Sagan om Jonne och Nicke

  Det var en gång en liten amerikansk president som hette Lyndon B. Johnson och en liten rysk regeringschef som hette Nikita Chrusjtjov.
  Jonne var Nickes bästa vän; ja, så oskiljaktiga var de att när de var tvungna att bo förfärligt långt borta från varandra så installerade de med stort besvär en alldeles egen privat telefonledning emellan sig så att de när helst de fick lust kunde lyfta på luren och berätta för varandra vad de hade gjort den dagen och om de hade haft något kul.
  Nu fanns det en elak trollkarl som såg snett på den här stora vänskapen mellan Jonne och Nicke, för alla elakingar blir ju som ni vet på dåligt humör när de råkar på någonting riktigt vackert här i världen. Den här trollkarlen hade en övernaturlig makt, och nu hade han i sin elakhet räknat ut en plan för att sätta Jonnes och Nickes vänskap på prov. Han hade under stort hemlighetsmakeri satt in en knapp i det vita huset där Jonne bodde och en likadan knapp i det röda huset där Nicke bodde.
  "Den som trycker på den här knappen", hade han sedan sagt till Jonne och Nicke med ett ondskefullt grin, "han ska vinna all världens härlighet och makt! Men kom ihåg att om den ene av er trycker på sin knapp så kommer den andre och hela hans familj och släkt och vänner att trollas bort med en smäll!"
  Därpå satte sig den elake trollkarlen att vänta i sin underjordiska håla. I sin elakhet var han övertygad om att ingen människa kan stå emot frestelsen att vinna all världens makt och härlighet, inte ens så goda och fina människor som Jonne och Nicke.
  Men Jonne ringde genast till Nicke.
  "Jo du Nicke", sa han, "här har dom satt in en knapp som jag får trycka på om jag vill, men då springer du i luften   Nicke!"
  "Åhå", svarade Nicke, "jag kan också få dej att gå i tusen bitar om jag trycker på min knapp som jag har."
  Och så skrattade de och glammade och tyckte det var ett ovanligt dumt skämt det här med knapparna, för ingen av dem skulle ju för allt smör i Småland kunna tänka sig att spränga sin vän och hans släktingar i luften.
  Nå, tiden gick, och till den elake trollkarlens grämelse blev det inget av med nån flygning i luften för vare sig Nickes eller Jonnes del. Tvärtom blev det allt bättre med allting både hemma hos Jonne och hemma hos Nicke; doktorerna hittade på salvor och dekokter som botade alla möjliga krämpor, till och med åderförkalkning, så folk levde både länge och väl och fick alltmera tid över till att sätta nya människor till världen.
  Så en dag ringde det på Nickes telefon.
  "Jo hej på dej Nicke", hördes Jonnes röst, och den lät bekymrad. "Hur har du det?"
  "Jo tack", svarade Nicke, "det knallar och går, men är klart man är rätt hungrig.
  "Samma här", sa Jonne. "Och så är det så förfärligt trångt överallt. Hur länge är det sedan någon dog hos dej?"
  "Tja, det kan väl va ett par tre månader nu", sa Nicke. "Det var en äldre dam på 120 år som råkade drunkna när hon var ute och försökte fånga fiskar i en håv åt sina gamla föräldrar som har det knalt med maten."
  "Du Nicke", sa Jonne, och Nicke kände på sig att det var någonting som Jonne inte riktigt ville fram med.
  "Säj det du, Jonne", sa Nicke. "Du och jag har ju aldrig haft några hemligheter för varandra."
  "Jo", sa Jonne dröjande, "när jag trängde mej ut ur huset i går kväll och armbågade mej i gatan fram till korvgubben nere i hörnet för att få mej nånting under västen för min korvkupong och brödkupong, så vet du vad korvgubben sa?"
  "Jag tror jag har en aning", sa Nicke.
  "Jo han sa till mej att nu får du ta och trycka på knappen, Jonne", sa han.
  "Jag förstod det", sa Nicke. "Det var likadant med gumman som jag köper kaffesurrogat hos. Det var ett evinnerligt tjatande på henne att jag ska trycka på knappen."
  Det låg en orolig fråga i det sista påståendet.
  "Det vet du väl Jonne", sa Nicke. "att aldrig för min liv och kniv skulle jag trycka på knappen."
  "Inte jag heller", sa Jonne. "Hej då."
  Så gick en tid, och så ringde det i Jonnes telefon.
  "Jo hej på dej, Jonne", sa Nicke. "Hur har du det?"
  "Magert magert", sa Jonne. "Jag har gjort som vi kom överens om och försökt få folk att inte sätta fler barn till världen, men det verkar va rätt meningslöst. Och man förstår dem ju, det är det enda roliga dom har nuförtiden. och så är det ju alla katolikerna vet du, dom är ju värst."
  "Det ser rätt hopplöst ut här också", sa Nicke.
  "Alla blir bara fler och fler, och det hjälper inte hur jag än tjatar om att vi inte kan mätta flera munnar nu. Var skulle vi ta maten ifrån? Varenda häst är uppäten, och jag har nog sett hur folk börjar gå och snegla på hundarna."
  "Vi måste göra något, Nicke", sa Jonne.
  "Du menar...?" sa Nicke.
  "Nej, nej, hur kan du tro något sådant", sa Jonne förskräckt. "Knappen har jag inte en tanke på. Men vi måste tänka ut något annat."
  "Det är bra att ha en vän som du", sa Nicke. "Vi får tänka ut något annat."
  Så gick ännu en tid, så ringde det i Nickes telefon.
  "Jo hej på dej, Nicke", sa Jonne. För första gången på länge lät han lite glad. "Nu har det hänt mej nåt roligt, Nicke", sa han.
  "Mej också", sa Nicke. "Berätta först du."
  "Jo jag har fått besök av en som heter Noak Sark", sa Jonne. "Han har ett rymdskepp som jag och några till kan fara till månen i. Du följer väl med, Nicke?"
  "Ja det förstår jag att du vill till månen", skrattade Nicke.
  "Hur så", sa Jonne.
  "Jo för månen har ju liksom USA en vit framsida och en svart baksida, så där är det klart att du och de dina skulle känna er hemma", sa Nicke skojfriskt.
  "Det är roligt att höra dej skämta igen, Nicke", sa Jonne, "men nu är inte tiden inne för skämt. Jag har inte fått nån mat på två dar."
  "Förlåt mej, Jonne", sa Nicke, "men det är bara det att jag just nu befinner mej i den glada belägenheten att jag kan bräcka av dej och ditt månskepp med ett ännu bättre förslag."
  "Låt höra, Nicke", sa Jonne.
  "Jo i Ukraina finns det en ukrainare som heter Noa Ksark", sa Nicke, "och nu har han erbjudit mej att ta med några av mina bästa vänner till planeten Mars med ett rymdskepp som han har byggt. Min Noa Ksarks rymdskepp smäller allt högre än din Noak Sarks rymdskepp, Jonne. Det finns ju ingen luft på månen, vet du, och luft kan ju vara bra att ha för ett par såna gamla vänner som du och jag."
  "Det var jädrar i min låda ett bra förslag", sa Jonne. "Hälsa du Noa Ksark från mej att han är en baddare till rymdskeppsbyggare. När far vi, Nicke?"
  "Redan i morron, om det är all right med dej, Jonne", sa Nicke. "Vi får ju tänka på att vi inte får ha hungrat ihjäl innan vi åker, för då är det ingen idé att ge sej av så långt opp i himlen. Och du Jonne", sa Nicke, "Noa Ksark har köpt en gris i Ukraina på svarta börsen, och den har han stekt och lagt in i skeppet, så kan vi ha den som kallskuret, vet du!"
  "Det låter underbart bedårande", sa Jonne. "Får man lov att ta med sej sin k. hustru, Nicke?"
  "Det är klart att regeringen ska med", svarade Nicke glatt. "Och du kan ta med några andra väsentliga personer också, men bara två av varje sort, har Noa sagt. Annars ramlar vi ner på jorden efter en kort stund uppe i det blå."
  "Då tror jag att jag tar med ett par TV-producenter och ett par refrängsångare och ett par PR-män och så Rodgers & Hammerstein, om du inte har något emot det", sa Jonne. "Man blir ju liksom fäst vid amerikansk kultur när man är president vet du."
  "Dom är välkomna", sa Nicke. "Själv tar jag med två manskörer, hade jag tänkt. Om du kommer till XU 150 i morron bitti då, så sticker vi."
  XU 150 var en av Nickes hemliga flygbaser som Jonne väl kände till.
  "All right, vi ses", sa Jonne. "Du tror inte man kan få plats med två bartenders och ett par utegrillar också?"
  "Tja, du kan ju ta med dom så får vi se", sa Nicke. "Men nu får vi sluta hör du, för nu måste jag packa."
  "Hejdå, Nicke. Du är min bäste vän du", sa Jonne.
  När det blev natt smög sig Jonne och hans sällskap ut genom bakdörren till sitt vita hus och begav sig till Jonnes privata jetplan. Det var ingen som såg dem, för alla medborgare var vid denna sena timma sysselsatta med att förfärdiga nya medborgare, trots Jonnes förmaningar.
  "Hej på dej, Jonne", sa Nicke när de kom fram till XU 150. "Och välkomna allesammans. Var så god och stig på."
  Nu fick alla ta på sig syrgaskostymerna och hela rekvisitan, men innan dess hade Nina skurit upp varsin redig välkomsbit åt dem utav skinkan på ukrainska grisen.
  Och så bar det av. Knappt hade Noa Ksark tryckt på startknappen så var dom flera mil uppe luften. Ja det var något alldeles förskräckligt så fort det rymdskeppet gick!
  Väl uppe i atmosfären kände sig alla lätta om hjärtat och hela kroppen. De fördrev restiden med ryska och amerikanska sällskapspel, som till exempel poker. Kortlapparna flög omkring som tossingar i kabinen och visste varken ut eller in eller var neråt var, och det såg ju förstås så förbålt löjligt ut att alla vred sig av skratt så syrgastuberna bågnade. Under så angenäma forma verkar en resa till Mars inte alls lång, det var alla överens om.

  Nu är det en ljum sommarkväll på Mars. Det glada sällskapet med Jonne och Nicke i spetsen har som vanligt tagit sig ett kvällsdopp i kanalen, och nu sitter de vid stranden i allsköns ro medan en av de utomordentligt läckra kattor som Mars är full utav sakta automatiskt vrides runt glöden i en av Jonnes medhavda utegrillar.
  "Vi har det allt rätt skönt, du Jonne", säger Nicke.
  "Jaa du Nicke, min vän", svarar Jonne. "Och det bästa är att slippa alla sammanträden och alla telefoner som ringer stup i kvarten."
  "Åja, våra telefonsamtal var väl trevliga i alla fall", säger Nicke lite stött
  "Javisst Nicke, du vet mycket väl att det var inte så jag menade", säger Jonne.
  De blickar upp mot den klara kvällshimlen, där Venus och Saturnus och Jorden och alla andra planeter och stjärnor blinkar vänligt emot dem.
  "Titta, Nicke", ropar Jonne plötsligt.
  Då ser de hur Jorden plötsligt flammar till och försvinner På himlapällen.
  "Nu är det nån dumskalle som har tryckt på knappen i alla fall", säger Jonne.
  "Jaha det var det det", säger Nicke.
  De sitter tysta en stund.
  "Nä, nu känner jag mej lite behagligt sömnig", säger Jonne. "Kom Lady Bird så går vi in och förökar oss och uppfyller Mars!"
  "Åja, sakta i backarna", säger Nicke. "Kom nu, Nina, vi måste tänka på maktbalansen!"

Teckning av Per Åhlin
(Tage Danielsson)
(Ur: "Sagor för barn över 18 år", Wahlström & Widstrand)

Upp

Sagan om Elis Bengtssons datamaskin

  Det var en gång en dataexpert på datamaskiner som var ovanligt skarp i huvet och hette Elis Bengtsson.
  Elis Bengtsson hade rykte om sig i sju kyrksocknar att vara en baddare till expert på datamaskiner, och till sist nådde det ryktet ända upp till översta våningen på skatteskrapan i Stockholm, där överste skattmasen bor.
  Då kallade överste skattmasen Elis Bengtsson till sig och sade:
  "Hör du Elis Bengtsson, vi behöver en riktigt stor och fin datamaskin som kan räkna ut alla skatter som finns så långt ögat når. Kan du åta dej att göra en sån datamaskin?"
  "Visst kan jag göra en sån datamaskin", sa Elis Bengtsson.
  Och du ska se att Elis Bengtsson satte igång med att få till en hejdundrande datamaskin som ingen sett maken till. Det var ett stort väldigt åbäke till datamaskin som kostade många miljarders miljoner kronor, men det gjorde ju inte skatteverket nånting, för dom har ju gott om pengar. Och det finaste med Elis Bengtssons datamaskin, det var att den inte var så opersonlig som vanliga datamaskiner, för Elis Bengtsson hade monterat in ett litet skratt som maskinen skrattade var gång den klämde fram en återbäring och litet snyft som maskinen snyftade var gång den klämde fram en restskatt.
  Alla mäkta imponerade över Elis Bengtssons datamaskin, och överste skattmasen sa tack ska du ha Elis Bengtsson.
  Nu var det så att Elis Bengtsson fick ju en förskräckligt massa pengar det året för att han hade gjort den här datamaskinen, så när Elis Bengtssons egna deklarationsuppgifter matades in i maskinen stod överste skattmasen där och vred lystet händerna för att få se med egna ögon på det kolossalt stora skattebelopp som skatteverket skulle ta tillbaks från Elis Bengtsson för hans jättestora inkomster från skatteverket.
  "Nu snyftar nog Elis Bengtssons maskin till ordentligt", tänkte överste skattmasen skadeglatt.
  Men döm om hans förvåning när maskinen i stället hov upp ett ovanligt hjärtligt skratt och släppte ut en liten glad remsa med Elis Bengtssons skatt på.
  Överste skattmasen läste på remsan att Elis Bengtsson skulle få sexhundratusen kronor i återbäring.
  Nu kokte överste skattmasen över av ilska och kallade till sig Elis Bengtsson.
  "Hör du Elis Bengtsson", sa han med kvävd stämma, "vad menas med det här?"
  "Ja inte vet jag", sa Elis Bengtsson med oskyldig min, "men en sak är säker, och det är att datamaskiner ljuger aldrig, utan kommer dom med felaktiga uppgifter så är dom i alla fall i god tro. Och det är inte mycket man kan göra åt en sån sak."
  "Det ska du få se på att man kan", röt överste skattmasen. "Nu är du så god och se efter var felet ligger och ser till att det blir reparerat, och det på rödaste momangen!"
  Elis Bengtsson gick fram till datamaskinen och tittade på den ett slag och fingrade lite här och där, och sen sa han:
  "Jo det visar sej att det är en liten manick allra längst inne i maskinen som råkat lite på sne."
  "Nå, hur lång tid tar det att laga maskinen då?" frågade överste skattmasen otåligt.
  "Å" svarade Elis Bengtsson, "det tar flera år, och det kommer att gå på miljarders miljoner kronor."
Nu blev det kalabalik må ni tro. Överste skattmasen rapporterade saken till en ännu högre skattmas, och han i sin tur till   Nu blev det kalabalik må ni tro. Överste skattmasen rapporterade till en ännu högre skattmas, och han i sin tur till generalfältskattmasen i kungliga slottet, och till sist hamnade frågan hos regeringen.
  "Tja", sa regeringen, "Det är ju inte så mycket att göra åt. Inte kan vi lägga ut miljarders miljoners kronor för att få in dom där futtiga sexhundratusen från Elis Bengtsson inte."
  Nu var det väl Elis Bengtsson som drog till och blev rik som en krösus! Han köpte sig sju villor i Djursholm, en för att bo i på måndagarna, en på tisdagarna och så vidare tills veckan tog slut, och han åt en särskilt dyr sorts revbensspjäll och drack multum därtill. Och rikare och rikare blev han, för den lilla manicken längst inne i datamaskinen åkte alltmer på sned för varje år som gick. Senast i våras skrattade maskinen ut en återbäring på niomiljoneråttahundrasjuttiosextusen-femhundrasextiotre kronor och elva öre åt Elis Bengtsson.
  Så när regeringen skyller på konjunkturerna så fort nån frågar dom varför dom aldrig höjer folkpensionerna nåt vidare så är det bara löst prat. Det är inga vanliga konjunkturer som tappar big money ur statskassan inte, utan det är en särskild specialkonjunktur som heter Elis Bengtsson och som är ovanligt skarp i huvet.

(Tage Danielsson)
(Ur: "Sagor för barn över 18 år, Walhström & Widstrand)

Upp

Sagan om Sveriges kungar

  En gång för länge länge sedan regerade i Sverige en kung som hette Gustav Vasa. Han kunde åka skidor må ni tro, och han var så populär bland folk att han en gång blev slagen i ändan med en brödspade. Han besegrade en elak bonde som hette Nils Dacke, så regerade han både länge och väl tills han slutligen fick tandvärk och dog.
  Gustav Vasa hade tre söner, och det var en väldig tur, för den förste som hette Erik var lite konstig i huvet och åt ärter så han dog, och den andre som hette Johan hade en böjelse åt det katolska, för att inte tala om hans son Sigismund, som var alldeles genomkatolsk av sig. Men då fanns till all lycka Gustav Vasas tredje son som hette Karl IX till hands, och han var enkel och rättskaffens och fick en son som hette Gustav II Adolf.
  Karl IX kunde inte göra så mycket själv utan att vara rättskaffens i största allmänhet, och därför sa han om Gustav Adolf att "han skall göra´t". Vad det närmare bestämt var som Gustav Adolf skulle göra sa han inte det, men det var säkert något nåt fint och storstilat han tänkte på.
  Gustav II Adolf var en hetlevrad sälle som svalkades ner av en som hette Axel Oxenstierna. Men Axel Oxenstierna lyckas inte svalka ner all hetlevradheten hos kung Gustav II Adolf, utan han slogs så det rök om´et långt nere i Tyskland, och med tiden blev han så tämligen fet att ha dog vid Lützen, men han var i alla fall en stor hjältekonung, och därför firar vi att han dog den 6 november.
  Gustav II Adolf hade en dotter som hette Kristina, och så blev hon drottning då, men hon var spritt språngande katolsk. Hon kunde inte leva påven i Rom, så hon avsade sig kronan. och det var ju en väldig tur, för annars hade vi väl varit katoliker allihopa den dag som i dag är-
  Nu var det en som hette Karl X Gustaf som blev Sveriges kung. Han hade den egenskapen att han kunde gå på isen, och för det blev väldigt hyllad och ärad. När han dog blev det stor sorg i alla stugor.
  Ja, sen kom då Karl XI, och han var väl lite mellanbra kan man säga, och skötte sina dagliga göromål utan att direkt skämma ut sig. Men efter honom kom det en hejare till kung ska ni se.
  Karl XII har ni väl alla hört talas om, för han slog ju ihjäl så mycket ryssar och polacker och norrmän och allt vad det var så honom får vi aldrig glömma. Han kunde rida genom hela Europa lika fort som Mats Linday på Sveriges Radio, och det vill inte säga lite. Aldrig har en svensk kung låtit tala om sig så som Karl XII över hela Europa, och aldrig har nöden varit så stor och fin hemma i Sverige. Det är säkert Karl XII vi har att tacka för att vi fortfarande är så härdiga och uthålliga och nöjda med lite.
  Till sist blev Karl XII ihjälskjuten med en byxknapp. De byxorna som den knappen kom ifrån, de är en skam för Sverige, det är säkert det.
  När Kung Karl den unge hjälte gick ur tiden uppsteg på tronen i tur och ordning Fredrik I och Adolf Fredrik. Adolf Fredrik var en baddare till svarva träbitar, och inte nog med det, utan han var så rar och snäll att han lät några förmyndare som han hade göra en stämpel med sitt namn på, så han slapp skriva under allting själv.
  Eller vad säger ni om en sån kung som Gustav III, som var så till den grad bildad att han införde en hel mängd franska ord, till exempel canapé. Han var en riktig tjusarkung som vi är mycken tack skyldig för vår andliga odling. Det är exempelvis hans förtjänst att Bellman fanns.
  Gustav IV Adolf var något mindre tjusig, men att han blev kung det var ju bara den otäcke landsförrädaren Anckarströms fel. Och förresten var det inte Gustav IV Adolf dummare än att han begrep att han borde emigrera till Schweiz, och det är många ansedda svenskar som gjort likadant, så kom inte och klaga på Gustav IV Adolf!
  Karl XIII var en hyvens prick, och sen kom då Karl Johan Bernadotte och landsteg på svensk mark med ena foten först. Han var ju fransman, men så småningom lärde han sig väl så mycket om Sverige, så han nödtorftiga kunde klara av regeringsarbetet, och det är ju rätt bra gjort av en utlänning.
  Oscar I var också en bra kung som ingen sade något ofördelaktigt om, för då kunde man bli bötfälld eller insatt i fängelse.
  Karl XV var en stor älskare av svenska folket och lät mycket tala om sig. Under hans regering avskaffades ståndsriksdagen, utan att han själv lade märke därtill, ty han var ute och red.
  Så kom Oscar II, med allt vad det innebar av festliga baler och unionsupplösningar. Han invigde också en hel del broar, så det är honom vi kan tacka för att vi än i dag kan färdas i bil över floder och vattendrag runtom i vårt fosterland.
  Gustav V tog emot bondetåget på ett förtjusande trevligt sätt 1914. Han hade en hel del tankar om hur vi skulle göra var gång det blev världskrig, men dem tjyvhöll han inte på när han märkte att de inte slogs så bra. Han var en klok kung som spelade mycket tennis i sina dar och därigenom blev han känd långt utöver landets gränser.
  Och nu regerar som ni vet Gustav VI Adolf över Sveriges land. Han är ju ytterst intresserad av allting och en utomordentligt sympatisk person som gjort sig mäkta populär i de breda lagren, i så väl slott som i koja.
  Så det kan man väl lugnt säga att blir kronprins Carl Gustav lika duktig som alla andra kungar vi haft, då har allt Sverige haft en enastående tur med sina kungar, och då kan vi lugnt se framtiden an i förtröstan på den trofasta ätt som styr vårt fosterlands öden.

(Tage Danielsson)
(Ur: "Sagor för barn över 18 år", Wahlström & Widstrand)

Upp

Sagan om den fule Manfred

  Det var en gång en 26-årig pojke som hette Manfred. Honom var det synd om må ni tro. Han bodde hos sin styvmor tillsammans med son två elaka styvbröder, Knut och Stig-Niklas. Knut och Stig-Niklas rände ute om kvällarna och träffade flickor, men Manfred fick aldrig träffa några flickor, för dels fick han inte gå ut, och dels såg han så oansenlig och vissen ut på alla sätt att flickorna aldrig tittade åt hans håll. Medan styvbröderna njöt av livets goda fick Manfred således stanna hemma och sköta de grövsta sysslorna i huset, såsom breda TV-smörgåsar och tömma askkoppar.
  Nu var det så att kungen skulle ställa till med bal på slottet för att få yngsta prinsessan bortgift. Han hade ett schå med sådant, kungen, men nu hade han i alla fall lyckats finna lämpliga friare åt alla prinsessorna utom den yngsta. Det var inte det att hon var svår att hitta hugande friare till, tvärtom var hon vacker som en dag och bildad som en hel vecka. Nej, problemet var att prinsessan själv var så nogräknad. Ingenting dög åt henne, tyckte hon. Och det är ju klart att har man lagt ut en massa pengar och gjort sig en massa besvär för sitt utseende och sin utbildning så vill man ju ha en ordentlig lön för mödan.
  Nå, nu skulle kungen hålla bal, och alla tjusiga pojkar av god familj hade inbjudits till slottet. Manfreds bröder var också inbjudna, för deras pappa hade en gång varit sällskapsherre åt kungen, eftersom han kunde så många roliga historier som kungen tyckte om. Genom ett misstag vid utskrivningen av inbjudningskorten hade Manfred också råkat blivit inbjuden. Manfred blev väldigt glad först, men sedan tänkte han bedrövat:
  "Hur skall jag kunna gå på bal på slottet, jag som ser så oansenlig ut och inte har några vackra kläder heller?"
  Styvbröderna gjorde inte saken bättre:
  "Ha ha, fule Manfred, inte kan du gå på slottet! Prinsessan skulle skratta ihjäl sig om hon fick syn på ditt ansikte med den ojämna hyn! Ha ha!"
  Den natten kunde inte Manfred sova. Han ville så gärna få se den vackra prinsessan. Han snyftade tyst i sin smala hårda säng.
  Då plötsligt, kom det liksom en fe till Manfred i den mörka natten och viskade i hans öra:
  "Brylcreem! Brylcreem!"
  Manfred satte sig kapprak upp i sängen. Att han inte hade tänkte på det förut! Livet fick en ny mening för honom den natten, och han kunde knappt bärga sig tills morgonen kom.

  Så snart butikerna öppnade var Manfred ute och handlade. Han hade tömt säcken men alla kopparslantar som styvbröderna beordrat honom att plocka ur deras byxfickor, eftersom de inte ville förstöra formen på sina överben genom att ha femöringar dinglande på åren.
  Dessa pengar kom nu väl till pass. Som förhäxad gick Manfred runt i affärsreklamens underbara sagoland, köpte krämer, oljor, vätskor, en smoking för män som har det samt en dubbelverkande tandkräm (som dels gör tänderna vackrare, dels fulare). Med en tacksamhetens tanke till den goda fen skaffade han sig också Brylcreem, och slutligen, som kronan på verket, en burk Helen Curtis Drops of Magic, som slätar ut alla rynkor och ojämnheter i ett människoansikte under fem timmar.
  Glatt småvisslande gick Manfred sedan hem, låste in sig på sitt kyffiga rum och att igång med att tvätta sig, borsta sig, gnida in sig, smörja sig, massera sig, spraya sig, after-shava sig och klä sig. När han var klar var klockan sju. Han anbragte varsamt Helen Curtis magiska droppar på sitt rynkiga, ojämna ansikte och lät föreskriven tid flyta. Undret hade skett! Rynkor och ojämnheter var borta för fem timmar framåt!

  På kungens slott hade gästerna redan anlänt. Det var en lysande vacker församling damer och herrar, men vackrast var prinsessan själv. Hon strålade som en klar stjärna och gjorde alla herrar liksom galna inuti.
  Manfred steg ur sin taxi, kastade nonchalant två silverfemmor till chauffören och gick uppför slottstrappan med den avspända lätt släntrande gången hos en herre som bär kläder med stil. Han banade sig mondänt fram genom mängden, bugade sig lätt för prinsessan och kysste hennes hand. Församlingen hajade till - och så ljöd som ett sus genom slottet:
  "Brylcreem! Brylcreem!"
  Manfreds elaka styvbröder trodde inte sina ögon. Var detta deras bortkomne, oansenlige tölp till styvbror? Frågan stod kvar i deras ögon.
  Och i Manfreds ögon kunde de läsa svaret:
  "Glo ni! Jag är säker förstår ni, säker under armarna, i håret, i mun, i näsa och svalg, i öronen, om fötterna överallt!"
  Prinsessan stirrade som slagen av blixten på Manfreds stiliga hår och släta men manliga ansikte. Honom vill jag ha, ropade det inom henne, honom och ingen annan!
  Manfred log segervisst.
  Hela kvällen såg de bara varandra, åt drack, dansade, konverserade och tänkte på vad de skulle ha kunnat göra om de varit ensamma, så som älskade tänker när de inte är ensamma.
  Tiden rann undan för prinsessan och Manfred i ett rosenrött skimmer av lycka. När sista dansen spelades upp struntade Manfred i den kungliga balens hårda konventioner och lade sin kind mot prinsessans, med det överlägsna självförtroendet hos en man som använder rakvatten med doft av läder och engelsk piptobak.
  Manfred kände en rusig lättnad över att ödet slutligen gjort hans minusdagar till plusdagar. Han lösgjorde sin vänstra hand från prinsessans mitt i den stilla valsen och smekte henne varligt över håret.
  Mitt i rörelsen råkade han kasta en blick på sitt armbandsur av märket Rolex, som män som styra världens öden bära. Han stannade med ett ryck upp mitt i ett tjusigt dubbelsteg. Klockan var tolv! Med en sjunkande känsla i maggropen märkte Manfred hur Helen Curtis Drops of Magic slutade verka. Hans ansikte började bli skrynkligare än någonsin!
  Manfred försökte dölja ansiktet för prinsessan genom att se på sina skor - andra gjorde det. Franska lackskor för herrar med SMÄRTA fötter. Manfreds fötter var inte smärta. Skorna hade spruckit i sömmarna!
  I vild panik kastade Manfred av sig de öppet hångrinande skodonen och rusade besinningslöst nedför slottstrappan. Med tårarna trillande nedför sina nu obeskrivligt skrynkliga kinder rusade han bort i natten, långt långt bort.

Teckning av Per Åhlin

 Prinsessan grät i sju dagar och sju nätter och hotade sin pappa kungen med att dö av sorg om hennes älskade inte fördes tillbaka till henne. Kungen uppbådade alla sina resurser. Tusen kammartjänare sändes ut med resterna av lackskorna för att finna de fötter som fått dem att gå upp i sömmen. Ingen Manfred. Kungen lät efterlysa Manfred i radio, i program 2, för är man kung vill man förstås verka bildad. Ingen Manfred.
  Till sist skickades slottets hundar ut för att jaga reda på honom. Men Manfred var och förblev försvunnen, ty Mum gör en man så luktfri att inte ens en spårhund kan finna honom.

(Tage Danielsson)
(Ur: "Sagor för barn över 18 år", Wahlström & Widstrand)

Upp

Sagan om apan som tänkte i flera led

Det var en stor apa som hette King Kong som blev infångad i Afrika av ett gäng huvudläkare. Huvudläkarna förde med sig King Kong till sitt psykologiska laboratorium i Massachusetts. Där satte de in King Kong i en specialkonstruerad bur, i vilken det låg två stora träklossar, en båtshake samt en lång stång, som var en meter längre än båtshaken. En av väggarna i buren var en alldeles slät kraftig trävägg, i vilken på fem meters höjd fanns en lucka med trälock på gångjärn.
Nu hade huvudläkarna med hjälp av matematiskpsykologiska tabeller räknat ut att om King Kong begrep att han kunde ta den långa stången och med hjälp av den fälla upp träluckan uppe på väggen, därefter ställa den ena klossen på den andra under luckan, kliva upp på klossarna, haka fast båtshaken i luckans underkant, klättra uppför båtshaken och på så sätt ta sig ut ur buren - ja då skulle det vara bevisat att en apa av King Kongs typ kan tänka i flera led, vilket det skulle vara roligt för alla psykologer i hela världen att få reda på.

King Kong satte sig ner och tänkte.
"Nu hoppas de att jag ska ta den långa stången och med hjälp av den fälla upp träluckan uppe på väggen, vidare hoppas de att jag ska ställa den ena av de här klossarna på den andra under luckan, kliva upp på klossarna, haka fast båtshaken i luckans underkant, klättra uppför båtshaken och på så sätt ta mig ut ur buren. Det är vad de hoppas" , tänkte King Kong.

Utanför buren stod tio experimentiella psykologer med glasögon utan bågar och tidtagarur i händerna och stirrade allvarligt på King Kong.
King Kong lät hakan falla ner så att han såg ovanligt enfaldig ut. Han tog en av klossarna och kastade upp den i luften. När den föll ner med en duns klappade han förtjust i handhänderna och hoppade omkring lite på fothänderna. Sen tog han båtshaken och krafsade sig vällustigt på ryggen med den en stund. När han tröttnat på detta förehavande grep han tag i den långa stången, stack ut den genom gallret och kittlade den allvarligaste av de tio allvarliga psykologerna i magen med den. Stormförtjust ställde han sig därefter på huvudet på den andra klossen och klappade i alla fyra händerna samt utstötte gutturala läten.

"Det var en jävla dum apa" , sa de tio experimentiella psykologerna och gick ut ur rummet.
Så snart de var utom synhåll tog King Kong den långa stången och fällde med hjälp av den upp träluckan uppe på väggen, ställde så den ena klossen ovanpå den andra under luckan, klev upp på klossarna, hakade fast båtshaken i luckans underkant, klättrade vig som den apa han var uppför båtshaken, tog sig ut ur buren och lämnade i fyrsprång den experimentalpsykologiska institutionen, som ingen av de experimentiella psykologerna brytt sig om att låsa.
"Det var ena jävla dumma experimentiella psykologer" , sa King Kong för sig själv.

Så tog sig King Kong med hjälp av sitt goda huvud tillbaka till mörkaste Afrika, där han i lugn och ro tänkte vidare på sin teori om det krökta rummet, som han fått idén till en dag när en banan föll med i huvet på King Kong.

av Tage Danielsson ur Sagor för barn över 18 år 1964

Upp

[ Tillbaka ] [ Startsidan ] [ Nästa sida ]