'Extremt billig bil köpes':
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag behöver en extremt billig men mer eller mindre körbar bil. Ful, bucklig och rostig gör inget. Är den besiktigad är det ett plus men det är inget absolut krav. Passa på att slå två flugor i en smäll, tipsa grannen och låt honom slippa betala för att skrota sin gamla bil samtidigt som du förbättrar utsikten från din egen tomt.
-------------------------------------------------------------------------
Jag har fått ett svar där en kille länkat till annonser med tokdyra högstatusvagnar i tretusenkronorsklassen! Tydligt fall av glidande värdeskala, jag som trodde formuleringen extremt billig skulle locka fram rader av givmilda bilskänkare. Det värsta är väl att dom som nu möter mig på parkeringen tror att min andra Audi, Aladdin, också kostade 2000...!
Hej på er,
det har uppenbarat sig ett tänkbart tävlingsfordon för MSC så att Martin kanske äntligen kan få lite motstånd.
Häromdagen när jag åkte förbi ett av stadens mer ökända bostadsområden fastnade blicken på en Audi 100 från 1985 på deken på en av hyreshusparkeringarna. Det är en silver- eller möjligen ljusblåmetallic sedan med minsta möjliga motor och knappast någon utrustning alls. Den är till och med så snikutrustad att den saknar hjul och står därmed på skivorna fram och nödreserven bak. Det som förtrollar mig är att den är synbart rostfri, -85:orna var i alla fall förzinkade en bit upp på sidorna, vilket skulle göra den till en anständig vardagsbil. Den är skattad och besiktigad till och med februari vilket väl är en god start för MSC. Förutom hjul så behöver den ett nytt baklampsglas men i övrigt verkar den komplett med lite revor i bakskärmen.
Jag ringde ägaren i morse som beklagade sig över att någon snott hjulen och att dom tänkte skrota den nästa vecka - bingo!
Jag erbjöd mig då att köpa den för en billig penning men fick svaret att jag fick ta den bara jag tog hand om den - dubbelbingo!
Det som krävs är alltså fyra hjul 14"/15" med bultcirkel 4/108 plus 12-16 bultar för hemtransporten. Som av en ren tillfällighet så råkar det vara samma dimension som sitter på Saabarna... Av en lika stor slump så tog plockade jag med så mycket extra bultar jag kunde hitta när jag var på skroten sist så det är bara att låna några skruvar från Aladdin, ta med sommardäcken till ena Saaben och hämta bilen. Vinterdäck ligger ju utom budget så om jag bara hittar dubbfria så funkar dom ju även efter påsk... Rent regelmässigt så har jag väl lite problem med hjulbultarna, lampglaset och budgeten. Att inköpspriset ligger långt under tusenlappen hjälper mig ju inte eftersom den är besiktigad, det hade varit bättre om den INTE var det...
VI får se hur det avlöper, det måste gå att få tag i några fler skruvar utan större kostnad (nej jag tänker inte plocka en här och en där i P-husen!) men lampglaset går nog att fixa själv, rött plexi och varmluftpistol kanske? Eller epoxi med karamellfärg, räknas lim?
Kanske är det bara en hägring men det är i alla fall värt mödan att dra hem liket.
Hej igen, jag var förbi och tittade ännu en gång på mitt tilltänkta tävlingsobjekt idag, den här gången i dagsljus.
I stort såg den rätt prydlig ut men krockskaden i bakre hörnet var aningen allvarligare än jag mindes. Det skall nog inte bli några problem att få dit ett baklampsglas och kofångaränden går nog att fästa med buntband... Jag passade på att samla ihop de hjulbultar jag hittade så det verkar bara saknas några enstaka.
Jag har varit iväg på ett första försök att hämta hem nykomlingen och även träffat ägarens far personligen men tyvärr hade dom inte lyckats hitta regbeviset och jag befattar mig inte med bilen utan att åtminstone papperen är ok. Han skulle återkomma i kväll så jag for hem så länge och väntar på att dom hör av sig. Dom har beställt hämtning från skroten på tisdag så innan dess måste det vara klart.
Saaben är i alla fall packad med bra-att-ha-saker som verktyg, däck, hjulbultar, bensin, startkablar, startgas. Dessutom lyckades jag skrapa ihop tre gamla vinterdäck på 9000-fälg här hemma så tillsammans med det enda punkterade sommardäcket som sitter på den nu så tar jag mig nog hem. Jag kollade även med sheriffen om dom hade några ouppklarade affärer men det var grönt med undantag av "okänt försäkringsbolag". Ännu en anledning att ha järnkoll på papperen och skaffa en trafik försäkring INNAN man kör med bilen. Som läget nu så skulle jag inte ens få betala för de 393:- skatt som finns i bilen så jag får nog kämpa lite med samvetet för att inte betala åtminstone något, de såg en smula behövande ut. Där finns för övrigt fler objekt om det finns hugade spekulanter, Volvo 240 eller Åpel Rekord kanske? Ta med fyra hjul och en sidoruta bara. Något som oroar mer är att främre bromsbeläggen ser mer än lovligt tunna ut fram och nya ryms INTE i någon budget. Har jag tur så passar skrotet jag rev ur Aladdin, vad kan begagnade bromklotsar värderas till? Jag föreslår modellen väl beggade klotsar på loppmarknadsbord, vad skulle ni betala för sådant? Jag skulle svårligen ge mer än 10 spänn för alla fyra, bjuder någon över?
Jaha, då var man ägare till ännu en bil.
Jag måste erkänna att jag inte kände någon större entusiasm där på den regnvåta parkeringen i stans mest ökända område.
Ägaren, en afrikan, hade har visserligen inte berättat så mycket om bilens skick men han har i alla fall rablat sitt mantra om att 'måtorrn är bra, måtorrn är bara fint'. Det var i stort sett allt jag visste när jag gav mig ut i den regnvåta kvällen.
Mitt första problem bestod i att överhuvudtaget få in domkraften under bilen, den stod tungt på marken men tack vare fuskreserven som satt monterad på ena bakhjulet så gick det att börja kila in de medhavda vinterdäcken under bilen. Det framgick ganska snart att den faktiskt låg på oljetråget mot trotoarkanten men det verkar tätt i alla fall om än buckligt.
När hjulen ändå var borta (sedan 5 månader) så tänkte jag passa på att ersätta den lövtunna stålplattorna med bromsbelägg, det lär inte blir mer tid för det de närmaste veckorna. Jag kan inte fatta hur han kunnat köra omkring med dessa bromsar, det måste ha varit noll bromsverkan med rent stål på tre av beläggen fram! Han har kört så länge att skivan blivit tunn. Hur tunn vet jag inte, jag tog inte med sjutmått för då är väl tävlingen över innan den börjat.
Givetvis gick det inte att få in ena kolven men med Biltema en gevärskula bort så åkte jag bort och skaffade mig en såndäringa bromkolvtillbakaskruvare för en hundring. Verktyg ligger ju utanför budgeten. Tyvärr är damskydden helt kassa på oken och kolvarna var bra långt ute men det gick i alla fall att få ihop något som på lite håll liknar bromsar. En grabbnäve batterier till ficklampan verkade också användbart.
Med tre vinterdäck och lika många bromsbelägg monterade så stod den egensinniga trollkarlen åter på rätt köl efter en timmes fnulande.
Dags att sitta upp och torrbryta lite. Ganska mycket bil för pengarna är det i alla fall och det mesta är helt och ganska rent. Lite piptobak på golvet och en rätt illa åtgången Blaupunktradio fanns där. Mögeldoften var inte alltför påträngande men jag har märkt att höger framdörr är intryckt över gångjärnen så den tätar inte mot karossen men det går nog att justera, hoppas jag.
En av nycklarn passade i alla fall i tändningslåset och två små röda kontrollampor plirade svagt mot mig. Ok, ett batteri i skuffen och ett halvdött under huven, sämre kunde det vara, kanske. Startkablar, lite startgas och ett nytt försök. Saaben stannar nästan av belastningen och Jafar svarar med några njutt.
Hela tändsystemet är sjöblött, det här var inte den bästa tänkbara kvällen att försöka starta en 6-månadsparkerad skrot bil med taskigt batteri. En ny vända till Biltema och lite 5-56 skall väl hjälpa. Jag sprejar, torkar och felsöker. Njutt, njutt, njutt, njutt blir svaret. Stargas - inget resultat, massor av startgas - njutt, njutt, poff.
Just i den här stunden känns det inge vidare. Ensam, dyngsur på främmande teritorium med en Audi i koma blir man sugen på att ge fan i alltsammans. I med lite extra bensin i tanken, ännu mera stargas och på't igen. Njutt, njutt, njutt, njutt, pfuff, pfuff, pjuff, daller och liket går! Men är det...inte kan det vara...jo faktist, det är en diesel!!! Eller...det kanske bara är lager, kolvbult och ventilknack...? Jo, där sitter faktiskt en förgasare och där är ju fördelare.
Det enda som skulle vara bra visade sig alltså vara tvärslut. Men ristande i dödsryckningar höll den sig i alla fall vid liv och efter några minuter så gick den faktiskt på alla fyra burkarna. Det är segt virke i Audis 1,8 litersfyror. Kakafonin består nu av en ventil, en avgasläcka och något skumt slamrande från motorns nedre regioner. Fläkt, värme och luftspjäll funkar utmärkt och snart blir det riktigt mysigt när imman lättar sakta. Jag beslutar mig för att lämna kvar Saaben och bege mig hemåt. Bortsett från motorljudet och lite skrapande från bromsarna så går det faktiskt rätt bra och resan hem går förvånansvärt bra. Med lite radioskval och femmans växel så går den riktigt tyst och en tomvikt på 1090kg är ju inte så farligt att släpa på även för en döende maskin.
Det är verkligen enorm skillnad mellan denna den absolut enklaste 100:an och Aladdin när det gäller packningen under huven. Det är nästan helt tomt och man kan praktiskt taget kliva in och ställa sig bredvid motorn. Nästan inget som kan gå sönder trodde jag.
Lite soppa i tanken och parkering hemma i byn avslutar denna den första tävlingsdagen.
Nu har Jafar ruvat ute på parkeringen i flera dagar utan att en enda mil avverkats, något måste helt klart göras. Första steget är naturligtvis att förse bilen med ett fungerande batteri. I det extra batteri som medföljde rymdes bara ettochetthalvt njutt trots uppladdning så hoppet sätts nu till det andra. Om inte det hjälper blir det till att polvända igång något av dom. Med startkablar så gjordes i alla fall ett startförsök och faktiskt har mitt hittevrak kommit på bättre tankar. Den sprang igång praktiskt taget omedelbart även om den saknar tomgång första minuten men det gör inte så mycket, vänsterbroms är fränt. Det som är mer remarkabelt är att det ökända motorslamret nu är nästan helt borta! Den har alltså lagat sig själv, det här lovar gott. Den låter nu inte mycket mer än vilken gammal Passat som helst. Den enda rimliga förklaringen jag har är att en ventil fastnat men nu slappnat av så mycket att den fungerar igen. Den halvcentimeterstora springan runt högerdörren försvann med lite gångjärnsjustering och på samma gång det mesta av oljudet i kupén. Det ljud som nu dominerar är det trasiga avgassystemet men det går nog att ordna med lite hönsnät och finbetong, det är främre gaveln på första dämparen som tackat för sig.
En lustig (d)effekt är att vindrutan verkar ha släppt i nederkant, nu när kupen åter är tät så lyfter vindrutetorkarna en centimeter när man slänger igen dörren. Det låter dock ingen när man kör så jag utgår från att fartvinden trycker ner den så det tätar mot karossen.
Efter långlunch och skrotbesök så har jag lyckats lösa några av problemen med Jafar, det saknade hjulet och den trasiga baklampan.
Jag traskade runt en stund bland vraken för att leta rätt på ett alldeles lagom dåligt vinterdäck på 9000-fälg och till sist hittade jag ett som låg övervuxet med gräs men med samma däck och fälg som de nuvarande tre. Enligt Pers lag ("man kan alltid få något på köpet när man handlar på skroten") så släntrade jag bort till Audihörnan. Jag letade rätt på den absolut sämsta baklampan till A100 och fick loss den. Hela blinkersglaset är sprucket men där satt tre fräscha glödlampor så det verkade vara ett perfekt objekt för lite dealande. Blir det riktigt dåligt väder så åker jag ju quattro i alla fall och skulle den gå igenom besiktningen så rycker jag dubbarna efter påsk..
Jag gick ut hårt och öppnade med:
-Av en väldigt speciell anledning så bör baklampan vara extremt billig men det är inte lika noga med vinterdäcket.
-Jag antar att du inte vill betala så mycket för däcket heller. Det kan väl vara värt en hundring men en sprucken lampa är inte mycket att ta betalt för, du får den. Eller måste du betala för den? Då kan jag väl få en femma så får du hjulet för 95...
Heder åt skrotare med glimten i ögat!
Visserligen hade han glimten i ögat men jag väljer i alla fall att tolka det som att jag fick lampan, så det så.
Jaha go'vänner,
livet med skrotbil är inte alltid en dans på rosor. I går kväll var jag tvungen att åka in till jobbet så vad kunde passa bättre än att rasta tävlingsvagnen. Det sitter visserligen fortfarande ett fjolligt cykelhjul till vänster bak (jag skall berätta varför när det löst sig) men efter ännu ett batteribyte så tyckte jag allt att Jafar var redo att ta upp jakten på den försupna Sierran i Stockholm.
Emellertid var min gamla Audi inte överens med mig i den frågan, de klarröda kontrollamporna som plirade i mörkret tvärslocknade när jag vred om nyckeln. Under huven hördes ett utdraget nnnjeeeuuudtk och det var inte förrän jag släppte nyckeln som den hostade igång. Med ett frenetiskt pumpande på gasen lyckades jag hålla den vid liv tills nejden svepts in i klädsam dimma och tomgången återvänder.
Efter en sådan exempellös framgång så drabbades jag av hybris och drog iväg i natten.
Det är när man sitter och maler på landsvägen som man riktigt lär känna sin bil. Motorn brummar hemtrevligt knappt hörbart, fläkten levererar ljumma vindar men vindbruset runt vindrutan är en egenhet som ingen av mina andra bilar uppvisat. Att den går att lyfta en cm från limmet i nederkant visste jag men det visslar friskt även uppe vid hörnen, det blir dessutom värre när man trycker på den. Den sitter alltså lös på flera ställen, synd att silikon är så förbannat dyrt annars hade jag guckat fast den. Tyvärr så breder en omisskännlig doft av avgaser ut sig i kupen samtidigt som en fadd smak av sommar känns på tungan, d v s kvällspromenader bakom motorgräsklipparen.
Bilen är med sina nittio hästar charmigt undermotoriserad men så där riktig slö är den faktiskt inte, motorn fanns även med 75 hästar i lågkompressionsutförande. När man väl fått upp den i 90 så rullar den på och ger intryck att vilja köra hur långt som helst och det går till och med att köra om. Jag har en svårförklarad böjelse för extremt slöa bilar, en av mina favoriter genom tiderna var den MB240D limo med automat jag körde som taxi förra århundradet. Det är en värdig och avslappnad reskamrat utan några som helst ambitioner på omkörningar.
Vid hemresan så visade sig Jafar vara lika genomond som hans namne från Persien, han som inte ville något hellre än att se Aladdins huvud på ett fat, så han vägrade naturligtvis att starta - njutt. Man känner sig inte så stor med ett dött batteri på en tom parkering men baserat på vilka bilar som faktiskt stod där lyckades jag snart identifiera en tillhörande ägare som var på väg hem så jag kom hem för egen maskin och med fötterna först.
Jafar är nu försedd med fyra rejäla vinterdäck i lågprofil (185/65-15) efter att jag hmmm, vad skall jag kalla det, gjorde en tankevurpa på skroten.
Jag var ju och hittade en udda passande Saabfälg med rätt typ av däck. Den var tillverkad '1987' vilket ju är gränsen för att det skall vara rätt bultmönster.
Den låg bredvid en hel radda med 9000 så om den bara hade kommit från en av dom hade saken ju varit biff... Tyvärr hade den nog legat där längre än bilarna så det var en 900-fälg. Jag var i alla fall tillbaka och lyckades med konststycket att byta mot rätt fälg (900 -88) men jag fick betala för flytten av däcket, tur att vinterdäck med tillhörande reparationer går utanför budget...
Med nymonterat, polvänt men knappt livsdugligt batteri går den i alla fall igång och den rullar betryggande på sina stora däck. Ytterligare ett beggat batteri är nu införskaffat som kommer att väckas till liv.
Jag har dock upptäckt ytterligare en egenhet hos vindrutan. Bilen var sjöblöt på insidan av vindrutan, ett fall av extrem kondens trodde jag ända tills snön på taket började smälta. Då började det regna i knät! Det är tur att värmen kommer med rekordfart så att man i alla fall inte behöver hacka loss isen på insidan, det finns en risk att rutan lossnar helt om jag tar i.
Jag kommer att åberopa regelutrymmet för silvertejp och täta rutan den vägen. Tur att det finns tejp i orignalkulör...!
Idag är det uppåt värre, Jafar har fått jobb!
I hård konkurrens så har han fått jobbet som Daglig Jobbtransportör. Tidigare har han arbetstränat som Verktyg För Kvällsrundturer men nu är han redo att ta lite större ansvar i form av Dagislämning och Julklappstransport.
I går var jag ju förbi och hämtade ytterligare ett uttjänt städmaskinsbatteri som gav så hög spänning att jag inte ens provade att ladda det. Jag bara skyfflade ner det i diket framför vindrutan och vred om. Jag har aldrig hört en så vital startmotor så numera vågar jag kanske rent av stänga av motorn när jag tankar. Det är misstänkt mycket liv kvar i dessa batterier men jag antar att kapaciteten vid cyklisk drift är begränsad. Å andra sidan tål dom att tömmas så glömmer man ljuset på så är det inte hela världen.
I dag löste sig även startsvårigheterna. Jag hade fint besök i bilen idag, min 2½-åring skulle åka i pappas nya bil.
-É de osså din biil? Konstit!
När hon klättrade förbi förarstolen så pekade hon och frågade vad allting var för något.
-Va de?
-Det är ratten.
-Va de?
-Det är en klocka.
-Va de?
-Det är choken...vafalls CHOKEN!!!?
Det var alltså första gången jag suttit i bilen i dagsljus och vips så uppenbarade sig förklaringen till att den varit så erbarmligt svårstartad, det sitter en vanlig j%¤##¤la manuell choke på bilen! Tänk vad fort man glömmer när dom sista sex bilarna haft insprutning eller automatchoke... När jag drog ut choken och vred om så hoppade bilen igång precis hur bra som helst med stadig och fin tomgång.
(Jag var inte helt säker på om jag skulle våga blotta mitt gigantiska kompetensgap men nu är det gjort, det känns skönt.)
Det är med stor glädje jag känner igen den godmodiga karaktären på VAGs långslagiga små fyror, bra bottendrag men dödfött att varva. Jag tänker tanka fullt nu för att se hur långt från de angivna 0,65l/mil jag kommer. Hoppas jag hinner göra av med all soppan, teoretiskt går den ju uppåt 125 mil på en tank!
Trots att jag funnit choken så vill det sig inte riktigt utan Jafar kräver att man pumpar lite med gasen. Då allting annat börjat fungera ganska normalt så angrep jag chokemekanismen. Förklaringen är nog rätt enkel, chokespjällaxeln kärvade och hängde inte med resten av chokereglaget. Lite, eller snarare mycket, 5-56 verkar ha gjort susen eftersom den lilla fjädern nu får med sig spjället.
Styv i korken har jag nu tankat fullt för första gången och på förekommen anledning kan jag meddela övriga startfältet att HELA tanken är tät...
Trots den rätt begränsade budgeten så blir Jafar sakta friskare och friskare. Batteriet sitter nu fast, täckplasten över detsamma är återställd och höger framskärm är justerad en smula med kofot. Nu går att stänga höger framdörr utan att det gnekar i plåten, det verkar mer förtroendeingivande när man skjutsar folk om dom inte måste bryta upp dörren med våld. Den felande handbromsen fick en extremt tilltalande lösning, justermuttern mitt under bilen hade försvunnit och eftersom muttrar av rätt sort drällde runt i bagaget så har inte heller detta påverkat budgeten. Handbromsen tar nu perfekt. Hålen i mittre ljuddämparen är tätade med cement och det verkar ha blivit ganska tätt så här långt. Ett försök med tuggummi var mindre framgångsrikt, jag kan på goda grunder påstå att V6 är oanvändbart som ljuddämparpasta ifall någon undrade.
Tackluckeveven har hängt lite misstänkt och nu när blidvädret tillät vidare undersökning har den efter några öppningar och stängningar intagit ett till synes riktigt läge i taket och luckan verkar tät så den rör jag inte mer nu...
En snabb inspektion av undersidan ger vid handen att den är fullständigt felfri i botten vad gäller rost och andra defekter. Någon tidigare ägare har varit alltför ambitiös med oljesprutan, bilen kommer att gå till skroten efter 17 år utan nämnvärd påverkan av rost - ack ja, tiderna förändras.
Motorn låter inte alls bra ibland, ett våldsamt ventiltickande kommer och går. På www.nordicaudi.com så har jag fått tips om att det kan vara hydrauliska ventillyftare på min komfortlimousine. Det är alltså hög tid att tippa i oljan jag har fått (Biltema helsyntet, 1000 mil och en ägare). Oljepluggen har tidigare dragits med svart magi och lite Voodo, jag fick knappt loss den. Därefter har bilen vilat på densamma när hjulen saknades, hoppas att det blir tätt ändå. Trots varm motor inför bytet så tickade den på som aldrig förr och lagerslamret från leveransdagen har återkommit. MEN efter oljebytet försvann samtliga missljud i motorn och den till och med går bättre (inbillar jag mig i alla fall). Flaggan i topp med andra ord.
Ett anständigt torkarblad hittat i skuffen och två buntband för att fästa upp hyllan under handskfacket fulländar anrättningen, nu skall här köras!
Jaha? Skall det inte hända någonting ovanligt när man åker skrotbil?? Allting fungerar oförskämt bra, den startar snällt varje dag och gör sitt jobb utan att knota. Visserligen hostade den till häromdagen men det visade sig bara vara en ispropp och sådana petitesser går det att leva med.
En ny fulltankning har i alla fall gett en fingervisning om hur törstig den är och 0,90 liter/mil får anses rätt hyggligt för en massa chokestarter och korta sträckor på vinterdäck. Den slår samtliga familjens andra bilar på den punkten så den klena motorn betalar sig. Jafar är dock lite ängslig till sin natur, han vill gärna köras defensivt och redan när det är 25 liter kvar i tanken så signalerar han tom tank. Jag hoppas att han får lite bättre självförtroende snart.
Våren var på tillfälligt besök i Östergötland och genom takluckan hörs dubbrasslet när man är ute och finkör. Tyvärr så fungerar otäta dörrar, lös vindruta och avgasläckor inte så bra ihop så fläkten måste gå på max när man skall njuta av himlen. När värmen kommer så börjar det klia lite i bilvårdstarmen och eftersom sonen har skaffat sig en särskild bilåkarklädnypa (som det står Jafar på ...) så kanske man borde ta ett tag i den ganska muggiga inredningen. Första steget blev att slänga gummimattorna i skuffen och nu vet jag var den skumma odören kommer ifrån. På golvet är det såpass mycket vatten att det blir decimeterstora pölar som det går små vågor på när man är ute och kör. Vi får se om det är uppehåll tillräckligt många dagar för att det skall torka upp. Det är nog hög tid att ta silvertejpen och täta rutan men jag skulle gärna vänta till efter besiktningen 28/2, det är otaktiskt att dra blickarna till sig med tanke på att vindrutan inte sitter fast ordentligt.
Mitt idoga tjat om min läckande vindruta har lönat sig. In på scenen kom en ytterst omtänksam och givmild östgöte på mailinglistan som ordnat fram silikon (i originalfärg!). Nu är tyvärr plåten rätt illa ute men efter att ha imiterat en epileptisk bilglasmästare så fick jag dit så mycket silikon så att det täcker både originaltätning, rutlist, rosthålen och en försvarlig bit av takkanten. Delmålet att avleda uppmärksamheten vid eventuell besiktning kom nog på skam men vatten- och dragtätt lär det vara. Vi får se hur länge det sitter kvar men så här ser det ut i alla fall:
Vad skall man ha en komfortabel limousine till om inte att åka långt i? Jafar är ju född att käka Autobahn så när det drog ihop sig till Stockholmsresa så var ju fordonsvalet plättlätt. Tiden och de 35000 milen har dock satt sina spår så komfortabel hastighet är nu modesta 90-100 knyck innan kakafonin tar över i motor och vindbrus. För att slippa tära på Jafars självkänsla genom att ideligen bli omkörd av yngre bilar så planerades rutten som en historisk resa på de vägar som användes när bilen var ny d v s skippa all motorvägskörning. Slika äventyr i de otillgängligare delarna av Sörmland kräva minutiösa förberedelser så jag tippade i lite av den begagnade oljan samt lite glykol. Det verkar inte bättre än att Jafar faktiskt drar olja, något som kan förklara den vämjeliga stanken ur avgasröret som inte bara kan bero på frånvaro av katalysator - något annat än bensin är det som brinner. Det blir till att ragga mer spillolja om man skall klara sig till sommaren.
Efter att ha plockat med några skruvmejslar och en skiftnyckel så bar det iväg. Jag kan faktiskt rekomendera att välja vägarna från förr någon gång då och då. Det är gott om plats och de ringlar genom landskapet på ett sätt som är både underhållande och vackert. Man har dessutom gott om tid att reflektera över tempot i livet när man passerar genom platser som Gistad, Jönåker och Vagnhärad. Orter som förr var tätrafikerade knutpunkter med mackar, hotell och affärer men där det mesta nu står tomt och igenbommat.
Ett snabbstopp i Norsholm för att kolla soppan och tanka luft gav en snittförbrukning på 0.78 senaste veckorna vilket fortfarande är ett godkänt värde och den gamle tysken rullar oförtrutet vidare i sin kamp mot åldern. Det bästa vartalsområdet är 1500-2500 varv så den lite kärva men sportigt knubbiga spaken får inte vila några längre stunder, bäst passar det med lite gubbig körstil. Den låga vikten i kombination med den fasta dämpningen ger en lite struttig gång men det är bättre bett i fjädringen än i såväl bromsar som däck och på kurviga vägar så går det nästan att ana ett litet leende i backspegeln.
Jag kan nog på goda grunder bekräfta uppgifter om att det kan vara olämpligt att hälla syntetolja i utslitna gamla motorer med hydrauliska lyftare, efter 10 minuters köande på tomgång börjar ventilerna göra sig påminda. Först en, sedan ytterligare en i taget tills det låter som en hylsnyckelsats i torktumlaren. Det varvande som krävs för att återställa lugnet kan faktiskt vara lite provocerande för med- och mottrafikanterna. Färdtjänstbussen framför började blinka med backljuset, han trodde nog att jag vill rejsa... Generellt kan man nog påstå att Jafar inte var glad att återse huvudstaden trots att texten i bakrutan stolt förkunnar att den är såld av VAG i Stockholm. Kopplingen är lite suspekt i ingreppet, växelföringen är inte lämpad för köande i snigelfart och utrampningslagret har lärt sig imitera syrsor på gamla dar. Givetvis gjordes även ett besök vid hans barndomshem men där var han inte välkommen in utan var förvisad till kylan på gatan utanför medan hans yngre kusiner flinade åt honom genom skyltfönstret.
Motorgrottan Scraphead Challenge är nu halvvägs genomfört och vad kan passa bättre än att samla hela startfältet och låta kombatanterna känna på varandra. Således riktades de fyra kromringarna mot södra Stockholm och Martins Ford. Inte helt överraskande så blev Jafar lite modstulen när han hörde livsgnistan i maskinen från Köln. Jag hade nog förväntat mig lite mer kamslammer men de rapporterade startsvårigheterna var i alla fall inget att hänga upp sig på vid några minusgrader. På det hela taget så handlar det om två seglivade överlevare som hamnat i gärdsgårdsserien mest på grund av det enorma begbilsutbudet från senare år. Kylan och den sena timmen gjorde att inte jag och antagligen inte Martin heller kände för högfartsprov, bromsprov eller älgväjningsövningar så vi lät det stanna vid enkel okulärbesiktning av startfältet. Forden kommer i alla fall att bjuda hårt motstånd ända till maj, det är jag övertygad om.
Hemresedagen kom att bli lite mer äventyrlig än vad som egentligen är försvarbart. Under dagen strömmade det in rapporter om att Kastrup var stängt, inrikesflyget stod nästan stilla och snöstormen hade stängt E4:an norrut i höjd med Rotebro. Kollegorna på kursen ägnade mycket energi åt att hyckla den galna östgöten som gett sig ut på långresa med ett hittevrak men framåt lunch när snöfallet tilltog så var dom fullt sysselsatta med att försöka boka om sina flygbiljetter till någon öppen flygplats. Själv lutade jag mig bara lugnt tillbaka fast förvissad om att Jafar skulle gör sitt jobb även den här gången.
När jag väl gav mig ut i blåsten ångrade jag en smula att jag plockat ut allt som var onödigt att lämna kvar om jag skulle behöva överge bilen i något dike, en snöborste skulle varit användbar men det löste sig genom att offra det återstående dörrfacket. Anmälningsblanketten för ägarbyte eller skrotning var dock med som alltid, det kan ju vara praktiskt att kunna ge bort den på stående fot.
Väl ute på Brommaplan insåg jag hur fel allting var. Det var fel bil, fel väder, fel däck, fel plats, fel tid och fel resmål och inte ens i 30 räckte greppet att stanna utan hjälp av trotoarkanter eller snödrivor. Det är helt enkelt fruktansvärt kassa däck på Jafar och framför mig låg en resa på 24 mil hem till byn. Uppe på Essingeleden sniglade vi fram i 40 och för säkerhets skull så lade jag mig tätt intill betongmuren i mitten, planen var att om det plötsligt blev stopp längre fram så skulle jag sätta bilen i muren för att få stopp på den. Om ni någon gång försökt hålla rejäla avstånd på Essingeleden en fredageftermiddag när sportlovet börjar så vet ni att det helt enkelt inte går. Så fort luckan framför rymmer några bilar så fylls den omedelbart upp av någon som är sugen på whiplash.
Sista biten ut ur Stockholm slog jag följe med en plogbil längst ut i vägrenen, alla vet ju att en sådan bromsar inte i första taget och underlaget var rätt ok precis bakom. Väglaget på E4:an blev gradvis allt sämre och efter några mil var sikten nere i 50 meter och stormen slet hela tiden i bilen men den tappre gamle tysken kämpade vidare som ett enda stort uppsträckt långfinger mot SAS och SJ som inte kunde hålla trafiken igång ens med betalda fordon!
Trots allt så var det rätt hemtrevligt inne i kupen. Värme och elbakruta fungerar utmärkt så rutorna var isfria och på radion kunde jag höra att Bromma flygplats nu stängt och att en buss slagit runt i Mantorp. Det läbbigaste var faktiskt när Swebuss bussar swischade förbi i vänsterfil medan vi andra vanliga dödliga i högerfilen försökte hålla emot sidvinden så gott vi kunde. Jag är inte ett dugg förvånad att en av bussarna gick åt utanför Mantorp, det är inte mycket som håller emot i sidled när man kör uppåt 80 knyck med vindbyar av den kalibern.
Vid ett snabbstopp i Järna för att överlämna lite bildelar som skulle byta ägare hittade jag förresten en klockren MSC-kandidat:
Jag lär aldrig få någon lösning på mysteriet vart ägaren tagit vägen, förmodligen hade vederbörande tagits av stormen och låg upptryckt i något närliggande buskage men bilen var komplett med vinterdäck och allt så i princip var det väl bara att skotta ur snön, montera vinterdäcken och börja tävla...
Givetvis kom jag hem med hälsan i behåll vilket åter bevisar hela grundtesen med MSC - tusenkronorsbilen existerar fortfarande.
Jaha, då var den här - domedagen. Går det att ta ett 17 år gammalt hittevrak genom bilprovningens nålsöga med den ytterst begränsade budget som står till förfogande?
Redan när jag tittade ut på morgonen så kändes det rätt tungt. Över 15cm tung, blöt och sannolikt hal snö hade fallit under natten och Jafar stod översnöad ute på gatan. Med tanke på däckstatusen så gällde att ta till rejält med restid till Bilprovningen. I själva verket blev det så brått iväg att jag inte hann stanna och dopa honom med K-sprit för CO-haltens skull så när jag kastat i en varningstriangel så bar det iväg.
När väl porten öppnade och trollkarlen skulle inför tinget så var det med blandade känslor jag slirade igång. Visst är det ett hittevrak och inte borde jag ha några känslor för en bil som jag inte ens brytt mig om att damsuga? Å andra sidan tuffar den på rätt mysigt och det faktum att ALLT fungerar känns faktiskt rätt bra. Skulle jag verkligen kunna acceptera att avsluta hela äventyret bara för någon fånig anmärkning och var går gränsen för hur mycket man orkar jaga delar? Snart är det ju lika tidsödande att åka MSC-bil som att åka helt nytt och det var ju inte riktigt meningen...
Första delen gick faktiskt lysande där strålkastare, bälten och annat tjafs avverkades i rask takt. Stabil tomgång, fungerande EGR och en CO-halt på blott 0.15 tände hoppet om att Jafar trots allt är ett klockrent fynd. En nyslocknad glödlampa bak tog jag med jämnmod - det följde med flera stycken när jag fick baklampan på skroten.
När han bluddrade igång och körde upp på lyften så fortsatte framgångarna. Felfri i plåten undertill, helt utbytta bromsrör till koppar d:o och bra kondition på framvagnslederna löd kommentaren.
MEN när vi kom till det där som jag kommenterade redan när jag hämtade vraket, frambromsarna, så var det stopp men knappast några belägg. Eller egentligen det var det fjärde belägget som jag INTE bytte som föll igenom plus att vänster bromskiva nominerades till säsongens tunnaste hittills, alltid något. Medan jag beskådade de tillkallade bilprovarkollegorna som stod och skakade på huvudet så insåg jag att det kanske var början på slutet trots allt. Bromsprovet gick betydligt bättre. Jämna värden fram och bra värden bak också men han bekräftade däcken när han klev ur bilen.
-Fyfan vad dåliga däck du har, det är ju absolut noll fäste!
Lite lamt försökte jag förklara att jag bara kör 100:an när det är barmark och att jag har en Audi 200 quattro när det är halt. Tydligen så vände i alla fall humöret och vi hyllade fyrhjulsdriften tillsammans en stund.
Alltså: Summan blev inte särskilt avskräckande om det hade varit en 'vanlig' bil (med vanlig ägare?) men nu står jag inför uppgiften att skaffa minst en, gärna två godkända bromskivor och några vettiga bromsbelägg för den facila summan av åttiofem kronor.
Man skall ju aldrig gå ur en tävling utan att använda alla sina livlinor så jag har inte gett upp ännu men eftersom hittevrak nr 2, stående i etet industriområde och med rätt bromsar, nu försvunnit så vet jag inte riktigt hur jag skall bära mig åt.
Endast en sak kan ni vara helt säkra på, det kommer någon form av fortsättning.
Med åttifem kronor skramlande i fickan begav jag mig till den lokala favoritskrotaren för att försöka ordna de bromsdelar som krävs för att kunna söka nåd hos SBP, med en bromsskiva och några belägg så skulle dödsdomen kunna omvandlas till ett tidsbegränsad straff. Tack vare förstudier i reservdelskatalogen visste jag att skaran donatorer även inkluderade Audi 80 87-92 vilket blev min räddning. Efter en timmes slit fick jag slutligen loss en rejält brungrå skiva som i alla fall var tjock nog att falla hammarmannen på läppen. Några oanvända men rätt rostiga belägg låg och väntade i bagaget på en Audi 100 så för femtio spänn så ökade jag mina chanser hos Bilprovningen högst avsevärt.
Även monteringen gick relativt smärtfritt och efter några kilometers provbromsande så känns det ganska bra igen. Rostiga bromskivor blir dock VÄLDIGT varma när man försöker rensa dom med högerfoten vilket resulterade i ett stilla fräsande och en stekt fingertopp. Bromsverkan blir lite skum när man blandar slitna skivor och klotsar men när alla spår och repor hittat varandra så hade i alla fall Jafar jämn bromsverkan även om servohjälpen är lite trög i starten.
En glödlampa från lådan med saker som blivit över och ett nyborrat dräneringshål i baklampan gör att trollkarlen åter står med står med stolt och lite trotsig uppsyn ute på parkeringen.
När våren slår ut i full blom och med den vårkänslorna ger jag upp försöken att få barnen att dammsuga Jafars vedervärdiga inre. En kvart med dammsugaren och det ser riktigt trevligt ut, åtminstone från förarplats, men stolarna läcker torrt skumgummipulver så det blir snabbt nya högar på golvet. Tätningen av vindrutan verkar hålla och mattorna är nu helt torra.
Rättesnöret i skrotbilsåka är som vanligt minsta möjliga marginal. På samma sätt som besiktningen förlades till absolut sista dagen innan körförbud sköts ombesiktningen framåt. Eftersom bromsreparationen skett i minimalismens tecken så blev hammarmannen lite tveksam när han såg att skivorna var olika tjocka men det dög tydligen i alla fall. Bromsvärdena fram blev bra men nu var bromsverkan ojämn bak i stället. Han mumlande om att det var precis på gränsen men jag tror bara han var snäll mot den stackars fattiglappen med skrotbilen. Brett leende lämnade jag besiktningshallen, Jafar är nu en fullvärdig medlem i den svenska bilparken.
I övrigt går livet vidare och allting fungerar oförskämt bra. Jafar startar alltid direkt och är ständigt redo att ta mig varthelst jag önskar. Det närmaste intressanta upplevelser jag kommit var när en självmordbenägen råbock steppade upp framför de kromade ringarna men de 'nyrenoverade' bromsarna gjorde sitt jobb och imponerade stort. Så länge det går att låsa framhjulen så är i alla fall bromsarna bättre än däcken. Man kan undra om inte Martin lurade bland buskarna och drev ut rådjur på vägen...
Dags för ytterligare en 45 milad dagsetapp till huvudstaden. Eftersom långresor varken känns särskilt utmanande eller äventyrliga så frågade jag mig vad man kan göra för intressant av en sådan resa måntro?
Det fick bli ekonomirally enligt enklast tänkbara modell, några hekto extra i däcken och full tank. Undvika hastigheter över 100 och försöka välja mindre vägar för trivselns skull. Utan att egentligen kört särskilt defensivt så hamnade snittet på 0,62 liter milen! Rena sparbössan alltså!
Varför skall man ha dyrare bil än så här? Gammelaudin är den trognast tänkbara av långresekamrater. Det mest akuta är nu att ordna fram lite mer olja eftersom allt jag fått har gått åt. Det blir nog att ta till de 35 kronorna jag har kvar och handla lite Biltemaolja.
Det börjar dra ihop sig till final och därmed börjar det bli dags att sätta in säljesannons. Dock har jag fått lite försiktiga trevare från åskådare i grottan om att ta över Jafar och i så fall så skulle det bli ärligaste tänkbara affär då ovanstående text finns tillgänglig. Kanske kan det bli en fortsättning i så fall?
Idag har jag utmanat övriga startfältet genom att i förtid avyttra tävlingsvagnen. Det hade blivit en alltför enkel promenadseger om jag bara hade rullat vidare så nu finns det en månad att komma ikapp medan jag inte göra något annat än att hålla tummarna från läktaren.
Köparen är en man av det rätta virket att krama mil ur gamla vrak och MSC eller ej, jag tror att Jafar kommer att rulla med snålbudget ytterligare ett tag. Avskedet blev inte helt smärtfritt, den gamle tysken malde ett bra tag på startmotorn innan det tappra lilla hjärtat tickade igång. Priset blev 900:- plus innestående skatt och jag tror att det är rimligt. Billigare hade det inte gått att sälja, det hade sårat Jafar bortom alla gränser. Han är i alla fall nybesiktigad och uppsnyggad men å andra sidan så hade ett högre pris knappast varit rätt mot köparen.
Jag saknar redan min trogne reskamrat och tänker tillbaka på det halvår vi fick tillsammans när vi kämpade mot snöstormar, letade bilvrak och irrade runt på ödsliga småvägar i kolmårdsskogarna. Ändå är tidpunkten för försäljning väl valt. Allting fungerar ungefär som det skall, gratisoljan är slut och jag slipper dra ur dubben ur de gamla vinterdäcken. Dessutom börjar snart AC-säsongen...
Tack Jafar för en underhållande tävling.
/Per
| Utförda reparationer | Länk: Bokslutet (milkostnad: 9,44) |
|
*) Värderat av grottanjuryn. |