå ut på vägen och vänta där. Det var nå´t Gud ville, men Filippos visste inte vad.

Så kom vagnen med den afrikanske hovmannen och ett samtal utspann sig som slutade med att mannen lät döpa sig. Gud hade en plan och Filippos var en del av den.

Ett av de teman vi avhandlar i Alpha-kursen, det är frågan om hur Gud leder oss?

Jag tänker mig att det i grunden är en fråga om tillit till Gud, mer än en fråga om den praktiska frågan -hur?

Vi vet inte riktigt hur det var för Symeon och Filippos annat än att Anden manade på, Anden lät dom förstå att Gud ville nå´t särskilt. Grunden var deras tillit till Gud, det var därför dom gick utan så mycket som en enda fråga. Tilliten bestod i en övertygelse att det Gud ville var gott. Att Gud visste var viktigare än att dom hade hela kartbilden klar för sig.

Tänk om Hanna och Symeon som förebilder i trons liv. Gud menar inte att det som en gång hänt inte kan hända igen. Det är verkligen så att det händer och vi och andra kan berätta om sån´t som liknar det som hände Symeon och Filippos – att Anden manar och låter oss förstå vad Gud vill – att gå till en särskild plats, att göra något särskilt eller säga det vi inte riktigt förstår den fulla meningen med.

Många människor kan vittna om hur några ord blev avgörande i deras liv, utan att den som sa orden riktigt förstod sammanhanget.

Det som hände Symeon och Hanna är ett utryck för det som gäller som en förutsättning i trons värld, nämligen detta att Gud tar oss människor i anspråk, att Gud samspelar med oss. Att Gud litar på oss. Att en människa blir ett svar på en annan människas bön.

Symeon och Hanna i all ära, det är ändå barnet som är centrum i det Lukas berättar. Det var till Jesus Symeon och Hanna knöt sina förhoppningar. Det var Jesus som var svaret på deras böner, svaret på profetiorna som man levt med i hundratals år.

Så gäller det vi redan sjungit:

”Bär vi barnet i vårt hjärta, blir vi bot för världens plåga.

Gud är hos oss, ljus i natten, för att hjälpa oss att våga.

Ljuset bär oss. Gud är nära, i ett litet barn som ser oss”.

Amen.