Så här ser den ut. Min egen hemsida. På den vänstra
ramen hittar du länkar till flera sajter jag har satt ihop under
åren. På denna sida har jag berättat lite grand om
mig själv.
Mitt
namn är Jarmo Haapamäki. Jag bor i Hälleforsnäs
(Sörmland, Sverige), har bott här sedan 1986. Innan jag
flyttade hit bodde jag kort tid i Hallstavik, Roslagen, och även
några månader i Jordbro söder om Stockholm.
Jag
föddes i Finland. I min barndom flyttade vår familj runt
ganska mycket, men nästan hela min ungdom bodde vi i Puolanka,
Kainuu, där jag under högstadieåren bildade ett
rockband med mina kompisar, gav ut ett par punktidningar och över
huvud taget tog punkens gör det själv-anda på allvar.
Jag har aldrig slutat att spela och sjunga och inte heller att skriva
och forografera.
Musikern
Mitt band i Finland hette Muovikazzi (Plastkazze). Vi spelade pop
i stadshusets källare och ibland även inför publik.
Fast på sista tiden var det inte så viktigt för
oss att komma ut. Vi trivdes alltför väl i vår replokal.
Vi
samarbetade ibland med ett band från grannkommunen Utajärvi,
22-Pistepirkko. Vi brukade ordna spelningar åt varandra och
spelade ofta på samma tillställningar. När vi 1983
blev tillfrågade att spela på en rockfestival i Italien,
såg vi även då till att även kompisarna i
22-Pistepirkko fick spela där.
22-Pistepirkko
är i dag ett välkänt och populärt band runtom
i världen. Det är inte många som har hört talas
om Muovikazzi.
Men vi hade en fan club och egen tidning redan 1982. Okej, vi gav
ut den själv. Men ändå... Tidningen hette Hunajaa
(Honung) och finns i dag kvar som en nättidning.
Journalisten
Under gymnasietiden fick jag chansen att börja skriva artiklar
åt en lokaltidning, Ylä-Kainuu. Jag tog den chansen och
fortsatte att skriva artiklar åt tidningen i cirka ett par
års tid, ibland flera artiklar i veckan. Jag fick betalt per
textrad och per publicerad bild så jag det blev ganska mycket
artiklar...
På
sommaren 1985, strax innan jag flyttade till Sverige, vikarierade
jag i stället för en semesterledig lokalreporter och fick
då månadslön. Jag tror att jag skrev färre
artiklar då, när jag inte längre fick betalt per
rad...
Från
början var det inte meningen att jag skulle flytta till Sverige
för gott. Jag hade faktiskt helt andra planer för min
framtid. Meningen att jag skulle köpa en fin bil i Sverige,
jobba hårt i ett år och sedan flytta tillbaka till Finland
och se tiden i Sverige som ett parantes i mitt liv, som en nyttig
livserfarenhet. Efter vikariatet på tidningen tog jag båten
till Sverige.
Och
jag blev kvar. Många andra finnar som jag mött i Sverige
har -som jag - tänkt att stanna här bara en kortare tid,
men stannat för gott. När jag skriver detta, på
hösten 2001, har jag bott här i cirka 16 år och
har ännu inte återvänt. Visst har jag funderat på
det ibland, men det blir allt svårare att återvända,
medan man får mer och mer rötter i det nya landet. Fast
jag ska inte säga att jag lever resten av mitt liv i Sverige.
Var det inte James Bond som sa att man aldrig ska säga aldrig?
Sophämtaren
Jag
har haft olika jobb här i Sverige. Från början var
det inte tal om att jag skulle kunna söka jobb på någon
tidnig. Det allra första anställningen fick jag på
en renhållningsfirma i Hallstavik. Tillsammans med en annan
landsman körde vi sopbil, tömde folks soptunnor och körde
containrar till tippen. Det var bra betalt jobb och inte alls så
tråkigt arbete som det kan låta. På ett sätt
var det ett av de bästa jobben jag någonsin haft. På
första veckan hittade vi högar med aluminumväggar
på soptippen som vi körde till metallåtervinning
i Uppsala och fick tusentals kronor för besväret. Jag
trodde jag hade hittat mitt drömjobb.
Fast
sådan lycka hade vi inte några flera gånger, tyvärr.
Gjuteriarbetaren
Min
nästa arbetsgivare i Sverige var ett litet gjuteri i Herräng
strax norr om Hallstavik. Jobbet var OK, men lönen var inte
lika bra. Efter ett par månader började jag jobba i Stockholm
i stället, lönerna var högre där.
Fast
där fanns det inga lägenheter. Under åtta månader
bodde jag i en husvagn på ett industriområde i Jordbro
söder om Stockholm och jobbade som en sandblästrare och
målare. Jag var nöjd med lönen men efter vintern
fick jag nog och ville flytta i en riktig lägenhet. Jag sa
upp mig utan att först ha skaffat mig ett nytt jobb.
Jag
flyttade till Hälleforsnäs där jag bor än i
dag. Jag sökte och fick jobb på järnbruket och flyttade
in i en tvåa. Jag hade bott ett par månader i Hälleforsnäs
som tolvåring och därmed hade vänner i samhället
sedan tidigare. Dessutom bodde min äldre bror här. Ganska
fort kände jag mig hemma här.
Ett
år hade gått sedan jag flyttade till Sverige. Jag hade
min fina bil (en Merca) och kunde flytta till Finland med bilen
som skattefri flyttgods. Men jag hade vant mig vid att tjäna
pengar ochallt flöt på bra. I Finland väntade militärtjänsten
och i och med det knappt ett år nästan helt utan några
pengar. Det kändes mera rätt att fortsätta livet
som vanligt i Sverige.
Jag
jobbade cirka tre år på Hälleforsnäs Bruk
innan jag sa upp mig. Eller jag faktiskt upp mig (två gånger)
även tidigare. Först övertalade de mig att fortsätta
och andra gången slutade jag på riktigt och jobbade
ett halvt år som klassföreståndare för finska
barn i Hallstavik. Men när det vikariatet tog slut sökte
jag återigen jobb på Bruket i Hälleforsnäs.
Efter ett halvt år som lärare hade jag inga pengar kvar...
Som industriarbetare fick jag mycket bättre betalt.
Men
efter ännu en vinter på järnbruket slutade jag för
gott. Jag ville inte tillbringa resten av mitt liv på ett
industrikneg.
Jag
hade knappt lärt mig någon grammatiskt korrekt och varierande
svenska på mina arbetsplatser där kommunikationen mellan
arbetare ofta bestod av något slags kroppsspråk och
teckenspråk. De flesta som jobbade på industrier var
finnar, turkar och jugoslaver. De svenska arbetskamraterna var inte
heller speciellt intellektuella.
Jag
lärde bättre svenska genom att läsa böcker och
tidningar och genom att skaffa mig svenska vänner. Men det
tar tid att lära sig ett språk så pass väl
att man vågar använda det som ett arbetsredskap.
Jag
slutade aldrig att skriva under tiden jag jobbade inom industrin.
Men jag skrev fortfarande på finska. Jag hade ju inte tänkt
att stanna kvar i Sverige och hade inte ens tänkt att söka
journalistjobb i Sverige.
Jag
slutade inte heller att spela musik. Jag hade min elgitarr med mig
när jag flyttade till Sverige och redan efter några veckor
hade jag hittat ett band som sökte en sångare och gitarrist.
Musiker
igen
Eller
egentligen sökte de ingen. Jag stormade in i en replokal i
Hallstavik, där tre killar spelade punkrock. Jag presenterade
mig själv och fick även visa vad kag gick för. Jag
tror att jag sjöng och spelade någon Iggy Pop-låt
från Lust For Life-plattan. Men killarna hade redan en sångare.
Otur.
Till
min förvåning kontaktade två av killarna i bandet
mig några dagar senare. De ville att jag blev medlem i bandet,
men basisten, som också sjöng, ville inte det. Det resulterade
i att trummisen och gitarristen i bandet gav den motstridige basisten-sångaren
sparken!
Visst
bildade vi ett nytt band tillsammans, som vi döpte till Movie
Cats. Vi tyckte att det var en kul grej att använda det gamla
gruppnamnet Muovikazzi, fast på engelska. Att fortsätta
sjunga på finska var ingen bra idé och jag kunde inte
svenska tillräckligt bra så låtarna fick bli engelskpråkiga.
Men
Movie Cats repade aldrig i någon replokal. Vi jammade lite
i en av killarnas lägenhet och bollade med olika låtideer
men vi hade ju ingen basist. Den tidigare basisten hade ju fått
sparken.
En
gång åkte vi faktiskt till Stockholm och tänkte
att vi hittar någon cool basist lutande mot en jukebox någontans.
Men vi såg ingen som stämde överens med beskrivningen...
Först
efter att jag flyttade till Hälleforsnäs hittade jag ett
band som hade tillräckligt många medlemmar och faktiskt
spelade tillsammans. Bandet döpes till The Soul Preachers och
heter det än i dag, 15 år senare. Av originalmedlemmar
är bara trummisen och jag kvar, men gruppnamnet består.
Mera om The
Soul Preachers hittar du på bandets hemsida.
Skådespelaren
I
Hälleforsnäs engagerade jag mig i den lokala Finska Föreningen,
skrev artiklar till föreningens tidningen, som jag var med
att återuppliva och även redigerade den. Jag var även
med i föreningens teatergrupp, som uppträdde några
gångeri Hälleforsnäs och även bland annat i
Södertälje.
En
gång, flera år senare, medverkade jag tillsammans med
en annan kille från samma teatergrupp i en filmatisering av
en kriminalhistoria på TV4. Brottsplats Sverige hette serien.
Vi spelade småbrottslingar som var misstänkta för
ett grymt mord. Det var en rolig erfarenhet.
Först
efter några år i Sverige började jag skriva på
svenska. De allra första artiklarna var reseskildringar i en
sportdykarklubbens medlemstidning, där jag hade även en
egen spalt. Bra träning. Jag sportdök själv på
den tiden.
Lite
senare, 1993, bildade jag tillsammans med några vänner
en musikförening i Hälleforsnäs. Föreningen
gav även den ut en egen tidning och jag fick allt mer språkträning.
Föreningen heter It's
Alive! och även den har en hemsida.
Jag
sökte inte jobb speciellt aktivt. Jag hade ju en musikförening
att sköta. Jag var ordförande, bandbokare och vem vet
vilka uppgifter jag hade tagit åt mig inom föreningen.
Ljudteknikern
Föreningen
finns i princip fortfarande kvar. Vi hyr ett hus i Hälleforsnäs,
där det finns replokaler och en inspelningsstudio. Fast vi
arrangerar inte längre konserter och säljer inte ens medlemskort
och ger exempelvis inte ut någon medlemstidning längre.
Hemsidan har inte uppdaterats på länge.
I
studion agerar jag som ljudtekniker ibland och även vid livekonserter.
I princip hyr jag även ut en ljudanläggning om någon
frågar och tidpunkten passar för mig. Fast jag har inte
gjort någon reklam för min PA-uthyrning,
utöver en enkel sida på Internet.
Det
var tack vare en av artiklarna jag hade skrivit i föreningens
tidning jag fick jobb på en riktig tidning.
Journalist
igen
Chefen
på Eskilstuna-Kurirens Flensredaktion hade läst en intervju
med M.A. Numminen som jag skrivit i Det lever! (medlemstidningen
hette så) och tyckte om det han hade läst. Han frågade
mig om jag kunde hoppa in som vikarie åt en sjuk journalist
en helg. Jag kände mig inte redo än, men mannen hade förtroende
med mig och lovade att hjälpa till om jag fick problem med
språket. Jag kunde inte tacka nej. Året var 1994.
Sedan
följde flera uppdrag och följande höst fick jag praktisera
ett halvt år på tidningsredaktion och lärde på
det sättet väldigt mycket på kort tid. Efter praktiktiden
jobbade jag på samma tidningsredaktion i flera månader
som långtidsvikariat.
Förutom
ett par års paus, då jag hade kropsligt arbete i stället,
har jag arbetat på Eskilstuna-Kuriren som frilansande journalist
och fotograf och haft olika vikariat på tidningen, på
lokalredaktionerna i Flen, Strängnäs och på huvudredaktionen
i Eskilstuna, där jag även vikarierat vid ett flertal
tillfällen tidningens enda finskpråkiga skribent, som
står för en finskpråkig sida i veckan.
Det
roliga var att jag hade hunnit skriva artiklar på svenska
åt tidningen i ett par års tid innan någon på
tidningen kom på att jag kan även skriva på mitt
modersmål...
Av
någon anledning har tidningsledningen på Eskilstuna-Kuriren
aldrig erbjudit mig fast arbete, trots rekommendationer från
många av mina medarbetare. Jag är ju utlänning,
trots allt, och kommer alltid att vara det.
Jag
har skrivit några artiklar även till andra tidningar,
fast inte så många. Jag har skrivit några artiklar
i tidningen Kommuninfo och exempelvis Borrsvängen, en branschtidning
för djupborrare. Dessutom har jag översatt några
finska datorartiklar till svenska åt en tidning kallad It-branschen.
Fotografen
Som
fotograf har jag anlitats vid några bröllop och liknande,
men jag försöker undvika sånt. Jag är för
dålig på att ta betalt av privatpersoner.
Ett
bokförlag från England publicerade under våren
2001 en bok om Iggy Pop med mina bilder både på omslaget
och sista sidan. Bilderna hade jag lagt på Internet, på
sajten Live
Pix, där man hittar några av bilder jag tagit av
mina favoritartister. Jag är glad att förlaget valde mina
bilder till omslaget. Det finns ju ändå tusentals med
bilder på världsstjärnan Iggy Pop.
Här
ser ni omslagsbilden:
Släktforskaren
För
en tid sedan blev jag intresserad av att forska i mina rötter.
Jag har en egen sajt som som handlar om min släktforskning,
den är dock skriven på finska. Om du ändå
vill besöka sidan och vill kanske glo på antavlor eller
något, hittar du till sidan genom att klicka här.
Knutten
När
jag var i tonåren körde jag gärna motorcykel i skogen
eller på avskilda vägar. Men av någon anledning
brydde jag mig inte om att skaffa en riktig motorcykel när
jagfyllde 18 och fick ta körkort. Det blev en bil i stället.
Inte förran i somras köpte jag en motorcykel. Men nu är
jag helsåld på motorcyklar igen. Vilken rolig leksak!
Nyligen köpte jag en helt ny motorcykel, en blåvit Suzuki
GSX1400. Mera kan ni läsa (på engelska) på My
Suzuki Pages.
Denna
presentation blev lite längre än jag har tänkt mig,
mig i fall du har orkat läsa ända hit, har du förmodligen
funnit texten intressant.
Om
du vill säga mig något, skicka gärna e-mejl.
Det är alltid roligt att få post. Eller skriv något
i gästboken.
Jarmo
Haapamäki
2001-10-13
Du
kan även slå på denna knapp. Om du törs!
