Sydöstafrika

Direkthopp: Sydafrika, Lesotho, Swaziland, Botswana, Namibia, Angola, Zambia, Zimbabwe, Malawi, Mocambik, Tanzania, Kenya, Uganda, Rwanda, Burundi, Madagaskar

Alternativa namn: Kapkolonin (1602-1910).

Befolkning: Totalt 42´´ (1996), Bantu folk(60%, Sotho(26%, Nordsotho(10%), Tswana(9%), Sydsotho(7%)), Zulu(22%), Xhosa(17%), Tsonga(4%), Swazi(3%), Ndebele(2%), Mpondo, Venda, Pedi, Lovedu), San & Khoikhoi(16%), Boer(7%), "Britter"(5%), Indier(2,5%), Färgade(8,5%)

Förhistoria (- 1652)

Landet bebos av samlar och jägarfolket san, samt det boskapsskötande khoikhoi. Jordbrukande bantufolk kommer från centralafrika. Zulu och xhosa bosätter sig längs kusten i öster, sotho och tswana väster därom.

Nederländska tiden (1652 - 1795)

(143)

Nederländska ostindiska kompaniet grundar provianteringsstationen Kapstaden 1652. Den utvecklas till en liten koloni. Förutom nederländska kompanianställda och slavar invandrar sedan franska hugenotter och tyskar. Dessa utgör kärnan till dagens boer. Den ursprungliga khoisanbefolkningen trängs efterhand undan till mer torra områden, eller blev som tjänstefolk uppblandade med slavar och vita, de så kallade färgade. Fram till slutat av 1700t breder kolonisterna ut sig åt öster och norr. I öster övergår fredliga handelskontakter med xhosariken i så kallade kafferkrig som driver xhosa österut.

Brittiska tiden (1795 - 1910)

(115)

Britterna intar kolonin 1795, efter krig mot Frankrike som ockuperade Nederländerna. Kapkolonin införlivas sedan i det brittiska imperiet 1814. Britterna förbättrar de medborgerliga rättigheterna något, och slaveriet upphävs 1833. Många boer blir missnöjda med den ökade jämställdheten mellan färgade och vita. Bland annat detta leder till den stora utvandringen, The Grand Trek. Från 1834/5 till 1839 flyttar ca. 15000 människor norrut och åt nordöst ut ur kolonin, för att slippa brittisk kontroll. Boerna tränger undan den inhemska befolkningen där zulufolket i Natalområdet utgör det största motståndet. Dessa besegras 1838, men britterna annekterar Natal 1843. Boerna flyttar då vidare inåt landet, men britterna tar även makten där. På 1850t bildas dock boerrepublikerna Oranjefristaten och Transvaal. Samtidigt fram till 1872 får Kapkolonin ökat självstyre. Diamanter och guld upptäcks på 1870t vilket leder till förändringar, den europeiska invandringen stiger kraftigt och behovet av svart arbetskraft ökar. Till Natal importeras indisk arbetskraft till sockerrörsodlingar. Det brittiska expansionspolitiken återupptas och zulufolket besegras i Zulukriget 1879, varefter Zululand blir en del av Natal. Transvaal ockuperas men får efter ett uppror på 1880t visst självstyre. De antibrittiska stämningarna i Transvaal leder dock till Boerkriget 1899. Boerna besegras 1902, varefter Transvaal och Oranjefristaten blir brittiska kronkolonier, fast snart med omfattande självstyre.

Apartheidtiden (1910 - 1994)

(84)

Kapkolonin, Natal, Transvaal och Oranjefristaten förenas 1910 och bildar Sydafrika som blir självständigt dominion inom det Brittiska samväldet. Politiken försöker lösa konflikten mellan boer och britter, samtidigt som en segregationspolitik gentemot den afrikanska befolkningen drivs. Afrikanerna blir hänvisade till att endast få äga mark i små reservat. De välbeställda afrikaner som tidigare haft rösträtt förlorar nu denna. Olika pro- och anti-brittiska partier kämpar under denna tid om makten. Under andra världskriget industrialiseras landet snabbt, och afrikansk arbetskraft strömmar till städerna. Detta tillsammans med att det 1912 bildade ANC förstärker sin kamp för de svarta, förstärker den vita rädslan för den svarta befolkningen. Efter valet 1948 genomförs den så kallade Apartheidpolitiken: förbud mot blandäktenskap, bostadssegregation, separata skolor m.m. Politiken leder till bojkotter, strejker och civil olydnad från den icke vita befolkningen. Efter Sharpevillemassakern 1960 börjar våld användas i kampen mot det vita styret. ANC, liksom flera andra organisationer, förbjuds och dess ledare Nelson Mandela fängslas. De internationella protesterna tilltar och Sydafrika lämnar det brittiska väldet 1961, för att bli en republik. Miljoner afrikaner tvångsförflyttas till trångbodda och delvis ofruktbara hemländer där de ska få leva sitt eget stamliv. Hemländerna skapar till viss del splittrar mellan de afrikanska stammarna. Hemlandet KwaZulus ledare Mangosuthu Buthelezi skapar t.ex. zulupartiet Inkatha 1975. På 1970t kommer landet in i en ekonomisk kris p.g.a. internationella sanktioner, stigande oljepriser och fallande guldpriser. Efter polisens dödande vid en elevdemonstration i Johannesburgs förstad Soweto 1976 ökar oroligheterna i hela landet. Situationen blir ohållbar för de styrande, och en uppmjukning i raslagarna påbörjas. Indier och färgade får egna kammare i parlamentet 1983, men ingen egentlig makt. Mandela friges 1990 och samtal med ANC inleds, varmed flera tunga apartheidlagar avskaffas.

Nutid (1994 -)

Demokratiska val hålls 1994 där ANC vinner stort, och Nelson Mandela blir president. Utvecklingen blir nu relativt stabil och fredlig, men brottsligheten är ett stort problem.

Lesotho

Alternativa namn: Basutoland (1884?-1966).

Befolkning: Totalt 2,1´´ (1996), Sydsotho, Nguni

Förhistoria (- 1830)

Landet bebos av sanfolk. Senast under 1500t anländer sothofolk.

Kungarike (1830 - 1868)

(38)

Kung Moshoeshoe I enar basothofolket ca. 1830, och bildar ett rike. Riket står emot angrepp från zulu och matabele, men har svårt att klara av trycket från Oranjefristaten.

Brittiska tiden (1868 - 1966)

(98)

Brittiskt beskydd begärs, och Lesotho ställs 1868 under brittisk överhöghet. Landet blir en del av Kapkolonin 1871, vilket dock leder till uppror hos basothofolket. Det brittiskt protektorat Basutoland inrättas därför 1884.

Nutid (1966 -)

Lesotho blir ett självständigt kungadöme 1966, men kungens makt inskränks. Den sydafrikanska apartheidpolitiken kritiseras medan ANC stöds. Sydafrika inleder därför en ekonomisk blockad av landet 1986, vilket utlöser en militärkupp. Sydafrikas sanktioner upphävs och ANC-medlemmar utvisas. Militärstyret fortsätter fram till 1993.

Swaziland

Alternativa namn: Ngwane.

Befolkning: Totalt 900´ (1996), Swazi, Tsonga, Zulu

Förhistoria (- 1750)

Enligt traditionen etableras swazikulturen senast på 1400t. Under den stora bantumigrationen bosätter sig en klan av Nguni i sydligaste Mocambik, där en dynasti grundas.

Kungarike (1750 - 1903)

(153)

Under press från andra folk flyttar kung Ngwane III folket i mitten av 1700t söderut, till norra Zululand. Den växande zulumakten, pressar folket gradvis norrut under början av 1800t, till dagens Swaziland. Riket konsolideras och utökas åt nordväst i mitten av 1800t. Assistans mot zuluattacker fås från britterna i Sydafrika, samtidigt som de första vita bosätter sig i landet. En överenskommelse 1881 garanterar landets oberoende, samtidigt som britternas krav på resurser regleras. Européer skaffar sig koncessioner på stora delar av landet under 1880t. Boer från Transvaal får därigenom den reella makten i landet, och administrerar det från 1894.

Brittiska tiden (1903 - 1968)

(65)

Storbritannien övertar styret av landet 1903 efter boerkriget 1899-1902. Landet betraktas i stort sett som en del av Sydafrika. Landets första lagstiftande församling, bestående av vita representanter, väljs 1921. Syftet är att ge råd till britterna i frågor som inte berör swazifolket. År 1944 får den dock rätt att utfärda lagliga order över swazis. Efter andra världskriget förbereds dock landet för självständighet. Den politiska aktiviteten intensifieras i slutet av 1960t, och flera partier bildas som propagerar för oberoende och ekonomisk utveckling. Dessa har dock litet stöd på landsbygden. Kung Sobhuza II grundar ett eget parti baserat på traditionella swazivärderingar. Detta parti får överväldigande majoritet i valet till den lagstiftande församlingen 1964, och i valet till ett nytt parlament 1967.

Nutid (1968 -)

Swaziland blir ett självständig kungarike 1968, och en demokratisk konstitution införs. Men konstitutionen avskaffas 1973 och all makt samlas hos kungen, med motiveringen att den inte avspeglar den traditionella swazikulturen där kungaklanen står i centrum. Parlamentet upplöses och politiska partier förbjuds. Efter kung Subhuzas död 1982, blir det interna motsättningar inom kungahuset, som fortgår fram till 1986. En underjordiskt rörelse framträder i slutet på 1980t, som kritiserar kungen och regeringen, med krav på demokratisering. För att möta detta inleder de styrande 1990 en nationell debatt om konstitutionen och den politiska framtiden. Detta leder till ett antal politiska reformer inkluderande direkta val till den lagstiftande församlingen.

Botswana

Alternativa namn: Bechuanaland (?-1966).

Befolkning: Totalt 1,5´´ (1996), Bantu(Tswana), San

Förhistoria (- ca1800)

Landet bebos av jägar- och samlarfolket san, när tswanafolket tränger undan dem från odlingsbara områden på 1500t och 1600t.

Kungatiden (ca1800 - 1885)

(85)

Tswanafolket har skapat ett antal kungariken i SÖ delen av landet 1800. I början av 1800t anländer europeiska missionärer och handelsmän, och i de SÖ delarna av tswanaområdet etablerar sig jordbrukande boer.

Brittiska tiden (1885 - 1966)

(81)

Tswanahövdingarna som känner pressen från boerna får stöd av Storbritannien, som 1884 förklarar de västra och norra delen av landet som brittiskt protektorat. Den södra delen blir brittisk kronkoloni 1885, för att senare bli en del av Sydafrika. Brittiska skatter leder till att många måste gästarbeta i Sydafrika, eller sälja boskap, för att skaffa pengar. På detta sätt blir landet starkt beroende av Sydafrika. Ett in övrigt svagt brittiskt intresse ger dock tswanahövdingarna stor möjlighet att regera som dom vill. På 1960t uppstår politiska partier, och val hålls 1965.

Nutid (1966 -)

Landet blir en självständig republik 1966, samtidigt som det är ett av världens 20 fattigaste länder. På 1970t kommer gruvdrift igång, och landet får nu en betydande ekonomisk tillväxt.

Referenser: University of Botswana History Department

Namibia

Alternativa namn: Tyska Sydvästafrika (1884-1920), Sydvästafrika (1920-1966).

Befolkning: Totalt 1,5´´ (1996), Bantufolk(Ambo(50%), Kavango(9%), Herero(7%)), Khoisanfolk(Khoikhoi(Nama, Orlam), Bergdama, San), Boer, Tyskar

Förhistoria (- 1884)

De första invånarna i landet är khoisanfolk som san och nama. Omkring 1800 invandrar orlam från Kapområdet, på grund av boernas expansion. De bygger upp ett rike i södra Namibia. Även bergdama finns vid denna tid i området. Omkring 1600 bosätter sig det boskapsskötande herero i norra delen av landet. Konfliket om betesmarken mellan dessa och nama och orlam blir vanliga. Vid början av 1800t ökade handeln med handelsmän från Kapkolonin, som bland annat försåg landet med skjutvapen. Konflikten mellan herero och orlam varar ända till 1870. I gränsområdet mot Angola finns ambo, som lyckas hålla sig utanför konflikterna. Den tidiga brittiska missionen, förstärks av tyska missionärer från ca 1840. De tyska missionärerna skaffar sig starkt politiskt och ekonomiskt inflytande.

Tyska tiden (1884 - 1920)

(36)

På 1880t förvärvar tysken Adolf Lüderitz ett kustområde. Kustområdet blir tyskt skyddsområde 1884, och utökas snart till att omfatta hela landet, med undantag för det brittiska Walwis Bay. Landet blir tysk koloni 1894. Ett hårt tyskt styre leder till flera uppror från den inhemska befolkningen. Orlam gör uppror på 1890t, herero 1903 – 1907 och nama 1904. De slås dock alla brutalt ner. Hererobefolkningen minskar till en fjärdedel, och nama till hälften.

Sydafrikanska tiden (1VK - 1966)

(46)

Sydafrika ockuperar landet under första världskriget, varefter det blir sydafrikanskt med FN-mandat. Efter andra världskriget påbörjas en anpassning till apartheidsystem för att införliva Namibia i Sydafrika.

Befrielsekriget (1966 - 1990)

(24)

FN tar ifrån Sydafrika deras mandat 1966, och landet döps om till Namibia. Samtidigt organiseras en motståndsrörelse, där SWAPO blir dominerande. Sydafrika förstärker sina trupper i landet, samtidigt som kubanska trupper deltar i frihetskampen. Efter tryck utifrån uppnås dock en överkommelse 1988, om sydafrikansk och kubansk reträtt.

Nutid (1990 -)

Landet blir självständigt 1990, med SWAPO-ledaren Sam Nujoma som president.

Angola

Alternativa namn: Portugisiska Västafrika (?-?).

Befolkning: Totalt 11´´ (1996), Bantu(Ovimbundu, Kongo, Chokwe, Musserongo, Herero, Ambo, Ngumbi, Nyaneka), Khoisan

Förhistoria (- 1500t)

Området bebos av jagande khoisanfolk, när bantufolk under första årtusendet e.Kr. invandrar. Dessa inför jordbruk, boskapsskötsel och järnteknologi. När portugiserna anländer till området 1482 finns flera bantukungadömen, där Kongo och mbundufolkets Ndongo är de mäktigaste.

Portugisisk koloni (1500t - 1858)

(358)

Under 1500t påbörjas en portugisisk kolonisering. En stor del av landets befolkning sänds som slavar, främst till den portugisiska kolonin Brasilien.

Portugisisk koloni (1858 - 1975)

(117)

Slaveriet förbjudet från 1858. Genom fördrag kring 1900 fastställs landets gränser, och 1951 blir det ett portugisiskt översjöiskt territorium. Då bor ca 400 000 portugiser i landet. Tre motståndsrörelser, MPLA, FNLA och UNITA, inleder i början av 1960t en gerillakamp mot kolonialregimen. Efter revolutionen i Portugal 1974, finns självständighet för Angola inom räckhåll. Strider om makten mellan de olika motståndsrörelserna leder till ett inbördeskrig.

Inbördeskriget (1975 - 2001)

(26)

Med omfattande sovjetiskt och kubanskt stöd kan MPLA inta huvudstaden Luanda, och därmed bilda regering 1975. Angola blir därmed en självständig folkrepublik. FNLA med stöd från Zaire och USA försvinner ur bilden, medan UNITA fortsätter sin militära kamp med stöd från Sydafrika och USA. De sydafrikanska militäroperationerna i landet, vars främsta syfta är att bekämpa den namibiska befrielserörelsen SWAPO, intensifieras under 1980t. Den kubanska närvaron växer samtidigt, och uppgår till över 40 000 år 1987. En vapenvila förhandlas fram, och allmänna val hålls 1992. UNITA godtar dock inte valförlusten, varmed inbördeskriget åter bryter ut. Under hela inbördeskriget drabbas civilbefolkningen hårt med ständiga attacker med 100 000-tals flyktingar som följd.

Nutid (2001 -)

UNITA ledaren dödas 2001 (2002?), vilket leder till vapenvila och förhandlingar.

Zambia

Alternativa namn: Nordrhodesia (1911-1964).

Befolkning: Totalt 9,5´´ (1996), Bantu(Övre zambezigr(Luyi, Lozi, Kwandi, Kwangwa, Mwenyi, Mbowe), Ila-tongagr(Ila, Tonga, Lenje, Gowa), Bemba-lamba-kaondegr(Bemba, Lomotwa, Lala, Lamba, Kaonde, Mkoya, Luapula, Lungu), Ndembu), Nyanja(10%), lunda, luvale

Förhistoria

Tonga i S, bemba från Lubariket 1800t, lozi

Cecil Rhodes, gör sig en förmögenhet i Sydafrika på diamant- och guldbrytning. Engagerar sig även politiskt, och leder koloniseringen av området.

Brittisk koloni (1890 - 1924)

(34)

(British South Africa Company lett av Cecil Rhodes)

Brittisk kronkoloni (1924 - 1964)

(40)

Del av Centralafrikanska federationen 1953-1963.

Nutid (1964 -)

Självständigt 1964.

Zimbabwe

Alternativa namn: Rhodesia (1965-1980), Sydrhodesia (?-1980).

Befolkning: Totalt 11´´ (1996), Shona(80%, Kalanga, Karanga, Korekore, Manyika, Zezuru), Ndebele(16%), Vita (2%, Britter),Tonga(1%)

Förhistoria

Ndebelefolk.
Shonkungariken
Shonariket, Butua, Mutapa, Changamire/Rozwi och Matabeleriket.

Brittisk erövring (1890 - 1900)

(10)

Matabele och mashona uppror.

Cecil Rhodes, gör sig en förmögenhet i Sydafrika på diamant- och guldbrytning. Engagerar sig även politiskt, och leder koloniseringen av området.

Brittiskt (1900 -)

(23)

(Rhodesia / Sydrhodesia)
Protektorat (British South Africa Company lett av Cecil Rhodes) 1901.

Brittisk kronkoloni (1923 -)

(42)

(Sydrhodesia)
Del av Centralafrikanska federationen 1953-1963.

Vit rebellregim (1965 - 1980)

(15)

Den vita minoritetsregeringen ledd av Ian Smith gör uppror mot den brittiska kolonialmakten, genom att deklarera landets självständighet 1965. Britterna avstår från ett militärt ingripande, trots en uppmaning från FN:s säkerhetsråd om detta. Istället inför handelssanktioner, som dock konsekvent motarbetas av Sydafrika och Mocambik. Under 1970t inleds en gerillakamp, av två tidvis konkurrerande gerillarörelser, ZAPU och ZANU. Regimens situation blir ohållbar, då stödet från Mocambik försvinner i och med avvecklingen av det portugisiska kolonialväldet, och då Sydafrika trycker på för en kompromisslösning. Landet återgår formellt till kolonialstatus innan fria val hålls.

Nutid (1980 -)

I de fria valen 1980 vinner det av Robert Mugabe ledda ZANU makten. Mugabe inför ett elitstyre.

Malawi

Alternativa namn: Nyasaland (1907-1964).

Befolkning: Totalt 11´´ (1996), Bantufolk(Chewa, Nyanja, Yao, Nsenga, Bguru, Tawara, Tonga)

Förhistoria (- 1891)

Området bebos tidigt av folk besläktade med sanfolket. Under första årtusendet e.Kr. invandrar bantufolk från norr, bl.a. karanga som till största delen fortsätter vidare söderut. På 1200t kommer en ny våg av bantufolk, som delar sig i grupper, bl.a. chewa och nyanja. Senare har befolkningen mycket handel med portugiserna i Mocambik, som köper främst elfenben. Men landet blir även utsatt för slavjakt, och militära konflikter med portugiserna förekommer. Den brittiska antislavhandelskampanjen på 1800t, leder till oro och folkmigrationer i södra Afrika. Från öster kommer handelsfolket yao, och från olika håll kommer krigiska ngonifolk. Inspirerade av Livingstones resa i området 1860, etablerar skotska missionssällskap kristna samhällen vid Malawisjön. De gör bibelöversättningar till språket chewa, som senare blir officiellt språk i landet tillsammans med engelska. Konflikterna med portugiserna gör att det brittiska inflytandet i landet ökar.

Brittiska tiden (1891 - 1964)

(53)

Landet blir brittiskt protektorat 1891. År 1915 leder prästen John Chilembwe ett uppror, och 1944 bildas Nyasaland African Congress (NAC). För att effektivisera skötseln av de brittiska områdena bildas 1953 Centralafrikanska federationen, inkluderande Nyasaland, Sydrhodesia och Nordrhodesia. Eftersom det är få vita kolonisatörer i Malawi, och en begränsad rasdiskriminering i landet, blir reaktionen mot nyordningen häftig. Detta eftersom makten nu hamnar hos de vita rhodesierna. Hastings Banda återvänder från västerlandet till landet 1958, och tar ledningen i kampen mot federationen. Federationen upplöses 1963.

Nutid (1964 -)

Självständighet uppnås 1964, och Banda blir landets första president. Landet har relativt goda relationer med Sydafrika under Apartheidtiden, och får ekonomiskt och tekniskt bistånd. Bl.a. byggs den nya huvudstaden Lilongwe.

Mocambik

Alternativa namn: Portugisiska Östafrika (- ?).

Befolkning: Totalt 16´´ (1996), Bantu(Makua, Lolo, Yao, Sena), Shonafolk, Ngunifolk(Tsonga)

Förhistoria (- 1505)

Före 1000t präglas landet av de möten som sker i östra Afrika, mellan bantufolk och arabiska, indiska och malajiska handelsfolk. Vid landets kuster uppstår städer under swahilikulturen, medan det i inlandet på 1000t uppstår olika banturiken. Det mest kända, Monomotapa, har en storhetstid på 1400t, då handeln med kustens islamiska handelsmän i Sofala blomstrar.

Portugisisk kolonisering (1505 - m1700t)

(245)

Sofala ockuperas 1505 i samband med portugisernas resor till Indien. De övertar snart handeln från swahiliköpmännen, och tränger sedan in i landet längs Zambezifloden mot Monomotapa och dess guldgruvor. En period under 1600t blir Monomotapa vasallstat, men portugiserna pressas senare tillbaka till kusten av nya afrikanska riken. De områden som köpts och rövats från afrikanska hövdingar, omvandlades till kronogods, men innehavarna blev snabbt lokala småkungar utanför den koloniala kontrollen. Landet administreras fram till mitten av 1700t under Goa i Indien.

Omflyttningstiden (m1700t - ca1900)

(150)

Vid mitten av 1700t börjar slavhandeln öka i omfattning, och en större självständighet gentemot Goa uppnås. Slavexporten går främst till Réunion, Madagaskar och Brasilien. Framförallt yaofolket i norr anlitas som mellanhänder i denna handel, som dock avtar från mitten av 1800t och helt upphör i slutet av 1800t. Landet drabbas under 1800t av folkvandringar igångsatta av Zulurikets uppkomst. Ngonifolk invaderar i både norr och söder, och skapar riket Gaza som underkuvas av portugiserna först 1897. Makuafolket underkuvas ca 1900 och makondefolket först på 1930t.

Portugisisk koloni (ca1900 - 1975)

(75)

Genom järnvägsbyggen i slutet av 1800t, och den transittrafik det leder till, dras landet in i den sydafrikanska ekonomin. Från 1926 sker försök till ökad portugisisk bosättning i landet, i kombination med jordbruks och industriell marknadsekonomi. En viss förbättring i behandlingen av de svarta i början av 1970t kan inte förhindra att befrielserörelsen FRELIMO bildas 1962. Dess gerillaverksamhet använder Tanzania som bas, och vid diktaturens fall i Portugal 1974 övertar FRELIMO ledningen av landet.

Nutid (1975 -)

Landet blir självständig marxistisk-lenenistisk stat 1975. Ekonomiskt beroende av Sydafrika och utländskt bistånd, samt framväxten av motståndsrörelsen RENAMO leder till att den socialistiska inriktningen efterhand förändras. RENAMO avslutar sin landsomfattande sabotageverksamhet 1992.

Tanzania

Alternativa namn: Tanganyika (?-1964).

Befolkning: Totalt 30´´ (1996), Bantu(95%, Sukuma(13%), Nyamwezi(4%), Makonde(4%), Chaga(4%), Haya(4%), Ha, Hehe(0,9%), Gogo(4%), laguru, Nyakyusa, shambala), Massajer(1,2%), Luo(0,7%), Iraqw(1,6%), Sandawe(0,25%), Hadza(x00)

Förhistoria (- 1884)

Området blir en mötesplats där många olika folk blandas. I kustlandet utvecklas handeln av olika sjöfarande folk från början av vår tideräkning. Under den arabiska expansionen på 600t ökar handeln i området, och afroarabiska handelsstäder som Kilwa uppstår. Portugiserna erövrar handelsstäderna i början av 1500t. De drivs dock bort av handelsmän från Oman. Intresset för området ökar på slutat av 1700t på grund av efterfrågan på elfenben och slavar. Karavanhandel i inlandet organiseras från Zanzibar. Förutom elfenben och slavar sker handel med salt och koppar. I samband med handeln sprids swahili och islam, och under 1800t uppstår Nyamweziriket, ett gevärsrike skapat av kung Mirambo. Samtidigt börjar amerikanska, brittiska och franska handelsmän, missionärer och upptäcktsresande att intressera sig för området.

Tyska tiden (1884 - 1920)

(36)

Ett tyskt företag lett av Carl Peters sluter 1884 traktat med lokala hövdingar längs kusten. Anspråken utökas efterhand till att gälla hela Tyska Östafrika, där Tanganyikaterritoriet ingår tillsammans med Rwanda och Burundi. På grund av hårt afrikanskt motstånd övertar tyska staten styret över kolonin 1897. Maji-maji upproret pågår från 1905 till 1908. I samband med första världskriget förlorar Tyskland kolonin.

Brittiska tiden (1920 - 1961)

(41)

Från 1920 styrs Tanganyika av Storbritannien som ett NF-mandat. Fram till andra världskriget står utvecklingen ganska still, men efter detta sker en viss utveckling av jordbruket och industrin. Samtidigt sker en fredlig utveckling mot självständighet.

Nutid (1961 -)

Tanganyika blir självständigt 1961, och förenas med Zanzibar 1964. Den sociala utvecklingen har därefter varit god med förbättrad utbildning. Däremot är den ekonomiska utvecklingen långsammare, och landet fortsätter att vara fattigt.

Kenya

Befolkning: Totalt 28´´ (1996), Bantufolk(Kikuyu, Kamba, Meru), Nilosahariska folk(Massajer, Turkana), Luo, Kalenjin, Kushitiska folk(Somalier, Oromo)

Förhistoria (- 1895)

Från ca 900 är kustlandet centrum för en swahilikultur som bedriver handel i västra Indiska Oceanen. Hela området blir en mötesplats för invandrande bantufolk, niloter, nilohamiter och kushiter. Handelskaravaner från Victoriasjön transporterar elfenben och slavar till kustlandet, där handelsförbindelser med bl.a. södra Arabien finns. Luofolket vid Victoriasjön och kikuyu i öster drar nytta av denna handel och kan stärka sin makt. Kikuyofolkets expansion västerut hejdas av de boskapsskötande och krigiska massajerna som invandrat till centrala Kenya norrifrån vid mitten av 1700t. Tyska missionärer anländer i början av 1800t. Arabiska och swahiliska folk tar över handeln vid mitten av 1800t, och den kontrolleras från sultanen på Zanzibar. Det brittiska handelskompaniet East Africa Company börjar köpa landområden 1888, och snart blir landet ett brittiskt protektorat.

Brittiska tiden (1895 - 1963)

(68)

När landet blir brittiskt protektorat 1895, påbörjas en järnväg mellan Mombasa och Uganda. Européeiska nybyggare får från 1897 rätt till obrukad jord, men snart tas mark från afrikanerna och ges till européer för odling av exportgrödor som kaffe, bomull och vete. Detta leder till väpnat motstånd, bland annat från massajerna och kikuyu. Landet blir brittisk kronkoloni1920, samtidigt som kikuyo och luo organiserar proteströrelser med bland annat Jomo Kenyatta som ledare. På 1950t växer en gerillarörelse, Mau-Mau-rörelsen, fram. Undantagstillstånd införs 1952, och under de följande fyra åren dödas ca 13000 afrikaner, främst kikuyu. Politisk aktivitet tillåts åter från 1955, och den afrikanska befolkningen får 1957 välja representanter till den lagstiftande församlingen. Undantagstillståndet hävs dock först 1960.

Nutid (1963 -)

Landet blir självständigt 1963, och i praktiken en enpartistat med Kenyatta som president. En västvänlig politik drivs, samtidigt som alla tendenser till protester mot styret undertrycks. Ett uppror 1964 slås ner med hjälp av brittiska trupper, vilket leder till att ett försvarsavtal med britterna sluts. Under 1970t ökar enväldet, men från 1991 är det dock tillåtet med flera partier.

Uganda

Befolkning: Totalt 21´´ (1996), Bantu(65%, Ganda(17%), Nyoro(3%), Nkole, Sogo(8%), Gisu(5%), Kiga(7%), Rwanda(6%)), Nilotiska folk(Teso(8%), Lango(6%), Acholi(4%), Alur, Karamojong(12%)), Sebei, Toro(3%)

Förhistoria (- 1890)

Landet bebos av olika bantufolk som ganda och nyoro. Från 1500t invandrar olika nilotiska och sudanesiska folk som t.ex. acholi, luo, lango. Olika kungadömen uppstår mellan de centralafrikanska sjöarna. Det främsta fram till ca 1800 är Bunyoro, och därefter Buganda. Andra kungariken är Ankole, Toro och Busoga. I samband med karavanhandeln från Indiska Oceanen växer det islamiska inflytandet. Som en motvikt välkomnas därför europeiska upptäcktsresande, liksom kristen mission från Storbritannien och Frankrike. På 1880t och 1890t skärps motsättningarna mellan muslimer, protestanter och katoliker och ett inbördeskrig bryter ut, där också brittiska och tyska kolonialintressen står mot varandra. En uppgörelse 1890 mellan britter och tyskar gör Uganda till ett brittiskt intresseområde.

Brittiska tiden (1890 - 1962)

(72)

Ett brittiskt företag, representerat av Fredrick Lugard, sluter 1890 ett protektionsavtal med Buganda och därefter även med Ankole och Toro. Protektoratet övertas av brittiska kronan 1894, och utvidgas efter hand till hela Uganda. Bunyore krossades efter stort motstånd. Under 1900t bygger britterna upp ett järnvägsnät med hjälp av indisk arbetskraft, och startar omfattande bomullsodling. Efter första världskriget blir indier allt mer dominerande inom handel och industri. Medan västerlänningar och indier från 1921 styrs av ett lagstiftande råd, så sköts afrikanernas angelägenheter på traditionellt sett med kungar, råd och byhövdingar. Bl.a. bibehålls Bugandas feodala system. Det indirekta styret gör att strävandet efter självständighet kom igång sent. På 1950t uppstod lokala partier, och först 1960 det mer globala Uganda People´s Congress lett av Milton Obote.

Instabilitet (1962 - 1996)

(34)

Uganda blir en självständig federation 1962, där kungariket Buganda får omfattande självbestämmande. Samtidigt pågår inbördeskrig i grannländerna och flyktingar kommer över gränsen. Milton Obote blir premiärminister med strävan att skapa en socialistisk enpartistat. Han fördriver president Mutesa 1966, blir själv president och avskaffar kungadömena i landet. Efter att Obote förlorat militärens stöd tar dock arméchefen Idi Amin makten 1971. En grym militärdiktatur skapas och bl.a. beroende på att hundratusentals indier fördrivs förfaller ekonomin. Flyktångströmmen går nu ut ur landet. Fullt uppror utbryter 1978, med stöd av trupper från Tanzania, och Idi Amin flyr från landet 1979. Oboto återtar presidentposten 1980 men fördrivs 1985. Uganda präglas av terror med plundrande soldater och regionala motsättningar. Gerillarörelsen NRA, ledd av Yoweri Museveni, tar 1986 kontroll över huvudstaden. En provisorisk grundlag införs där all partipolitisk verksamhet "ställs in". Istället baseras politiken på personliga meriter. Museveni blir samtidigt president och försöker sedan lösa de etniska motsättningarna i landet.

Nutid (1996 -)

Museveni vinner de demokratiska valen 1996. Fortfarande är partipolitisk sponsring av kandidater dock otillåtet.

Rwanda

Befolkning: Totalt 8´´ (1996), Hutu(90%), Tutsi(9%), Twa(1%)

Förhistoria (- 1400t)

Landet bebos av jagande twafolk när jordbrukande hutufolk bosätter sig i landet.

Kungarike (1400t - 1899)

(499)

På 1400t sker från norr en inflyttning av herdefolket tutsi. Dessa grundar ett kungadöme nära Kigali. Detta styrs av en kung med gudomlig härstamning, och som äger all mark. Set underkuvade hutufolket får tillgång till tutsiernas boskap i utbyte mot tvångsarbete och militärtjänst. Kungariket utvidgas efter hand, och omfattar större delen av nuvarande Rwanda i slutet av 1800t. Landet är då en starkt centraliserad och hierarkisk militärmonarki, styrt av tutsifolket. Vid Berlinkonferensen 1884-1885 tillerkänns landet som tysk koloni.

Tyska tiden (1899 - 1916)

(17)

Landet blir 1899, tillsammans med Burundi en del av Tyska Östafrika, i form av en koloni med namnet Ruanda-Urundi. Det tyska inflytandet över det ekonomiskt obetydliga landet blir dock mycket begränsat. Styret sker genom den gamla kungamakten, varmed tutsieliten kan fortsätta sin dominans.

Belgiska tiden (1916 - 1962)

(46)

År 1916 i samband med första världskriget besätts kolonin av Belgien, som efter kriget administrerar området som NF-mandat. Även belgarna väljer att styra landet med hjälp av kungamakten. På 1950t inleds en modernisering av samhället, med förbud för tvångsarbete, jordreformer. Västerländsk utbildning och kristen mission skapar en intellektuell hutuelit, som kräver del av makten. En huturevolt bryter ut 1959. Tutsikungen avsätts, samtidigt som en tutsimassaker genomförs. Cirka 20' tutsier dödas och 100' flyr landet.

Nutid (1962 -)

Efter en folkomröstning blir landet en självständigt republik 1962. Året därpå försöker exiltutsier i Burundi att återta makten, genom en invasion. Hutu regimen lyckas dock slå tillbaka denna. Efteråt sker i landet en organiserad förföljelse, där mer än 10' tutsier mördas. Med fortsatta etniska problemen i landet och interna hutumotsättningar, genomförs en militärkupp 1973. Relationerna till det tutsistyrda Burundi förbättras nu, och ett enda tillåtet politiskt parti för både hutuer och tutsier bildas 1975. År 1978 införs en författning som ska garantera mänskliga rättigheter och flerpartisystem. De etniska konflikterna förhindrar dock att de tillämpning fullt ut. ett gerillakrig startas av tutsierna 1990, vilket tvingar fram en samlingsregering 1992. Syftet är att få slut på kriget, men 1994 leder konflikten till en tutsimassakrer där nästan 500' civila dödas och 3 miljoner flyr landet. Tutsigerillan lyckas dock besegra huturegimen, och utropa en ny regering med både hutuer och tutsier.

Burundi

Befolkning: Totalt 6,4´´ (1996), Hutu(85%), Tutsi(15%), Twa(0,3%)

Förhistoria

Området bebos av twa och hutu, när det på 1500t sker en inflyttning av nomadiserande tutsi. Organiserade kungadömen uppstår där de militärt överlägsna tutsinomaderna får en dominerande ställning, i förhållande till de bofasta jordbrukande hutu.

Banyiginyadynastin (1675 - 1899)

(224)

År 1675 får tutsi ett fastare grepp om landet, och Banyiginya-dynastin inleds. En feodal struktur etableras med en tutsielit på 15%, och med en jordbrukande hutumajoritet på 80% som får betala tribut samt utföra tvångsarbeten. Banyiginya-dynastins topp uppnås under kung Ntare II Rugaamba ca. 1795-1852, varpå en tid av problem med inre splittring följer.

Tyska tiden (1899 - 1916)

(17)

Landet blir 1899, tillsammans med Ruanda en del av Tyska Östafrika, i form av en koloni med namnet Ruanda-Urundi. Styret av landet sker via den gamla kungamakten, varmed tutsieliten kan fortsätta sin dominans.

Belgiska tiden (1916 - 1962)

(46)

År 1916 i samband med första världskriget besätts kolonin av Belgien, som efter kriget administrerar området som NF-mandat. Även belgarna väljer att styra landet med hjälp av kungamakten, men inleder samtidigt vissa demokratiseringsförsök. Tributsystemet och tvångsarbetet avskaffas. Efter andra världskriget präglas landet av två politiska partier, ett populistiskt UPONA samt ett konservativt PDC stött av Belgien.

Nutid (1962 -)

Landet blir självständigt 1962, och UPONA får makten. Konflikten mellan hutu och tutsi blossar upp ordentligt 1965, och de ledande hutupolitikerna massakreras tillsammans med tusentals hutubönder. Makten och politiken blir nu förbehållen tutsifolket. Republik införs 1966, då översten och nyblivna premiärministern, utser sig själv till president. Övergreppen mot hutufolket ökar nu, och en ny hutumassaker genomförs 1972 efter en misslyckad hutukupp. Mellan 100' och 200' hutu dödas och minst lika många flyr landet. Landet styrs framöver av militärer som tar makten genom kupper. Nya etniska konflikter bryter ut 1988 och ytterligare en hutumassaker äger rum, med mellan 20' och 45' döda, och med 60' som flyr till Rwanda.

Madagaskar

Alternativa namn: Merinariket (s1500t-1896), Merina (s1500t-1896), Imerinariket (s1500t-1896).

Befolkning: Totalt 15´´ (1996), Malagasser(Merina(25%), Betsileo, Betsimisaraka, Sakalava, Antaimoro)

Förhistoria (- s1500t)

Ön är bebodd på 700t, och eventuellt redan år 0. Troligtvis är det malajiska sjöfarare från Indonesien som kommer till den afrikanska östkusten, och där blandar sig med afrikaner, varefter de bosätter sig på Madagaskar. Öns högland koloniseras runt år 1000. På 1500t dras ön in i den europeiska handeln med slavar och eldvapen. Detta ledde till att vissa lokala kungaätter fick ökad makt på bekostnad av andra.

Merinariket (s1500t - 1787)

(187)

På öns högland uppstår det lilla riket Merina i slutet av 1500t. I mitten av 1700t är det bara några få mil stort. Rikena Menabe och Boina slås ihop till Sakalava-dynastin, som från början av 1600t erövrar de västra och norra delarna av ön. I öst uppstår den Betsimisaraka konfederationen.

Expansionen (1787 - 1896)

(109)

Under kung Andrianampoinemerinas styre 1787-1810, då det breder ut sig främst åt söder, börjar dess storhetstid. Under denna tid genomförs också jordbruksreformer som bland annat ökar risproduktionen. Senare utvidgas riket till östkusten, och 1820 erkänner britterna landet som en självständig stat med namnet Madagaskar. År 1830 styr Merina två tredjedelar av ön. Det europeiska inflytandet ökar. Engelska protestantiska missionärer startar skolor, och inför ett skriftspråk för det malagassiska språket. De europeiska kontakterna får ett bakslag under drottning Ravalonas styre 1828-1861, då kristendomen förbjuds och missionärerna i landet förföljs. Franska företagare kan dock lägga grunden för en industrialisering på ön. Ett ledarskikt av officerare skapas på bekostnad av det gamla adelsfamiljerna. Och från 1864 till 1895 leds landet av premiärministern Rainilaiarivony, härstammande från bondeklassen. Detta kan han göra genom att gifta sig med tre påföljande drottningar. Efter 1869 genomdrivs en radikal modernisering, med allmän skolplikt, europeisk militärordning och rangordnad byråkrati. Samtidigt ökar lyxkonsumtionen bland ledarskiktet. En kampanj mot de gamla religionerna inleds, till förmån för kristendomen. Programmet blir dock dyrt, och höjda skatter samt pliktarbete leder till ökad oro. På landsbygden framträder ett organiserat rövarväsen. Speciellt i ytterområdena är motståndet mot Merinastyret starkt. Det franska trycket ökar också efter hand, och efter ett krig faller riket samman 1895, och ett franskt protektorat inrättas.

Franska tiden (1896 - 1960)

(64)

År 1896 bryter Menalambaupproret ut. Upproret är riktat både mot européerna och det gamla styret. Landet blir en fransk koloni 1896, och kungadömet avskaffas. Men först en bit in på 1900t har man kontroll över hela ön. Under första världskriget uppstår en nationell rörelse mot det koloniala styret, som sedan växer under mellankrigstiden. Kolonin ockuperas av britterna under andra världskriget, men lämnas tillbaka till fransmännen när Frankrike blir befriat. Nationalistiska upplopp bryter ut 1947-1948 men slås blodigt ner. Ett socialistiskt parti driver vidare självständighetskraven, och 1958 utropas en autonom republik.

Nutid (1960 -)

Landet blir en helt självständig republik 1960, som orienterar sig mot väst. År 1975 tar militären över styret av landet, och en omsvängning mot öststaterna sker. Banker och naturtillgångarna nationaliseras nu. På 1990t tvingar oppositionella upplopp fram förändringar mot en flerpartidemokrati, och en marknadsekonomi. År 1990 tillåts fria partier, och efter en folkomröstning 1992 införs den "tredje republiken", med ökad demokrati och presidentval.

© Stefan Kulldorff 2003. Denna sida är skyddad av upphovsrättslagen.