Ötzibyxor

av Krister Valtonen

1998 läste jag Conrad Spindlers fängslande bok "Ismannen", som handlar om en stenåldersman som man sommaren 1991 hittade vid en glaciär på gränsen mellan Österrike och Italien. Ismannen går ofta under det folkliga namnet "Ötzi". 1991 var sommaren mycket gynnsam för glaciäravsmältning och stenåldersmannen som legat infrusen i en glaciär smälte plötsligt fram. Man hittade många föremål som tillhörde ismannen som annars skulle ha förmultnat. Det rörde sig om kläder, vapen och andra personliga tillhörigheter.

Klädsömnad och mönsterkonstruktion har alltid intresserat mig, speciellt i samband med friluftskläder. Det var därför med stort intresse som jag läste om stenåldersmannens byxor. Han bar två byxholkar i skinn som var knöts in vid midjan med lädersnören. Över detta hade han ett kjolliknande kort skynke. Jag insåg direkt det suveräna i denna konstruktion; framförallt måste den ge en svåröverträffad rörlighet. Jag har alltid irriterat mig över vanliga byxor stramar vid låren när man böjer upp benen. Detta märks t.ex. när man med jeans och svettiga ben går uppför i en trappa. Denna stramhet skulle aldrig Ötzi ha känt i hans byxor!

Det vanligaste sättet att lösa denna stramhet är att göra mönstret så att man får "mycket tyg i baken". När benet böjs upp så blir sträckan längs baken och baksidan av låret mycket längre än längs ljumsken och framsidan av låret. Finns det då mycket tyg i baken som kan spännas så stramar det inte åt längs låret. Mycket-tyg-i-baken-lösningen finns t.ex. på militärens byxor M58 och M59. Nackdelen med denna konstruktion är att det blir fult eftersom det gärna "hänger" tyg i baken då man står och att byxorna blir tyngre eftersom det går åt mer tyg.

Efter att ha sett Ötzis konstuktion så ville jag försöka konstruera ett par friluftsbyxor som på något sätt efterliknade hans byxor. Att bära kjol är inte socialt accepterat för män i dagens Sverige, därför var kjol eller skynke uteslutet. Jag valde därför kombinationen byxholkar med kortbyxor ovanpå. Här har man rörlighetens fördelar utan att ha "mycket-tyg-i-baken-lösningens" nackdelar.

Ett problem är hur man skall fästa byxholkarna. Ötzis lösning med snören har nackdelen att snörena måste knytas och knytas upp när de skall tas av och på. En annan nackdel är att de förmodligen skär in i magen på ett obehagligt sätt. Därför gjorde jag breda band som sticker fram på fram- och baksidan av kroppen, se teckningen till höger. På dessa band sydde jag på kardborrband. Detta visade sig vara en bra lösning av flera orsaker. Man tar på byxholkarna genom att börja med att fästa de bakre banden i båda holkarna i varandra. Därefter kliver man i holkarna. Till sist fäster man de båda främre banden i varandra. Kardborrbanden ger möjlighet till att fästa byxholkarna lagom hårt runt midjan. Man vill ju varken att holkarna skall glida av eller att banden skall skära in hårt i magen.

En annan fördel med kardborrbanden är att man kan ta av holkarna utan att ta av kortbyxorna! Detta gör man genom att dra upp de främre banden ur kortbyxorna och dra av banden från varandra. Därefter gör man samma sak med de bakre banden. Sedan drar man i byxbenen under kortbyxorna och drar ner byxholkarna, se bild till vänster. Tänk så skönt att kunna göra detta en varm dag i ett sammanhang där byxavtagning inte är möjlig, t.ex. när det finns obekant folk i närheten!

Byxorna är sydda i Ventile, ett bomullstyg som är mycket skönt, fungerar bra i fuktiga förhållanden och är relativt vindtätt. Bilderna är tagna av Magnus Hammar längs östgötaleden söder om Omberg (som syns i bakgrunden).

Jag är i stort sett mycket nöjd med min lösning. Jag har använt dem i varierande väderleksförhållanden under alla årstider och funnit att de fungerar tillfredställande. Jag har även använt dem vid långfärdsskridskoåkning i tempereraturer ner mot -10 grader. När det är kallare än så använder jag ett par fodrade byxor. Det bör dock poängteras att jag inte är speciellt frusen av mig om bena. Jag brukar aldrig ha långkalsonger under vintern.

Efteråt har det framgått att denna konstuktion inte är speciellt unik. Det finns ridbyxor (s.k. "chaps") som har liknande konstruktion. Det är ofta gjorda i läder och har blixtlås längs yttersidan av benet. Byxholkar finns även som variant på regnbyxor och används av skogarbetare vid plantering och röjning.