 |
Centralafrika
|
 |
Direkthopp: Kongo Kinshasa, Kongo
Brazzaville, Gabon, Ekvatorialguinea,
Sao Tomé och Principe, Kamerun, Centralafrikanska
republiken
Kongo Kinshasa
Alternativa namn: Kongostaten (1885-1908),
Belgiska Kongo (1908-1960), Kongo-Leopoldville (1960-1966), Zaire (1971-1997).
Befolkning: Totalt 44´´
(1996), Bantu(Mongo, Kongo, Lunda, Kuba, Lele, Pende, Nkundu, Ngala, Luba,
swahili, lingala, kikongo, tshiluba), Sudanesiska folk(Azande, Mangbetu,
Banda), Pygméer
Efter ca 700 uppstår ett antal riken, Luba och Lunda söder om
Kongofloden, samt Kongo vid flodens mynning. dessa riken har sin storhetstid
århundrana efter 1400. Kongoriket kommer i slutat av 1400t i kontakt
med portugiserna, och en omfattande slavhandel inleds. Riket upplöses
ca 1700, medan Lundariket dominerar södra Kongo Kinshasa fram till
mitten av 1800t. I Kongodalen etableras handelsvälden med köpmän
från Zanzibar efter ca 1800. Upptäcktsresande som Livingstone
och Stanley skapar ett europeiskt intresse för naturrikedomar i området
under andra hälften av 1800t. Den belgiska kungen Leopold II bildar
ett exploateringsföretag och vid Berlinkonferensen 1884-1885 tillerkänns
han landet.
| Kongofristaten (1885 - 1908) |
(23) |
Erövringen av landet sker efter hårda och kostsamma strider mot
Zanzibarköpmännen. För att få in pengar får
privata företag koncessioner för exploatering av vissa delar
av landet. Främst är det gummiproduktionen som utvecklas, ofta
genom utsugning av lokalbefolkningen. Grymheterna växer till en internationell
skandal där Leopold måste överlämna kolonin till belgiska
staten 1908.
| Belgiska Kongo (1908 - 1960) |
(52) |
Exploateringen inriktas mot kopal och palmolja, men framför allt koppar
från Katanga. Ett fortsatt hårt centraliserat styre fortsätter,
men utan de grövsta övergreppen. Afrikanskt motstånd mot
kolonisationen börjar på 1920t genom en fristående kristen
kyrka. Efter andra världskriget inleder Belgien en välfärdspolitik
med förbättring av skolväsende och sjukvård. Det första
politiska partiet uppstår 1950, och lokala val för befolkningen
genomförs 1957. Oroligheter uppstår dock 1959, och en snabb
avkolonisering sker.
Landet blir självständigt 1960 med Lomumba som premiärminister.
Kongokrisen med oroligheter och kaos uppstår. Seperatismen frodas
i landet och Katanga bryter sig ur med stöd av belgiska gruvintressen.
Arméchefen Mobutu tar makten 1960 med stöd från CIA,
och Lomumba överlämnas till Katanga 1961 där han mördas.
Året därpå sätts FN-trupper in mot Katanga som 1963
ger upp, och FN-trupperna lämnar landet 1964. Mobutu får grepp
om hela landet 1965 och inför diktatur och viss stabilitet uppnås.
På 1970t sker en ekonomisk tillbakagång, speciellt efter kopparprisets
fall. Landet skuldsätts och inflationen rusar i väg, samtidigt
som korruptionen frodas. Trots problemen behåller Mobutu makten fram
till 1997, då rebelledaren Kabila tar makten. Detta leder dock inte
till någon förbättring, utan diktaturen kvarstår
och inbördeskriget fortsätter.
Kongo
Brazzaville
Alternativa namn: Franska Kongo (1891-1903),
Mellankongo (1903-1910), Kongo (1971-1997)
Befolkning: Totalt 2,6´´
(1996), Pygméer(0,8%), Bantufolk(Kongo(47%), Mboshi, Kuyu, Sanga,
Teke(10%))
Landet bebos av pygméer när kongofolket invandrar under 1300t.
De upprättar ett rike med centrum i norra delen av det senare Angola.
Norrut längs kusten finns riket Loango, ett viktigt centrum för
den europeiska slavhandeln under 1600t. Öster därom är riket
Teke också involverat i slavhandeln. Under 1800t blir gummi och palmprodukter
viktiga exportvaror till Europa.
| Franska tiden (1880 - 1960) |
(80) |
Teke och Loango kommer under franskt herravälde 1880 och 1883, efter
avtal upprättade av upptäcktsresande Savorgnan de Brazza. Kolonin
Franska Kongo, senare Mellankongo, bildas 1891. Denna hyrs 1899 ut till
privata koncessionsbolag. Kolonin blir en del av Franska Ekvatorialafrika
1910, vars huvudstad blir Brazzaville. Huvudstaden medför att områdets
infrastruktur utvecklas. Koncessionssystemet leder till tvångsarbete
och plundring av naturrikedomar. Den franska allmänheten chockeras,
men systemet överges först 1930, då kolonin går med
förlust. Tvångsarbetet avskaffas 1945-1946, och administrativa
reformer genomförs. Invånarna i landet får möjlighet
att välja representanter till det franska parlamentet.
| Enpartistaten (1960 - 1991) |
(31) |
Landet blir en självständig republik 1960. Inrikesproblem leder
till undantagstillstånd 1963, och ett militärråd tar över
makten. Året efter bildas ett marxistiskt parti, som blir det enda
tillåtna. Nära band knyts med Sovjet, Kuba samt Kina, och landet
blir en folkrepublik 1969. Återkommande kuppförsök präglar
1970t. En viss ekonomisk och politisk liberalisering påbörjas
1989.
En övergång till ett demokratiskt system sker efter en folkomröstning
1992.
Gabon
Befolkning: Totalt 1,3´´
(1996), Bantu(Dzem, Pomo, Bumali, Kota, Nuko, Puko, Benga, Fang(Bulu, Bane,
Eton, Mvae, Ntumu, Tsinga, Yaunde), Ambede(5%)), shiripunu(8%)
Portugisiska sjömän besöker områdets kust 1472. Från
São Tomé kommer handelsmän för att köpa ädelträ
och elfenben. Under 1600t slår sig nederländska slavjägare
ner på ön Corisco, som de första europeiska bosättarna.
Området befolkas från norr av fangfolket på 1700t. Brittiska
och franska handelsmän besöker landet emellanåt, men handeln
domineras av portugiser. Den omfattande slavhandeln avskaffas formellt
1815, men fortsätter i stor skala fram till ca 1880. I början
av 1840t anläggs kristna missionsstationer.
| Frikolonin (1849 - 1889) |
(40) |
För att motverka slavhandeln skapas en frikoloni vid Gabonflodens mynning
1849, som tillsammans med den fransk flottbas från 1843 på
samma ställe, får namnet Libreville. Detta blir sedan en bas
för den franska koloniseringen av Franska Ekvatorialafrika. Upptäcktsexpeditioner
in i landet längs Gabonfloden görs, och 1855 kommer man bland
annat i kontakt med pygméfolk.
| Franska tiden (1889 - 1960) |
(71) |
Landet blir en del av Franska Kongo 1889, och en del av Franska Ekvatorialafrika
1904. Först 1911, efter motstånd från bland annat fangfolket,
lyckas fransmännen få full kontroll över kolonin. De fria
franska trupperna övertar landet 1940 efter Vichyregimen, som 1946
blir översjöiskt franskt territorium, och en autonom republik
1958.
| Enpartistaten (1960 - 1990) |
(30) |
Kolonin blir självständig 1960. Ett militärt kuppförsök
1964 slås ner med hjälp av fransk militär. År 1968
grundas PDG, som blir det enda tillåtna partiet. Politiken och handeln
domineras av fangfolket. I början av 1980t samlas oppositionen i MORENA,
och kräver införande av ett flerpartisystem.
Studentdemonstrationer och strejker 1990, tvingar fram en demokratisering,
med flerpartival samma år.
Ekvatorialguinea
Alternativa namn: Rio Muni, Spanska
Guinea (1926-1968).
Befolkning: Totalt 400´ (1996),
Bantu folk(Fang(65%), Bubi(12%), Kombe, Balengue, Bujeba, Fernandino(x´))
Ön Fernando Póo (Bioko) utforskas av portugisen Fernão
do Póo på 1400t. Ön liksom fastlandet (Rio Muni) bebos
av pygméfolk. Dessa trängs i Rio Muni delvis undan av det åkerbrukande
bantufolket fang under 1700t. Kustlandet drabbas under lång tid av
europeisk slavjakt och slavhandel.
| Spanskt och brittiskt (1778 - 1850t) |
(72) |
År 1778 övertar spanjorerna Fernando Póo och Rio Muni.
På Fernando Póo trängs pygméerna undan av det
inflyttande bubifolket under 1800t. Britterna övertar Fernando Póo
1827, och använder den som bas för att motarbeta slavhandeln
i Beninbukten.
| Spanskt (1850t - 1920t) |
(70) |
I mitten av 1800t blir Fernando Póo dock åter spansk, med de
får inte full kontroll över Rio Muni (Mbini) förrän
i slutet av 1920t.
| Spansk koloni (1920t - 1968) |
(48) |
Fernando Póo och Rio Muni förenas till Spanska Guinea när
de båda blivit spanska. Först när det spanska inbördeskriget
tar slut 1939, integreras landet i den koloniala ekonomin, som producent
av timmer och kakao. År 1959 blir kolonin en integrerad del av Spanien,
men det får visst självstyre 1963.
Landet blir självständigt 1968, även om Spanien fortsätter
dominera ekonomin. Politiskt skapas en mycket brutal diktatur, som isolerar
landet, och en tredjedel av befolkningen flyr landet. Diktatorn Nguema
avsätts och avrättas 1979, men diktaturen fortsätter. Flera
kuppförsök görs i början av 1980t. Efter en folkomröstning
1982 antas en ny författning, med en övergång till civilt
styre senast 1989. Så sent som 1990 har detta dock inte skett.
Sao
Tomé och Principe
Befolkning: Totalt 125´ (1996),
Mulatter?(Port)
Öarna är obebodda då portugisiska sjöfarare besöker
dom på 1470t.
| Portugisiska tiden (1522 - 1975) |
(453) |
Öarna blir portugisisk koloni 1522. Sockerplantager anläggs, och
slavar importeras från Västafrika. Konkurrensen från Brasilien
gör att sockerexporten minskar kraftigt i slutet av 1500t. Öarna
får därefter sina största inkomster från transithandel
med slavar för den amerikanska kontinenten. Nederländska flottan
intar landet 1641, men tvingas så småningom lämna tillbaka
det. En övergång till kakao- och kaffeodling, leder till en
ekonomisk uppgång på 1800t. Protester mot det portugisiska
styret leder till att landet blir en översjöisk provins 1951.
Landet blir självständigt 1975. De flesta portugiser lämnar
då landet, vilket får allvarliga följder för näringslivet.
Dessutom tvingas man ta emot 10' flyktingar som levt i exil i Angola. De
ekonomiskt viktiga kakaoplantagerna nationaliseras, men produktionen halveras
och exportinkomsterna minskar därigenom. De första tio åren
efter självständigheten är landet en socialistisk enpartistat,
med nära kontakter med östblocksländerna, Kuba och Angola.
Därefter har en svängning mot väst skett, med ökad
demokrati och blandekonomi, och 1990 införs ett flerpartisystem.
Kamerun
Alternativa namn: Franska Kamerun
(1919-1960).
Befolkning: Totalt 31´´
(1996), Fulani(7%), Bantufolk(Yaunde(5%), Basa(2%), Bulu(1,6%), Duala(0,8%),
Fang(0,6%)), Semibantufolk(Bamileke(6%), Tikar(4%), Bamum(0,9%)), Andamawa(Baya(1,2%),
Fali(0,6%), Dowayo(0,15%)), Tchadfolk(Mafa(1,2%)), Tchadaraber(0,6%), Pygméer(0,2%)
Området bebos av pygméer, när bantutalande folk bosätter
sig i söder och sedan i väst. Under 1000t kommer muslimska fulani,
främst till de norra delarna.
| Portugisiska tiden (1500t -) |
|
Portugiserna anländer 1442, för att under 1500t etablera en betydande
slavhandel och plantager. Slavhandeln i området fortgår under
300 år. Under 1800t kommer ytterligare en våg av inflyttande
fulani.
| Tyska tiden (1884 - 1919) |
(35) |
I kamp med Storbritannien, blir landet tyskt protektorat 1884. Under Först
världskriget drivs tyskarna ut av britter och fransmän.
| Franska tiden (1919 - 1960) |
(41) |
Efter Vesaillesfreden 1919 delas kolonin mellan Frankrike och Storbritannien,
och från 1922 som mandatområde under Nationernas Förbund.
Den östra delen tillfaller Frankrike och den västra Storbritannien.
Den nationalistiska gruppen UPC bildas i den franska delen 1948, för
återförening och självständighet. Efter att försökt
att på laglig väg politiskt inflytande, startas ett uppror.
I den brittiska delen bildas ett återföreningspartiet 1955,
och de allierar sig med UPC. Den franska delen får inre självstyre
1958, där det mellan 1957 och 1962 dödas runt 15 000 människor
i oroligheter.
Den franska delen blir självständig 1960, lett av UPC. Efter en
folkomröstning 1961 i den brittiska delen ansluter sig dess norra
del Nigeria, medan dess södra del blir en del av Kamerun. Efter en
tid som enpartistat, införs ett flerpartisystem 1990, där etniska
och regionala partier är förbjudna.
Centralafrikanska
Republiken
Alternativa namn: Centralafrikanska
kejsardömet (1976-1979).
Befolkning: Totalt 3,3´´
(1996), Banda(28%), Baya(24%), Nzakara & Azande(3%), Ngbandi(Sango),
Pygméer(Aka(0,2%)), Sara, Runga, Mbororo-fulanier, Hausa, Araber
Från 1500t till 1800t är slavjakten och slavhandeln utbredd i
området. Detta reducerar den tidigare befolkningen märkbart.
Nya grupper, som banda och baya, bosätter sig i området under
1800t.
| Franska tiden (1889 - 1960) |
(71) |
Fransmännen etablerar sig i Bangui 1889, och får full kontroll
över kolonin 1910. Det blir då en del av Franska Ekvatorialafrika.
Omfattande tvångsarbete och dålig infrastruktur, leder till
lokala oroligheter och motstånd, ända fram till 1930t. Mellan
1946 och 1958 ingår kolonin i Franska unionen, och Barthélémey
Boganda väljs in i franska nationalförsamlingen. År 1958
får kolonin inre självstyre inom det franska samväldet.
Boganda blir regeringschef, och samtidigt antas namnet Centralafrikanska
Republiken. Året därpå omkommer
Boganda i en flygolycka.
Landet blir självständigt 1960, och enpartivälde införs.
Ekonomiska problem leder till en militärkupp 1965 av överste
Bokassa. Godtycke och korruption
präglar styret. Landet får namnet Centralafrikanska
kejsardömet 1976, och 1977 utropar diktatorn Bokassas sig till kejsare.
Efter avslöjanden om massmord av barn störtas han dock 1979,
och landet återfår sitt tidigare namn.


Ansvarig:
Stefan
Kulldorff
Senast uppdaterad: 5 februari, 2003
© Stefan Kulldorff 2003. Denna sida är skyddad av upphovsrättslagen.