Kaisa var min speciella lilla vän, flickan som alltid tröstade mig när jag var ledsen, som alltid vaknade glad och som med pussar välkomnade mig till en ny dag. En liten och nätt flicka som tog fram det ömmaste i alla hon träffade. Hon var mitt eget lugnande. När mina tårar kom, kom alltid Kaisa för att trösta. Hon var lugn och trygg och lade sig tätt intill, ibland somnade hon, ibland tittade hon bara på mig med sin milda, ömma och kärleksfulla blick som sade "allt ska bli bra matte". Och när jag klappade hennes varma lilla kropp kom lugnet åter.

Tillsammans med Kaisa har jag haft många underbara stunder, vi har gosat så mycket, vi har lekt i massor, gått på härliga långpromenader, åkt på hundträffar och hundutställningar. När jag cyklade brukade Kaisa åka med i cykelkorgen, därifrån morrade hon på hundar vi passerade, hon kände sig nog ganska stor där uppifrån korgen. Hon var nästan alltid lös och så otroligt lydig och lyhörd för vad jag ville. Hon kunde se harar skutta förbi utan att springa efter, hon tittade alltid på mig och med blicken frågade hon om hon fick jaga efter, när jag sade nej stannade hon kvar hos mig.

Pappa sade nyligen "Kaisa och du var som lång och lerhalm tillsammans" och precis så var det. Vi stod varandra så enormt nära!

Tack för allt Kaisa, utan dig vet jag inte vad jag hade gjort. Du har givit mig så mycket! Du finns i många hjärtan, i mitt, mammas, Eriks, Peters, ja listan kan göras lång. Vi kommer aldrig att glömma Dig älskade Kaisaflickan, aldrig!