av Krister Valtonen
uppdaterad 2002-05-19
 |
| Min löshälsskridsko som jag är mycket nöjd med. Almgrens långfärdssskridsko BC med justeringsplatta (med plastfäste bakom hälen som med specialrem medger åkning med fast häl), skidbindning Rottefella NNN BC och skidskor Alpina BC 1550. Varför har jag inte börjat med detta tidigare? Foto: Spriet. |
Långfärdsskridskoåkning med lös häl är ingen ny företeelse. Redan 1993 erbjöd det finska företaget Free Heel en långfärdsskridsko med lös häl till försäljning. Andra har snickrade hemma och provade t.ex. med Rottefella Nordic Norm-bindning och fann det fullt njutbart. Sedan ett par år tillbaka har långfärdsskridskoåkning med lös häl blivit mer allmän. Själv började jag säsongen 2000/2001 och blev frälst från första början. På denna sida har jag sammanställt information om löshälsåkning från olika källor och kompletterat med mina egna erfarenheter.
Det är roligt att åka med lös häl. Den lösa hälen ger möjlighet att skjuta från med vristen i slutet av skäret. Man kan sträcka ut ordentligt. Skäret blir längre och åkningen vilsammare.
Många upplever rörelsen mer naturlig jämfört med åkning med fast häl. Man behöver inte hålla upp tån på skridskon i slutet av skäret, och belastningen på vaden blir därmed mindre. I någon mån liknar åkning med lös häl "åkning med skridskospetsarna" som många nybörjare på långfärdsskridskor faller in i. Det är dock osäkert ifall lös häl är lämpligt för nybörjare på långfärdsskridskoåkning. Huvudsakligen är det erfarna åkare som är intresserade av fart som konverterar till lös häl. De "glidare" som är nöjda med långsammare åkning på långfärdsskridskor har ingen större anledning till att konvertera till lös häl.
Att man skjuter ifrån med vristen gör att man håller igång fötterna och fryser mindre om fötterna.
En annan fördel är att det går snabbare att ta av sig och på sig skridskorna ivarjefall jämförbart med rembindning. Tiden är likvärdig med snabbindning eller click-in.
En vetenskaplig rapport som studerat hastighetsklapskridskor drog dock slutsatsen att det är lättare att lära sig att åka med lös häl än med fast. Det rimmar väl med den naturligare rörelsen många upplever vid åkning med lös häl.
Man hör ibland att en nackdel med löshälsåkning skulle vara att de är mer instabila. Det kanske är något man upplever precis i början när man provar löshälsskridskor, men mycket snart upplever man inte någon instabilitet alls. Man kan också misstänka att det skulle vara svårt att stampa på isen för att höra på dess ton, men det går lika bra stampa som med fast häl.
De som är negativt inställda brukar också påpeka att skorna är obekväma att gå i. De flesta skor för Salomon SNS Profil/Pilot har plastsula och är mycket hala samt mer obekväma än traditionella långfärdsskridskoskor. Skor för Salomon SNS X-Adventure och Rottefella NNN BC är dock generellt sett helt jämförbara med traditionella långfärdsskridskoskor. De har ordentlig sula och är t.o.m. bättre eftersom de i allmänhet är lättare. Det finns en metallpinne i tån på skon och det finns en risk att gummit runt den kan nötas. Det ordnas lätt med Liquisole. Själva pinnen nöts inte, den blir bara lite repig med åren.
Det största nackdelen som jag upplevet med lös häl är att det gärna samlas snö mellan skridsko och sko när det är snö på isen. Vid raster och ståpauser får man rensa skridsko och sko från snö. Denna nackdel gäller om man har traditionella skidbindningar och skidskor enligt nedan. Denna nackdel har inte hastighetsklappskridskor. Det är en utmaning för långfärdsskridskotillverkare att försöka få bort denna nackdel. Almgrens har en rem som gör att man snabbt kan gå över till att åka med fast häl, vilket kan vara en möjlighet när man åker på snötäckta isar. Om man inte vill göra det kan man minska problemet genom att såga i aluminiumplattan och göra den smalare. Man kan också prova med att teja svart tejp med glatt yta på aluminiumplattan.
Man kan inte ha plastpåse utanpå skorna vilket man ju gärna vill ha när det är vatten på isen. Man får istället ha plastpåse innanför skorna.
När man skjuter från ordentligt med löshälsskridskor uppstår det karaktäristiska klappljudet när skridskon fjädrar tillbaka. Vissa hävdar att ljudet är störande. Å andra sidan är själva åkningen tystare eftersom det sällan blir något skrap med tån.
För att fullt ut nyttja den lösa hälens fördelar bör man ha en låg åkställning. En normalt packad långfärdsskridskoryggsäck på ca. 8 kg gör det jobbigt att hålla en låg åkställning i längden. Ryggsäcken hindrar därför något för att fullt utnyttja hela skäret. Denna nackdel har jag dock inte upplevt som särskilt stor. Man får tillräckligt med åkglädje även med en ryggsäck på ryggen.
Det har diskuterats om man åker snabbare med lös häl eller inte. En mycket erfaren skridskoåkare som åkt mycket med lös häl provåkte med lös och fast häl på en 300 meter lång sträcka. Han åkte fortare med fast häl, vilket han trodde berodde på att skridskorna med lös häl inte kunde ställas in på ett för honom optimalt sätt (se inställning av bindningar nedan). Det krävs med all säkerhet träning innan man kommer upp i samma hastighet med lös häl som med fast. Å andra sidan, på hastighetsskridskor har ju klapskridskorna sedan några år tillbaka varit helt dominerande och detta naturligtvis för att det går att åka fortare med dem.
En eventuell nackdel kan vara att vid förhållanden då issörja sprutar upp på bindningen och fryser så kan det vara svårt att använda de något mer komplicerade bindingarna. En person som åkt många år med lös häl i många år har inte upplevt detta någon gång.
Salomon är den dominerande leveratören av bindningar för skidskating. De har tre olika huvudtyper av löshälsbindningar.
Den
vanligaste heter Salomon SNS Profil. Den består av en plastskena,
infästning för metallpinnen som sitter i skon samt en fjädrande
gummikloss i framänden. Bindningen finns en manuell och automatisk variant.
Automatisk innebär att bindningen kan lossas m.h.a. stavspetsen. SNS Profil
är den mest använda för vanlig skidskating. Det finns olika hårda
gummiklossar och man bör välja den hårdaste gummiklossen; Skate.
Skorna för denna typ av bindning har i allmänhet plastsula och är
inte lika bekväma att gå i jämfört med skor för SNS
X-Adventure eller Rottefella NNN BC (se nedan). Man kan använda någon typ
av galosher vid promenader mellan sjöar. Bl.a. ryttare och vinterfiskare
använder galosher. Halkskydd i gummi med ståldubbar duger dock inte.
En utveckling
av SNS Profil är Salomon SNS Pilot som har två infästningspunkter
under skon. Skorna som passar för denna binding har följdaktligen
två pinnar i sulan. Systemet ger mer kontroll över och minskar daller
i skidan. Vid frånskjutet lyfts främre delen av skidan upp och vid
återföringen så återställs skidan snabbare. De som
provat Pilot-bindingen på skridskor säger att skillnaden mot
Profil inte är särskilt stor. På samma sätt som SNS Profil
är skorna för SNS Pilot inte perfekta för promenad. Både
SNS Profil och SNS Pilot har fördelen av att vara mycket lätta biningar.
Salomon
har också en grövre bindning som heter Salomon X-Adventure Raid.
Tidigare fanns en modell som hette SNS BC (BC = Back Country). X-Adventure Raid-bindningen
är lättare än BC, den väger 366 g per par jämför
med 490 g per par för BC. Båda bindningarna är designade för
skidåkning utanför preparerade spår och är alltså
konstruerade för att tåla mer påfrestning. Bl.a. är pinnen
som sitter i skon bredare. Jag har inte fått det konfirmerat men jag tror
att X-Adventure och BC-bindningarna är kompatibla, t.ex. skulle man kunna
ha BC-skor på X-Adventure bindning. Skorna som passar till dessa bindingar
har ordentlig sula och är bekväma att gå i. X-Adventure Raid
verkar vara ett bra val av bindning för långfärdsskridskoåkning
med lös häl.
Rottefella har ett modellprogram som liknar Salomons. Skillnaderna mot Salomon är att skon för bindningarna inte har en bred skåra i mitten utan två smalare skåror vid sidan samt att öppning och stängning av bindningen sker på lite olika sätt mellan Salomon och Rottefella.
Här
till vänster visas uppifrån och ner: NNN BC, NNN II Race Classic
och NNN II R3. NNN står för "New Nordic Norm".
Rottefella NNN BC motsvarar Salomon SNS X-Adventure/SNS BC och är alltså den grövre bindningen. Den är betydligt tyngre än Rottefella NNN II och Salomon SNS Profil/Pilot. Vid montering har Rottefella och Salomon mycket lika placering av skruvar och vid montering på t.ex. Almgrens justeringsplatta, som är designad för Salomon, kan man med mycket lätta ingrepp även montera en Rottefella NNN BC.
Rottefella NNN II Race Classic motsvarar Salomon SNS Profil och är den enklare och lättare varianten, mest avsedd för skidåkning i spår. Den finns, precis som Salomon SNS Profil, i en manuell och automatisk variant.
Rottefella NNN II R3 är mer avancerad och tänkt att konkurrera med Salomon SNS Pilot. Den är t.ex. betydligt bredare än NNN II Race Classic och därför troligen inte så lämplig för skridskoåkning med lös häl.
Vad
de flesta tänker på när de hör Rottefella-bindning är
dock den s.k. nordic norm-bindningen (NN) som bl.a. tillverkas av Rottefella.
Den är 75 mm bred och kallas därför ibland för NN 75 mm
för att inte förväxlas med NNN. Jämfört med NNN är
NN 75 mm grov i sin design. Bindningen har tre piggar i tån som skall
passa i motsvarande hål i sulan på skon. Det finns många olika
varianter, från enklare med en grov Y-formad metalltråd till grövre
bindningar avsedda för telemarksåkning. NN-bindingen är mycket
vanlig vid t.ex. skidåkning i fjällen. Många åker långfärdsskridskor
i skor som har NN 75 mm i tån. Några har provat att åka skridskor
med NN-bindingen och lös häl och funnit det fullt njutbart. En nackdel
är bl.a. att bindningen är relativt bred och att man därmed riskerar
att slå i den i isen i skärets ytterläge. Dessutom kan bindningen
glappa i sidled, speciellt när skon blir sliten, och ger då inte
lika bra stabilitet som ovanstående modeller.
Free Heel gör en bindning med vilken man kan åka med lös häl med vanliga vandringskängor. Den består av en böjbar plastplatta och Stubai stegjärnsremmar. De har testats i Finland för långfärdsskridskoåkning och lär enligt utsago fungera bra. Av bilden att dömma verkar den vara rätt klumpig och tar säkert tida att ta av och på.
Det finns många skor att välja mellan. Tyvärr måste skor och bindning passa ihop. Dessutom brukar sportaffärerna vara lite återhållsamma med att ta in olika modeller, varför det ändå kan vara svårt att hitta en modell som man är nöjd med. Skorna man väljer bör vara vridstyva, annars blir skridskorna jobbiga att åka med.
Norska Alpina har ett produktsortement med flera "back country" skor. De är värmeisolerade och känns mycket bra att gå och åka i.
Rossignol tillverkar också skor för Rottefella-bindingar (även om de säljer bindningar under eget namn som är NNN). Den på bilden ovan heter BC X3 och verkar lämplig för skridskoåkning.
Zandstra marknadsförs i Sverige av Skridskospecialisten. Skridskospecialisten säljer ett paket med skridsko och sko. Skon är tydligt inspirerad av hastighetsskridskoskor.
Salomon har ett stort urval av skor för sina egna bindingar. Man bör välja de som är mer vridstyva och som ger mer stöd för vristen, d.v.s. de som är designade för skating. Ovan visas en sko för SNS Profil-bindningen (till vänster) medan de övriga är för SNS BC och SNS X-Adventure-bindningen. De båda skorna längst till höger är X-Adventure Raid och visar en detaljbild, samt en monterad på en skridsko. Tyvärr har alla skor för SNS Profil/Pilot idag hård plastsula som mycket hala och därför inte särskilt lämpliga att gå i. Tidigare tillverkades en varm, stadig sko med riktig gummisula till Profil-bindingen, Salomon BC 7, men denna tillverkas inte längre.
Norska Alfa har ett brett urval av skor, flera som ser bra ut för skridskoåkning.
Skridskorna bör inte vara för långa. Längd mellan 42 och 50 cm är lagom. Längre skridskor är otypliga och svårare att få en naturligt skär med. Det är också bra om skridskon inte är bredare än bindningen.
Almgrens har flera skridskomodeller för löshälsåkning.
Almgrens Sweskate (till vänster ovan) är avsedd för Salomon Profil-bindningen, medan Almgrens BC (till höger) är avsedd för Salomon X-Adventure-bindningen. På Sweskate är det svårt att justera bindningen. Bak finns för många hål för att tillåta justering av inställningen. Almgrens BC har en justeringsplatta som möjliggör justering både vid tån och vid hälen, vilket är mycket bra. Justeringsmöjligheten fram är dock begränsad till max 6 mm, vilket är för lite. Justeringsplattan är avsedd för Salomon X-Adventure, men Rottefella NNN BC går bra att sätta på med några små brickor plus lätt filning i plast på ett ställe. Det finns två varianter av dessa skridskor som heter Bullit. Skillnaden är att plattan på ovansidan är mycket smalare på dessa skridskor. Skridskorna blir därför mycket lättare.
Säsongen 2001/2002 lanserade Almgren en ny skridsko för löshälsåkning. Den heter X-Adventure Access och är lättare än Almgrens BC. Den saknar justeringsplatta.
Finska Free Heel gör en skridsko "Motion" av kolfiberförstärkt plast avsedda för löshälsåkning. De finns i olika längder, bl.a. 45 och 52 cm. Det anförs ofta att dessa skridskor har dålig isfrigång, varför man kan misstänka att de är tunga att åka med på snötäckt is. Erfarenheten visar dock att detta inte är fallet. Skulle du vara osäker på detta och vill ge dig ut på snötäckta isar så kan du för de turerna ta vanliga långfärdsskridskor. Erfarenheten visar också att skridskorna uppträder inte heller annorlunda då man åker in i överis. En nackdel dock med dessa skridskor är att bindningen skruvas direkt i plasten som en vanlig skidbindning. Om man vill flytta bindingen måste man täta de gamla hålen och borra nya. Att prova sig fram till en bra inställning är därför svårt. Eventuellt kan man borra ett avlångt hål som medger viss förflyttning vid tån.
Haglöfs gör en skridsko för löshälsåkning som heter Skatelite. Den är avsedd för Salomon X-Adventure-bindningen.
Maple marknadsförs i Sverige av Velocity i Stockholm. De har en skridsko för långfärdsåkning med lös häl som är avsedd för Salomon Profil-bindningen. Men det är möjligt att sätta på en Rottefella NNN BC-bindning om man vill, se bild till höger.
Zandstra marknadsförs i Sverige av Skridskospecialisten. De säljer en skridsko som kan användas med Salomons eller Rottefellas lätta bindingar.
Hastighetsåkarna
åker idag nästan uteslutande på s.k. klappskridskor.
Dessa hastighetsklappskridskor är inte lämpade för långfärdsskridskor
eftersom man inte kan ta av skenan och gå i skorna (om man inte modifierar
skridskon, se Hemmabyggen, nedan). Det är besvärligt
att gå på skenskydden på. Man måste således ha
med sig extra skor om man skall använda dem för långfärdsskridskoåkning.
En av de större leverantörerna av klappskridskor är holländska
Viking.
Vissa löshälsskridskor (t.ex. Almgrens) har en rem som medföljer som tillåter snabb konvertering till åkning med fast häl. Saknas sådan rem kan man dra en rem över vristen och runt bakdelen av skridskon. För permanent fasthälsåkning kan man tillverka en enkel plåtbit som man böjer till för att fästa hälen.
Hemmabyggda skridskor med lös häl domineras av två olika sorter, glappskridskor och modifierade hastighetsklappskridskor.
Lars Lison Almkvist och andra från Stockholms Skridskoseglarklubb (SSSK) har exprimenterat fram en helt ny modell av långfärdsskridskor med lös häl. Det är en enkel och stabil konstruktion. Lars Lison Almkvist har lanserat den fyndiga benämningen glappskridskor för denna typ av skridskor. Skridskomodellen har fått spridning i SSSK.
Konstuktionen har tre huvudkomponenter som håller främre delen av foten på plats. Foten hålls ner av en rem. I sidled hålls foten fast en avlång aluminiumbit som böjts upp i båda ändar och vilar mot skons sidor. För att hålla foten på plats framåt-bakåt finns en avlång rakt uppåtstående några mm hög aluminumbit under foten som passar i skons sulmönster (syns ej i bilden ovan). Vid klacken har man också en sulhake för att ha stöd i sidled vid tvära hockesvängar. Bindingen kan kompletteras med en fästanordning framme vid tån samt en gummisnodd bakom hälen för glappbegränsing. Gummisnodden i hälen är inte nödvänding ifall sluan är tillräckligt styv.
Andra har använt hastighetsklappskridskor och anpassat dem för långfärdsskridskoåkning.
En variant är at använda en tävlingsklappskena, cykelclips och gammal slalombindning som bindning samt en vanlig vandringskänga som sko.
Alternativt kan man försöka behålla skon, eftersom den ofta har god passform och är vridstyv, vilket ger bra åkkänsla och möjligheter till kraftfull och snabb åkning. Problemet är då att göra skenan avtagbar. Det finns några som har löst det, ett exempel syns i bilden ovan. Man behöver också limma fast en sula under skon, samt ha en klack för att få bekväm vinkel i skon för promenad. Skorna är stela, vilket gör dem obekväma att gå i. Å andra sidan gör den stela skon att kraftöverföringen från fot till skena blir effektivare. Ett problem är att snö, jord och grus fastar i den del av bindingen som man har under skon efter att ha tagit bort skenan. En fördel är snö inte fastnar i glappet mellan skena och sko.
Hastighetsklappskridskorna har en led under främre delen av foten, vilket således är en skillnad mot skidbindningarna som har en led framför foten. Vissa hävdar att man därför inte kan tala om klappskridskor för långfärdsskridskoåkning, andra hävdar att skillnaden är liten. Vill man med en skidbinding få känslan av en led under främre delen av foten kan man enkelt montera dit en rem, se bilden ovan. Denna rem gör också så att kombinationen sko - skridsko blir mer vridstyv och därmed blir kraftöverföringen från fot till skridsko bättre.
För att kunna utnyttja åkningen med lös häl till fullo är det viktigt att bindningen ställs in rätt på skridskon. Detta för att få bra balans och för att t.ex. kunna ta ytterskär på ett effektivt sätt. Bindningen måste sitta "rätt" både i fotens sidled och framåt-bakåt.
För tydlighetens skull är nedanstående bild är något överdriven.
Bindningar på skidor sitter mitt på skidan (A i bilden) och det naturliga vore att sätta dem likadant även på skridskor, d.v.s. så att skenan sammanfaller med fotens mittlinje. Många skridskor för löshälsåkning har endast denna möjliga placering av bindningen. Det kan för erfarna skridskoåkare som vet hur de brukar ha sin inställning kännas frustrerande. Några erfarna skridskoåkare som haft ickecentrerad inställning på sina vanliga långfärdsskridskor har provat denna inställning och till sin förvåning märkt att den känns helt rätt. För många krävs dock en justering.
Tänk på att när man kör skating med skidor så utnyttjar man skidkanten som sitter på fotens insida (flera cm från fotens mittlinje). För att få motsvarande förhållande på skridskor måste foten förskjutas så skenan sitter mer eller mindre under insidan av foten. Man kan välja att flytta framme vid tån, eller både vid tån och hälen. En bra början kan vara att prova vid tån. Man flyttar då alltså främre delen av skon utåt på skridskon (B i bilden). En justering med 5-8 mm är vanligt.
Om detta inte känns helt rätt och man vill ytterligare efterlikna inställningen på skidor kan man flytta hälen utåt också (C i bilden). Man har då fått en parallellförkjutning av skenan från utgångsställningen (A). Man kan välja mellan att flytta lite vid hälen, eller lika mycket som vid tån för att få en helt parallell förskjutning.
För andra kan faktiskt motsatt förflyttning av hälen vara den rätta, d.v.s. hälen flyttas inåt på skridskon så att fotens mittlinje vid hälen ligger innanför skenan (D i bilden). Troligen gäller detta för personer som har fötter som är mer utåtriktade än normalt. Ett avstånd på 2-4 mm mellan skenan och fotens mittlinje vid hälen är vanligt. Denna inställning har jag.
En annan diskussion gäller fotens placering framåt-bakåt på skridskon. De som söker hastighet bör placera skon mitt på skridskon. Fördelen med detta är att skridskon då sticker ut mindre framför foten och att det är lättare att återföra skridskon efter skäret. Skäret blir därmed effektivare. Anledningen till att ha skon längre bak på skridskon är att man åker något mer behagligare så och det är något lättare att hantera ojämnheter i isen. Du kan få samma effekt genom att ha skon mitt på skridskon och åka med lite bakvikt. Det går bra att placera skon långt bak på skridskon, om man verkligen vill det. Ett argument för detta är att man genom att ha skon långt bak får skridskons lägsta punkt direkt under den del av skridskon som man skjuter ifrån på i slutet av skäret.
Samtliga inställningar A-D ovan samt placering olika långt framåt-bakåt på skridskon förekommer, beroende på olika åkares preferenser. Det är dessutom inte ovanligt med olika inställning på vänster respektive höger skridsko. Vidare kan den optimala inställningen förändras med förbättrad åkteknik. Det är mycket önskvärt att skridskon och bindningen tillåter experimenterande med inställningen.
Den första känslan jag fick med skridskoåkning med lös häl var att det kändes som att det fattades något, att de kändes lösa på något sätt. Bara efter några hundra meters åkning infann sig dock känslan och snart kändes det härligt! Jag provade på en bandybana och snart åkte jag varv på varv och jublade till min fru, som satt på läktaren och fikade, efter varje varv! En annan osäkerhet som snabbt infann sig var att det inte var lätt att bromsa med hockeystopp. Det visade sig dock att det berodde på att den ena skridskon var felaktigt inställd.
Vissa hävdar att man ramlar oftare med lös häl, andra påstår motsatsen. Inbromsning och andra snabba förändringar av balansen känns annorlunda. Om man kör fast med skridskon fortsätter kroppen framåt utan att den främre delen av skridskon i kombination med hälbindningen håller tillbaka som på skridskor med fast häl. När man hamnar i sådant läge är det bäst att snabbt hoppa över på den andra skridskon. Hamnar man i överisparti är enda chansen att springa. Vid begränsade stopp med ena skridskon kanske det kan löna sig att gå ner i telemarksställning? För min personliga del har jag inte upplevt någon skillnad mellan lös och fast häl när det gäller ramlingsfrekvens.
När man kommer in i ett parti med ojämn is är det viktigt att åka som med fast häl, d.v.s. frånskjut med hela foten utan vristspark på slutet. Man gör också klokt i att ha lätt bakvikt, vilket man ju gör även vid åkning med fast häl. Om man skall genom ett längre parti med ojämn is, t.ex. vrakis, kan hälen lätt fixeras, se inställning av bindningar ovan.
Bo Gustavssons internetsida om skridskobyggen, http://snabelslash.com/bo/glapp2/
Dubbelknuff med Klappskridsko-Glappskridsko-Plattskridsko,
Lars Lison Almkvist, SSSK årsbok 2000 sid 48-51 samt SSSK webb-plats.
Diskussionsforumet
för långfärdsskridskoåkning på Utsidan.
SSSK mailinglista "klubben (at) sssk.se"