Nordeuropa

Direkthopp: Island, Färöarna, Danmark, Norge, Sverige, Finland, Estland

Befolkning: Totalt 300´ (1996), Islänningar

Förhistoria (- 874)

De första invånarna på Island är antagligen iriska munkar som levde som eremiter i början av 800t.

Landnåmet (874 - 930)

(56)

Koloniseringen av landet inleds 874 från Norge av Ingólfur Arnarson. Många av dom som flyttar till Island vill komma ifrån politiska strider i Skandinavien.

Sagatiden (930 - 1030)

(100)

Ett parlamentariskt allting skapas, för lagstiftning och dömande av tvister. Där samlas årligen ca 40 så kallade godar, vars ämbete blir ärftligt. År 999 antas kristendomen, och två biskopar, en i Skálholt och en på Hólar, får en ställning motsvarande godarnas.

Fredstiden (1030 - 1118)

(88)

En fredligare period inleds 1030. Boskapsskötsel och fiske utgör levnadsbrödet för invånarna, medan spannmål måste importeras. Exporten består främst av vadmal.

Sturlungatiden (1118 - 1262)

(144)

Efter hand koncentreras godarna till ett fåtal ätter. En turbulent period med politisk maktkamp mellan olika ätter och våld inleds 1118. Sturlungaätten får kontroll över nästan hela landet från 1220. Samtidigt ökar det norska inflytandet, genom att norska kungen knyter isländska stormän till sig. Island är vid denna tid starkt beroende av handeln med Norge. Under 1200t utvecklas också den isländska litteraturtraditionen.

Norska tiden (1262 - 1380)

(118)

Alltinget accepterar norsk överhöghet 1262. Island får dock behålla sina egna lagar. Torkad fisk blir vid mitten av 1300t den viktigaste exportvaran. Köpmän i Bergen får monopol på handeln med Island. Återkommande epedemier plågar landet, och när digerdöden drabbar Norge 1349 skärs handeln med förnödenheter effektivt av. Landet drabbas också av svåra vulkanutbrott från Hekla 1300, 1341 och 1389.

Dansk-engelska tiden (1380 - 1550)

(170)

När Norge 1380 blir danskt följer Island med. Under 1400t seglar engelsmän, men även nederländare och tyskar, direkt till Island för att fiska och köpa fisk. Banden till Bergen försvagas därigenom, medans inflytandet från England förstärks. Ständiga konflikter mellan danskar och engelsmän om det isländska fisket förekommer under 1400t. Engelsmännen fördrivs slutligen från det isländska fastlandet 1530. Kungamakten i Danmark stärks under 1500t, och reformationen på 1530t gör att kyrkan kommer under kronan. Reformationen kommer till det katolska Island, och Skálholts stift, 1541. Biskopen på Hólar lyckas dock göra motstånd fram till 1550, då han halshuggs.

Danskt (1550 - 1662)

(112)

Från 1550 blir det kungliga danska styret av Island mer påtagligt. De lokala styresmännen ersätts av danskar, och biskopparna tillsätts av den danska kungen. Klostrens stora jordegendomar dras dessutom in. Handeln med Island blir ett danskt monopol från 1602, och från 1620 begränsat till Köpenhamn.

Enväldets tid (1662 - 1848)

(186)

Kungligt envälde införs i Danmark 1660, och 1662 införs det på Island. En centralstyrd ämbetsmannaförvaltning införs under 1680t, och alltinget tas ifrån lagstiftningsmöjligheten. Genom kungligt fastställda priser subventioneras lantbruket på bekostnad av fisket. Försök till att förbättra näringslivet görs vid mitten av 1700t. Ett stort vulkanutbrott inträffar dock 1783, vilket leder till att under de följande nödåren dör 20% av Islands befolkning. Reformeringen av näringslivet avstannar även om handelsmonopolet 1788 öppnas för alla danska undersåtar. Alltinget förlorar sin dömande roll 1800, och ersätts av en domstol i Reykjavík. Samtidigt blir Island ett stift med säte i Reykjavík. Under Napoleonkrigen blir landet länge avskuret från Danmark. En dansk utropar Island självständigt 1809, dock utan något större stöd från befolkningen, och britterna avsätter honom efter två månader. Norge blir svenskt 1814, men Island förblir danskt. alltinget återuppstår som en rådgivande församling 1845.

Mot självständighet (1848 - 1904)

(56)

När det danska enväldet upphör 1848, börjar krav på självstyre ställas från studenter i Köpenhamn ledda av Jón Sigurðsson. Alltinget börjar ställa krav på Danmark, och 1874 får Island en egen författning där alltinget ges vissa befogenheter. Från 1850t blir fisket alltmer mekaniserat, med bland annat trålare, och en centralisering till permanenta fiskelägen sker.

Självstyret (1904 - 1944)

(40)

Den lagstiftande makten återförs till alltinget 1904, och 1915 införs allmän rösträtt. År 1918 skapas en personalunion med Danmark, där Island får internt självstyre. Efter att Danmark 1940 ockuperas av Tyskland besätts Island av britter, vilka ersätts av amerikaner 1941. Andra världskriget innebär stora förändringar för Island. De utländska trupperna skapar servicearbeten, flygplatser och vägar byggs, och fiskexporten till Storbritannien ökar. Allt detta leder till att arbetslöshetan försvinner, men samtidigt gör den ökande köpkraften att inflationen galopperar iväg.

Nutid (1944 -)

Island förklarar sig självständig republik 1944. Landet går med i NATO 1949, och upplåter Keflavíks flygplats åt USA från 1952. Någon egen militär har inte Island. Den ekonomiska expansionen fortsätter, samtidigt som allt fler flyttar in till Reykjavík. Fisket är alltjämt den stora inkomstkällan, men beroendet av detta gör att ekonomin är sårbar. Mellan 1952 och 1976 utökar Island sina fiskegränser från 3 till 200 sjömil, för att säkerställa fisket. Detta leder dock till utrikespolitiska konflikter, med de så kallade torskkrigen mot Storbritannien. Bland annat Islands strategiska betydelse i NATO har dock gjort att gränserna godtagits. Vulkanutbrottet 1973 på Heimeay hotade den största fiskehamnen, men den räddades efter omfattande insatser. Den höga inflationen i landet dämpas först vid mitten av 1980t då en stramare ekonomisk politik införs.

Färöarna (Dk)

Befolkning: Totalt 48´ (1996), Färingar

Förhistoria (- 1035)

Öarna lär ha befolkats av iriska eremiter på 700t. På grund av nordiska härjningar tvingas de dock lämna öarna. Åtminstone på 900t var öarna bebodda.

Norska tiden (1035 - 1380)

(345)

Norsk överhöghet över öarna erkänns antagligen 1035. På 1000t kristnas landet, och ett biskopssäte inrättas. Landet styrs av ett lagting.

Kalmarunionen (1380 - 1535)

(155)

Vid Norges union med Danmark 1380, följer Färöarna med.

Danskt inflytande (1535 - 1619)

(84)

Vid reformationen 1535-1540 ökar det danska inflytandet. Danskan blir officiellt språk i kyrkan och förvaltningen, och det självständiga biskopssätet läggs ner. Öarna placeras under Bergens stift, för att ca 1630 hamna under Själlands stift.

Handelsmonopol (1619 - 1856)

(237)

År 1619 får Köpenhamn monopol på handeln. Släkten Gabel hade detta monopol 1662-1708 som län, varefter det kommer under Själlands stiftamt. Samhället består av bönder och fiskare, med en överklass av kungsbönder, präster och ett fåtal större jordägare. Lagtinget avskaffas 1816, varefter de högre ämbetsmännen framförallt är danskar. Färöarna blir eget amt 1821. Ett färöiskt skriftspråk skapas 1846, och när enväldet faller i Danmark 1849, börjar en färöisk nationalism att växa fram. Färöarna får representation i Danmarks riksdag, och lagtinget återupprättas 1852.

Danskt (1856 - 1948)

(92)

Handelsmonopolet avskaffas 1856, och i slutet av 1800t kommersialiseras fisket. När Tyskland ockuperar Danmark 1940, besätter britterna Färöarna.

Nutid (1948 -)

Inre självstyre erhålls 1948, samtidigt som färöiskan får samma status som danskan. Med hjälp av fiskexport utvecklas ekonomin kraftigt, och levnadsstandarden förbättras avsevärt.

Danmark

Befolkning: Totalt 5,2´´ (1996), Danskar

(950 -)

Medeltiden (1000t -)

Valdemarstiden (1157 - 1241)

(84)

Svaghetstiden (1241 - 1340)

(99)

(1340 - 1389)

(49)

Kalmarunionen (1389 - 1448)

(59)

Kalmarunionen (1448 - 1523)

(75)

Adelväldets tid (1536 - 1660)

(124)

Dansk-Svensk kraftmätning 1560-1720.

Enväldets tid (1660 - 1814)

(154)

Fredsperiod 1720-1807.

Liberalisering (1814 - 1849)

(35)

(1849-1864)

(15)

Industrialisering, Demokratisering (1864 - 1914)

(50)

(1914 - 1945)

(31)

Andra världskriget (Tysk ockupation) 1940-1945.

Nutid (1945 -)

Norge

Befolkning: Totalt 4,3´´ (1996), Norrmän, Samer(0,7%), Kvener(0,07%)

Förhistoria (- 885)

Ungefär på 8000t f.Kr. sprider sig mesolitiska jägare och samlare längs den norska kusten. Odling och boskapsskötsel introduceras i sydvästra delen ca 3000 f.Kr. Vikingatiden anses börja 793 med plundringen av klostret på Holy Island utanför Englands östkust, och anses vara till ca 1050. Det är under denna tid som Island, Grönland, Färöarna, Shetlands-, Orkneyöarna, Hebriderna, Irland och Isle of Man plundras och koloniseras av norska vikingar.

Enandet (885 - 1035)

(150)

På vikingatiden utgörs majoriteten av jordägande bönder. Dessa är rangordnade från hövdingar och neråt, med en ställning beroende på ättens makt, rikedom och anseende. Lägst på skalan finns de obesuttna lantarbetarna, men framförallt de rättslösa trälarna. Vikingatågen medför att en del vikingahövdingar blir rika. Dessa kan därigenom öka sin makt på hemmaplan över större områden. Harald Hårfager gjorde sig till herre över Vestlandet 885. Han hade också viss kontroll över Trøndelag och Østlandet. På 900t inrättas ledung och lagting, vilket förstärker rikets enande. Efter strider mot lokala självständighetsivrare och danskar, blir Norges enande i princip fullbordat 1035. Det är också i början av 1000t som kungarna genom anglosaxiska kontakter för in kristendomen i landet. Kyrkans ställning lagfästes på 1020t.

Äldre medeltid (1035 - 1130)

(95)

Under den äldre medeltiden försvinner träldomen, för att upphöra helt ca 1200. En ny social struktur framstår med prästerskap, stormän och utländska köpmän som har speciella lagliga privilegier. Bland bönderna ökar antalet arrendatorer då framförallt kyrkan lägger under sig allt mer jord.

Kongsemnertiden (1130 - 1220)

(90)

Från ett mer löst styre av landet bygger kungamakten, stormännen och kyrkan upp en riksomfattande förvaltningsorganisation under 1100t och 1200t. Från 1130 fram till 1220 präglas landet av återkommande tronstrider. En anledning är att alla kungasöner, även oäkta, anses arvsberättigade till kronan. Detta utnyttjades av dom som ville komma åt makten på ena eller andra sättet. samtidigt omvandlas stormannaklassen från en lokal aristokrati till en riksomfattande tjänsteadel. Genom hövding- och riksmöten, ersätts i slutet av 1200t av ett riksråd, hade adeln och kyrkan möjlighet att i konkurrans med kungen styra landet.

Storhetstiden (1220 - 1375)

(155)

Håkon IV Håkonsson lyckas stabilisera centralmakten på 1220t. För att förhindra kronstrider blir tronen ärftlig av den förstfödde äktfödda kungasonen, och på 1270t införs en landslag och en stadslag. De fortsatta kontakterna med de brittiska öarna utökas till kontinenten. Men från 1250t kommer de politiska relationerna till Danmark och Sverige att allt mer dominera, medan de ekonomiska relationerna domineras av hansastäderna. Grönland och Island erkänner den norska kungen 1261 respektive 1262. Den skotske kungen godtar norskt herravälde över Orkney- och Shetlandsöarna 1266, mot att Norge avsäger sig Hebriderna och Isle of Man. Den hitintills långvariga folkökningen förbyts i folkminskning ca 1300. Det är ett internationellt fenomen där digerdöden spelar en stor roll. Denna drabbar Norge 1349-1350, och uppemot hälften av befolkningen dör. En 200 årig jordbrukskris inleds där ca 60% av gårdarna lämnas öde. Beroendet av spannmålsimport, leder till utvidgade privilegier för de mestadels tyska handelsmännen. En av de viktigaste exportvarorna är torkad fisk. Huvudbasen för handeln, Bergen, blir efter hand en betydande hansastad. Jordbrukskrisen minskar arrendeinkomsterna för stormannaklassen, som upplever en numerär och ekonomisk tillbakgång. Tillbakagången ledde till att centralmakten försvagades från slutet av 1300t, och mer lokalt självstyre återinförs.

Kalmarunionen (1375 - 1536)

(161)

Svagheten i Norge gör landet underlägset gentemot Danmark i den union som bildas mellan rikena 1380. Sverige kommer med i unionen 1389, som då får namnet Kalmarunionen. Unionen domineras av Danmark, som styr Norge i stort sett utan norsk medverkan. Istället användes främst danska och tyska länsmän och fogdar, som representanter för kungamakten. Den skuldsatte kungen Kristian I pantsätter 1468-1469 Orkney- och Shetlandsöarna till den skotske kungen. Panterna inlöses aldrig, varmed Norge förlorar dessa områden. Vid medeltidens slut äger kyrkan 48% av jorden, bönerna 29%, adeln 13% och kronan 10%. Kalmarunionen upplöses 1523.

Dansk provins (1536 - 1661)

(125)

Det självstyrande Norge blir en dansk provins 1536, och riksrådet avskaffas. En norsk ståthållare tillsätts dock 1572. Reformationen genomförs också 1536, varmed kyrkans makt minskar. Kronan lägger beslag på merparten av kyrkans gods, och blir därigenom ägare till ungefär hälften av landets odlade jord. En allmän europeisk högkonjunktur leder till en långvarig ekonomisk tillväxt. Den ökande handeln medför ökad efterfrågan på norskt skeppsvirke. Samtidigt ökar fiskexporten, och mindre bergsbruk anläggs. Många bönder, ekonomiskt stärkta av trähantering, får möjlighet att friköpa sin jord, och fram till 1650t återuppodlas de flesta nedlagda gårdarna. Samtidigt som antalet fria bönder ökar, ökar antalet lantarbetare ännu mer. I städerna växer en inhemsk borgarklass fram på 1600t. Under perioden fram till 1660 ökar befolkningen från ca 200´ till 400'. När den allmänna konjunkturen vänder neråt på 1600t mattas den ekonomiska expansionen något, men träindustrin och handeln fortsatte att utvecklas. Den dansk-svenska kampen om makten i Norden gör att en norsk här skapas 1642. Norge förlorar dock Jämtland och Härjedalen till Sverige 1645, samt Bohuslän och Trondheim 1658. Trondheim återfås dock redan 1660. Danmark förlorar i sin tur Halland, Skåne och Blekinge. Allt detta leder till att Danmark blir beroende av sjövägen över Skagerrak för att styra Norge.

Danskt rike (1661 - 1814)

(153)

Vid enväldets införande i Danmark återfår Norge formellt status som jämställt rike. Men samtidigt ökar det danska centralstyret, genom en effektiv byråkrati direkt ansvarig inför de centrala kollegierna i Köpenhamn. Ståthållaren i Norge får därigenom minskat inflytande, och ämbetet avskaffas till sist 1771. Danskarna tar dock hänsyn till speciella norska förutsättningar, och hotet om svensk erövring medför att man inte vill riskera antidanska strömningar i landet. Under perioden 1660-1801 ökar befolkningen från ca 400´ till 900', vilket tidvis under 1700t leder till försörjningsproblem. Vid Danmarks krig mot Storbritannien 1807-1814, gör en flottblockad att Norges utrikeshandel lamslås. Det danska styret från Köpenhamn blir omöjligt, varför en regeringskommission inrättas i Kristiania. Denna ersätts 1810 av en ståthållare, och 1813 av tronföljaren Kristian Fredrik. Vid Kielfreden 1814 avträder den danska kungen Fredrik VI Norge till den svenska kungen. Detta accepteras inte av tronföljaren Kristian Fredrik som kräver att bli kung över Norge. En folkvald riksförsamling utarbetar en ny författning, och väljer Kristian Fredrik till kung. Efter ett kort krig mot svenskarna tvingas norrmännen skriva under ett unionsfördrag där Norge blir ett fritt land under den svenska kungen. Samtidigt tvingas Sverige acceptera den nya författningen.

Unionstiden (1814 - 1905)

(91)

Den ny författningen ger stortinget makten, men den svenska kungen har rätt att med veto skjuta upp beslut. Stortinget sammanträder dock endast var tredje år. Fram till 1884 ligger därför i realiteten makten hos ämbetsmännen, som kontrollerade både förvaltningen och stortinget. Ekonomisk liberalism leder till att skråtvång och näringsprivilegier avskaffas. När unionen bildas är ekonomin i stor utsträckning baserad på självhushållande jordbruk, kombinerat med fiske, sjöfart, bergsbruk och trävaruproduktion. En viss råvaruexport finns som så småningom ökar i betydelse. Från 1830 växer en ny lokalpolitisk kraft fram, baserad på de självägande bönderna. Detta leder till att det kommunala självstyret utvidgas. Omkring 1850t påbörjas en industrialisering. Produktionen av sågade trävaror, papper och pappersmassa stiger, och sjöfarten expanderar. Mellan 1850 och 1890 sexdubblas det norska tonnaget. Samtidigt leder utnyttjandet av vattenkraft till billig elkraft. På 1850t inleds också en strävan mot parlamentarism. Från 1869 börjar stortinget träffas varje år, varmed kontrollen av regeringen ökar. Regeringen och kungen bromsade vidare utveckling. Motsättningarna leder till att ett höger- och ett vänsterparti bildas. I val 1882 vinner vänstern, och parlamentarism införs. Sedan införs allmän rösträtt för män 1898, och för kvinnor 1913. Under 1800t stiger folkmängden från 880' till 2240' personer. Mellan 1865 och 1900 emigrerar dessutom över 630' norrmän, främst till USA och Canada. Den snabba utvecklingen leder till nya grupper av människor, med behov att organisera sig. Landsorganisationen bildas 1899, och arbetsgivarföreningen 1900. Missions-, nykterhets-, försäkrings- och sociala föreningar bildas, liksom sparbanker. Från 1870t försvagas banden mellan Sverige och Norge. Kulturella, sociala och politiska skillnader framhävs. Medan Sverige fortfarande är konservativt utvecklas Norge i mer radikal och demokratisk riktning. Det som talar emot en unionslösning är fördelen med en gemensamt försvar mot ryssarna. Efter förhandlingar tvingas Sverige gå med på att unionen upplöses 1905, och den danska prinsen Håkon VII blir norsk kung.

Världskrigen (1905 - 1945)

(40)

Efter unionsupplösningen fortsätter industrialisering och den tekniska moderniseringen. Arbetarrörelsen växer sig starkare och vissa sociala reformer genomförs. Sjukförsäkring införs 1909, 10 timmars arbetsdag 1915 och 8 timmars arbetsdag 1919. Norge lyckas hålla sig utanför första världskriget (1914-1918), men handelsflottan drabbas av minor och torpeder. Efter kriget drabbas landet av ekonomiska svårigheter med ökade klassmotsättningar, vilket leder till strejker och lockouter. 1933 är arbetslösheten uppe i 33%, och en krispolitik inleds, som sänker arbetslösheten till 18% 1939. I samband med andra världskriget ockuperas det neutrala Norge av Tyskland 1940. Kungen och regeringen flyr till Storbritannien, där den verkar under exil. Samtidigt skapar tyskarna en regering baserad på norska nazister under ledning av Vidkun Quisling. Ett från början allmänt passivt motstånd mot ockupationen, övergår så småningom i ett aktivt civilt och militärt motstånd. Sovjetiska trupper besätter Kirkenes 1944, och när Tyskland faller 1945 blir Norge fritt.

Nutid (1945 -)

Efter andra världskriget byggs landet upp i politiskt samförstånd. Norge avvisar det svenska förslaget på ett skandinaviskt försvarsförbund, utan går med i NATO. Den ekonomiska tillväxten tar fart, nya universitet skapas och ett välfärdssystem byggs upp. För att motverka urbaniseringen satsas det samtidigt på en omfattande regionalpolitik. I början av 1970t blir Norge en oljenation, vars inkomster har lett till hög tillväxt.

Sverige

Befolkning: Totalt 8,8´´ (1996), Svenskar, Samer(0,2%), Finnar(2%)

Förhistoria (- 1000)

Vikingatiden 800-1000.

Enandet (1000 - 1060)

(60)

Stekilska tiden (1060 - 1130)

(70)

Stekilska ätten

Sverkerska- och Erilska tiden (1130 - 1250)

(120)

Sverkerska- och Erilska ätten

Folkungatiden (1250 - 1389)

(139)

Folkungaätten

Kalmarunionen (1389 - 1521)

(132)

Vasatiden (1521 - 1654)

(133)

Karolinska tiden (1654 - 1718)

(64)

Frihetstiden (1719 - 1772)

(53)

Gustaviansk tid (1772 - 1809)

(37)

Nyordningens tid (1809 - 1865)

(54)

Industrialiseringen (1866 - 1920)

(54)

Välfärdstiden (1920 - 1990)

(70)

Under andra världskriget 1939-1945 håller sig Sverige neutralt, och lyckas undvika att bli ockuperade av Tyskland genom vissa eftergifter. Efter krigsslutet går den svenska industrin på högvarv då krigshärjade länder måste byggas upp.

Nutid (1990 -)

Sverige går efter en folkomröstning 1994 med i EU.

Finland

Befolkning: Totalt 5,1´´ (1996), Finnar, Finlandssvenskar(6%)

Förhistoria (- 1523)

Svenska tiden (1523 - 1809)

(286)

Del av Sverige
Finska kriget (1808-1809)

Ryska tiden (1809 - 1917)

(106)

Storfurstendömet

(1917-1944)

(27)

Första republiken 1917-1939.
Finska vinterkriget 1939-1940.
Fortsättningskriget 1941-1944.

Republik (1944 -)

(46)

Kalla kriget.

Nutid (1990 -)

Estland

Befolkning: Totalt 1,5´´ (1996), Ester(62%), Ryssar(30%), Ukrainare(3%), Vitryssar(1,2%), Finnar(1,1%), Estlandssvenskar

Förhistoria (- 1200)

14 landskap

Tyska ordenstiden (1200 - 1558)

(358)

Tyska orden.
Livland?

Svenska tiden (1558 - 1721)

(163)

Svensk dominans
Svensk erövring 1558-1629.

Ryska tiden (1721 - 1918)

(197)

Under Ryssland.

Självständigt (1918 - 1940)

(22)

Sovjetiska tiden (1939 - 1991)

(51)

Andra världskriget (Sovjetiskt och tyskt) 1939-1945.
Del av Sovjet 1945-1991.

Nutid (1991 -)

Självständigt

© Stefan Kulldorff 2003. Denna sida är skyddad av upphovsrättslagen.