Fotografering vid Långfärdsskridskoåkning

Skridskosäsongen 1998-99 genomförde LLK en studiecirkel i långfärdsskridskofotografering. Denna sida började som en dokumentation av vad vi kom fram till på studiecirkeln, men omfattande kompletteringar har skett efteråt.

Deltagare i kursen var Krister Valtonen (sammanhållande), Florence Axelsson, Kristina Beckmann, Anders Berg, Olle Björneld, Per-Olov Carlson, Johan Hellström, Andreas Johansson, Thomas Magnusson, Anders Norr, Per Sjöswärd och Erik Staberg.

Studiecirkeln bestod i fyra kvällsmöten och två fototurer. Litteratur var tidningen Foto:s artikelsamlingar "Systemkameraskolan" och "Bildskolan". Cirkeln hade ingen lärare i vanlig mening utan vi samlandes för att utbyta erfarenheter och kunskaper samt diskutera fotografering i samband med långfärdsskridskoåkning.

Inledning

Man kan vara intresserad av fotografering vid långfärdsskridskoåkning av olika anledningar. Den som tidigare haft en fotointresse och börjar åka långfärdsskridskoåkning märker snart att det finns många aspekter av skridskoåkning som är fotografiskt intressanta. Det kan gälla ljusförhållanden, människor, upplevelsen av fart, naturen eller kompositionsmöjligheterna. Å andra sidan, den som åkt skridskor i många år kan snart vilja dokumentera de fantastiska upplevelser som skridskoåkning ger. Men när man börjar märker man att det är svårt. Många vackra bilder dyker upp när man åker men dessa blir lätt "platta" och intetsägande om man bara tar en bild rätt upp och ner. Att ta steget från ren dokumentation till mer konstnärliga bilder kräver att man kan mer och att man har en annan syn på sitt fotograferande.

Å andra sidan måste man vara medveten om att det är svårt att fånga vackra upplevelser på bild. Profesionella fotografer ägnar hela sin dag till att fånga bilder och formligen gödlar bilder. En illustrerad modeartikel med 8-10 bilder i en facktidning grundas ofta på 300 rullar om 36 exponeringar! Om ens huvudinriktning är att åka skridskor och man bara tar några fotografier lite då och då, så skall man inte räkna med att bilderna blir perfekta. Om det blev dåliga bilder efter en dag som kändes underbar får man inte låta det överskugga upplevelsen av dagen.

Kameraval och kamerahantering

Kompaktkamera är det smidigaste och billigaste alternativet. Med ett fodral fäst på högsta punkten på ryggsäckens axelrem har man kameran lätt åtkomlig men samtidigt plurrningssäker. Erfarenheten har visat att vid plurrning med denna montering klarar sig kameran bra. Det finns dock en liten risk att kameran kan komma mot ansiktet om man faller åt sidan. Fäst kameran i ett långt snöre så tappar du den inte i isen - kamerans egna lilla livlina!

Kompaktkamera utan zoom är mer lätthanterlig och klarar dessutom dåliga ljusförhållanden bättre. Det är stor kvalitetsskillnad mellan olika kompaktkameror. Om möjlighet ges bör man prova sin kamera innan man köper den.

Kompaktkameran har den stora fördelen att den är så lite i vägen att den kan medföras på i princip alla turer. Att medföra kamera på alla turer har erfarenhetsmässigt visat sig vara bra eftersom man egentligen aldrig i förväg kan veta ifall bra bilder dyker upp på en tur. Dessutom är lättillgängligheten viktig. Om det är för jobbigt att ta fram kameran blir det gärna bara bilder från fikapausen. Motivet skridskoåkare äter macka med skog i bakgrunden är inte speciellt upphetsande!

Systemkameran har fördelen att ha fler möjligheter men är klumpligare. Det säkraste sättet att förvara kameran är längst upp i ryggsäcken. Om man är rädd om kameran kan man förvara den i en vattentät påse. Det finns speciella påsar med rullförslutning som är avsedda för systemkameror. Förvaringen längst upp i ryggsäcken gör dock att man måste ta av sig ryggsäcken för att få fram kameran. Detta motstånd gör att man tar färre bilder. Om man har snälla kamrater kan de ta fram kameran. (Det allra bästa vore dock kamrater som bar kameran åt en!)

Tanken att ha kameran i en midjeväska är lockande men bör absolut undvikas! Den är visserligen mycket lättåtkomlig och man kan få plats med extra objektiv. Men denna placering gör att om man skulle plurra blir kameran garanterat förstörd samtidigt som det är mycket svårt att komma upp ur vaken. Ur plurrningshänsyn bör man överhuvudtaget inte ha någon slags kamera framför kroppen. Det har visat sig att även en liten kompaktkamera som förvaras framför kroppen blir som en krok som häktar i iskanten och kraftigt försvårar uppdragningen ur vaken. Att ha kameran runt halsen framför kroppen är också farligt. Detta inte bara för att den skulle försvåra uppdragnig från vak utan om man skulle ramla är risken att kameran slår upp i ansiktet ge svåra ansiktsskador.

Man kan också tänka sig att bära systemkameran på axelremmen, som beskrivet med kompaktkamera ovan. Den tyngre systemkameran gör dock att trycket mot axel blir större och det är stor risk att man får ont i axeln. Ytterligare ett alternativ är på sidan av höftbältet. Här är den dock mer i vägen och man måste packa den vattentätt.

Det som framförallt talar för systemkameran är att man har många fler inställningsmöjligheter med att kunna göra kompensationer för olika ljusförhållanden. Möjligheten att använda filter är också intressant, t.ex. polarisationsfilter, se avnittet om objektiv och filter nedan. Man har kort sagt möjlighet att ta bra bilder vid fler tillfällen med systemkamera än med kompaktkamera.

Mellanformatskameror är monstruösa och väger ofta 2-3 kg. Men den större bildytan gör att man får mycket bra upplösning på bilderna. Bilderna blir dock inte automatiskt bättre.

Det som troligen är det bästa alternativet är att alltid medföra en kompaktkamera på alla turer, samt medföra systemkamera på speciella turer där man lägger speciell vikt vid fotografering.

Digital teknik

Den digitala tekniken blir allt mer populär. Det finns två sätt att använda den, antingen genom att ta bilder som vanligt och sedan scanna in dem eller använda en digital kamera för att få digitala bilder direkt.

Scanner Vid inköp av en scanner bör man tänka på ifall det är papperskort eller dia man skall scanna. Man bör köpa en scanner som är specialiserad på det man skall scanna. För scanning av papperskort räcker det med scanningtäthet på 300-600 dpi ("dots per inch, bildpunkter per tum). För scanning av dia bör man ha 1200-2400 dpi. Nästan alla fotografier på denna sida är i orginal dia som är scannade med HP Photosmart (tack Rolf för hjälpen!) eller Agfa Duoscan T1200. Båda har scanningstäthet på 2400 dpi. HP Photosmart är dock en dedikerad diascanner och ger betydligt bättre resultat än Agfa Duoscan som är en kombinerad dia- och papperskortsscanner.

Digitala kameror finns idag i princip i två modeller, dels "webbkameror" som ger bilder med c:a 500 gånger 500 bildpunkter (pixlar) och dels "megapixelkameror" som ger mer än 1.000 gånger 1.000 bildpunkter (d.v.s totalt mer än en miljon bildpunkter). Dom förra kostar någon eller några tusenlapper, de senare 5.000-10.000 kronor. Webbkameror ger bilder som duger för publicering på webben eller för att titta på i dator. Vill man däremot skriva ut bilderna på papper krävs en megapixelkamera. För att få bra kvalité vid utskriften bör man ha minst 300 dpi i skrivaren. Några enkla uträkningar kan ge ett hum om vilken bildstorlek man behöver. Om man på en skrivare med 300 dpi skriver ut så att man få en bildpunkt i bilden per punkt i skrivaren blir t.ex. en bild med 1.000x1.000 bildpunkter 8 x 8 cm utskriven, d.v.s. nästan lika stort som ett vanligt färgkort. Man behöver dock inte skriva ut med en bildpunkt i bilden per punkt i skrivaren, utan man kan förstora bilden c:a 3 gånger utan att tappa så mycket kvalité. D.v.s en bild med 1.000 gånger 1.000 bildpunkter kan skrivas ut på 24 x 24 cm och fortfarande vara bra. Är man ute efter att publicera sina bilder i böcker eller tidningar kostar den nödvändiga digitalkameran sexsiffriga belopp.

Den stora fördelen med digitala kameror är möjligheten att ta om en bild flera gånger och behålla dom som blir bra. Man ser direkt i sökaren hur bilden kommer att bli och slipper vänta tills filmen är framkallad. Å andra sidan är det ganska spännande att gå och vänta på en film som man lämnat in till framkallning. Man måste ha en dator för att se på bilderna. Kanske vill man dessutom ha en färgprinter för att kunna få pappersbilder. Utskrift på färgprinter är tyvärr ganska dyrt, och färgpatronerna krånglar ofta.

Vare sig man använder scanner eller har en digital kamera är det intressant att bearbeta bilden digitalt i dator. I viss mån kan misslyckade bilder "räddas" genom datorbearbetning. Mörka bilder kan göras ljusare, ett skogsparti kan göras grönare för att framträda bättre, m.m.

Objektiv och filter

Med olika brännvidder får betraktaren olika upplevelser av ett motiv, och man gör klokt i att välja lämplig brännvidd då man fotograferar.

Med vidvikel (24-35 mm) får man med mer på bilden men skogs- och bergslandskap blir "platta". Denna brännvidd är dock lämpligt för slättlandskap, t.ex. isvidder. Det är även lämpligt för att skildra folksamlingar.

Normal (40-60 mm) är bra allroundbrännvidd. Ett rent normalobjektiv har bra ljusstyrka.

Kort tele (85-105 mm) är också bra allroundbrännvidd. Ljusstyrkan i allmänhet är sämre jämfört med rena normalobjektiv. Kort tele är bästa val för porträtt eftersom ansiktet får rätta proportioner. Ställ gärna in stor bländaröppning vid porträttfotografering. Då blir skärpeljupet kort vilket gör bakgrunden blir suddig och då framträder personen bättre.

Mellanlångt tele (135-200 mm) trycker ihop perspektiv och berg "reser sig", vilket gör dessa brännvidder lämpiga för bergslandskap. Man kan komma nära motiv utan att behöva förflytta sig. Man kan ta kort på människor utan att behöva störa för mycket. Längre objektiv är 200 mm är inte speciellt intressant för långfärdsskridskoåkning.

Zoomobjektiv är mycket lämpligt vid skridskofotografering eftersom man då inte behöver bära med sig så många olika objektiv. Dessutom har man då möjligheten att beskära bilden redan när man tar den. Zoomobjektiv inom omfånget 35-210 mm är lämpliga att satsa på. Nackdelen med zoomobjektiv är högre pris och lägre ljusstyrka.

Att använda filter är kanske något man inte gör i första taget. Det finns många olika typer av filter som ändrar ljus- och färgupplevelserna och man får mer eller mindre konstgjorda effekter. Ett spännande filter för skridskofotografering är polarisationsfilter. Detta filter ger vid soligt väder intensivare färger, framförallt på himmel och is. Den största effekten får man om man tar 90 grader mot solstrålarna, d.v.s. då ljuset faller rakt från sidan. Polarisationsfiltret tar till viss del även bort en del dis. Den största nackdelen är att filtret stjäl ljus, ca. 2 bländarsteg. Å andra sidan är objekivet endast intressant vid soligt väder och då har man oftast ljus så det räcker. I vissa situationer ger polarisationsfiltret allt för konstgjorda effekter, men man kan genom att vrida på filtret få mer eller mindre polarisationseffekt.

Filmval

APS ger spännande möjligheter framförallt med panoramaformatet som är naturligt för att få med en grupp åkare eller fånga horisonten. Bilderna kan bli suddiga, framförallt i kameror av sämre kvalité, vilker beror på att APS-filmen sitter lösare än vanlig 35 mm film i kameran.

När det gäller filmkänslighet är troligen 400 ASA det som är mest lämpligt för skridskoåkning, framförallt för kompaktkamera med zoom som inte är lika ljusstarka som systemkameror. Allt för ofta är vädret för mulet för att det skall gå att fotografera med filmer i området 50-200 ASA utan stativ. Filmer med 400 ASA är idag inte speciellt grovkorniga. Man kan använda dem till pappersförstoringar upp till A4 utan att det märks speciellt mycket. Var inte rädd för att även prova 800 ASA. Denna filmkänslighet används normalt av pressfotografer.

Ta mycket bilder när du är ute. Film är billigare än tillfällen! Variera bildvinklar och exponering men ta den "säkra" bilden först så att den inte glöms bort. Släng bort de dåliga bilderna och visa bara de allra bästa.

Övrig utrustning

I många situationer är det bra att få stöd. Man brukar säga att utan stativ kan man ta bilder med slutartid motsvarande objektivets brännvid. T.ex. med normalobjektivets 50 mm kan du ta på 1/60 sekund eller snabbare utan att få skakningsoskärpa. Det finns några olika sätt att få stöd och därmed kunna ta på långsammare tider.

En enkel variant är att hålla kameran mot ispikens ovandel. Detta går att utveckla genom att skruva i ett snabb-stativfäste i ispikens ovandel. Det förvandlar ispiken till ett enbensstativ. Snabbfästen kan köpas från välsorterade kamerahandlare. Nackdelen är att fästet är lite känsligt och att det kan bli förstört genom den omilda behandlig som ispiken ofta får. Med ett sådant ispiks-enbens-stativ kan du gå ner ett steg till i hastighet, t.ex. ta på 1/30 sekund när du hade behövt 1/60 sekund på fri hand. Med extrastaven till hjälp kan du få ytterligare stöd till ispiks-enbens-stativet.

Ett annat sätt att få stöd är att lägga sig ner och vila armbågarna mot isen. Detta ger, förutom det extra stödet, ett intressant perspektiv.

För att kunna ta bilder i skymning eller på natten behövs ett ordentligt stativ. Ett trästativ att föredra på vintern eftersom de är varmare och behagligare att arbeta med när det är kallt.

Något att torka linsen med kan vara bra att ha med. Det finns speciella linsrengöringpapper. Alternativt kan man klippa en remsa av sämskskinn som man rullar ihop och stoppar i en filmburk. Torka sedan med änden av sämskskinnsrullen.

Ispik och extrastav är i vägen när man skall ta kort. En lösning är att be en kamrat hålla dem. De gamla ispikarna med en snörslinga längst upp kan man trä i armen, hålla i armvecken och låta släpa i isen. En annan möjlighet är att klämma fast ispik och extrastav innanför höftbältet.

Jägarvantar med hål för avskjutarfingret är bra att ha, då slipper man att ta av sig vantarna. Det slipper man även med vantar med avklippta fingertoppar där man kan dra ett skydd över dem. Det kan även vara smidigt med vantar som har en ögla som gör att de hänger kvar i ärmen. Man kan även ha en axelremsväska utan lock fäst i sidan av höftbältet där man lägger vantar, kameralock m.m. Alternativt syr man på en stor ficka på byxbenet.

Den som tar diabilder kanske vill detaljgranska dem utan att se på dem i projektor. Då är en lupp ovärderlig. Hos optiker kan man inhandla sådana för betydligt billigare penning än hos fotohandlare. En stor lupp med 4 gångers förstoring där man ser hela diabilden på en gång är lämplig. En sådan kan man få för runt 100 kronor. Man kan komplettera med en mindre lupp med 10 gångers förstoring. Ett ljusbord är bra att ha.

Exponering

Ljuset ute på isen ställer ibland fotografen inför svårigheter när det gäller inställning av bländare och tid. Det är här systemkameran kommer till sin rätt.

Ljusa motiv på vintern i allmänhet, vilket även gäller för motiv på isen, erbjuder en klassisk svårighet. Om man har bländarautomatik lurar den ljusa himlen och isen kameran och ställer in så att bilden blir för mörk. Kameran ställer in så att bilden lagom grå. Är det mycket vita eller ljusa partier så skall dessa inte vara gråa utan vita. Därför måste du släppa in mer ljus i kameran, d.v.s. öppna upp bländaren. Det kan verka konstigt att vid ljusa motiv kompensera så att man släpper in mer ljus i kameran, men det beror som sagt på att kameran tror att motivet skall vara grått. Normalt får man räkna med 1-2 steg kompensation, d.v.s. ställ komensationsratten på kameran på +1, +1,5 eller +2. Om din kamera inte har kompensationratt skall du öppna bländaren1-2 steg, t.ex. ställa den på 2,8 när mätningen säger 5,6. Även mulet väder gör att bilden blir underexponerad och kan behöva 1-2 stegs kompensation. Ett alternativt sätt är att mäta ljuset är mot ett s.k. gråkort. Då mäts ljuset exakt och kameran luras inte av att motivet har mycket ljusa eller mörka partier. Om man inte har gråkort kan man mäta mot handens ovansida.

Månskensturer är sällsynta företeelser men ack så underbara. Tar man bilder med blixt och 1/60-1/30 sekund blir bilderna ointressanta eftersom man bara får med det som är inom blixens räckvidd, d.v.s. inom ca. 10 meters avstånd. På detta sätt får man inte med något av landskapet runt omkring. Bäst är att ha stativ och ha öppen bländare en längre tid. 1-2 minuter är lagom tid för att himlen och isen skall bli lite ljusare än skogen. Med hjälp av blixt kan du "frysa" människor i fotografiet. Se exempel till höger.

Blå timmen kallas timmen efter solnedgång (och före soluppgång). Ett mjukt blått ljus strålar från himlen och vid horisonten svävar ett rosa band. Under vintern är blå timmen mer framträdande än på sommaren. På isens blåa, öppna miljö accentueras den ytterligare och kan den vid vackert väder ge en mycket stark upplevelse. Den kan bli en fotografisk utmaning. Ta med stativ.

Fånga farten

En av långfärdsskridskoåkningens härligaste upplevelse är farten. Den kan på olika sätt fångas på bild.

Ett sätt är ställa in kameran på på relativt lång tid, 1/8, 1/15 eller 1/30 sekund och panorera en grupp från sidan, d.v.s följa med med kameran i rörelsen som gruppen gör. Tryck lugnt på avtryckaren. Effekten blir att omgivningen blir oskarp, får "fartränder" och ger känslan av fart. Eftersom man rör sig när man åker blir åkarna också oskarpa, men de blir mindre oskarpa än omgivningen.

Ett annat sätt är att ta en bild när en grupp åker rakt emot dig och även i detta fall ha relativt lång tid, 1/8 - 1/30 sekund. Genom att få med en person nära blir denne oskärp medan personer längre bak i gruppen blir skapare. Den oskarpa personen i förgrunden förmedlar tydligt känslan av att gruppen åker emot betraktaren.

Ett tredje knep för att få fart i bilden är att "frysa" personerna i rörelsen. Genom kroppställningen förmedlar personerna intrycket av att de åker. Störst effekt får man om man lyckas ta bilden då åkaren eller åkarna har skridskon längst upp i luften.

Bildkomposition

En väl komponerad bild är mer intressant än en rörig och förmedlar skönhetsupplevelser på ett helt annat sätt.

En åkande person eller grupp bör ges utrymme framför så att det ser ut som att de åker in i bilden. Utrymme i rörelseriktningen förstärker energin i bilden.

	Glanskis ute i skärgården. Härligt! Men här har bilden getts utrymme bakom åkaren. Visst gör det bilden tråkig? Åkaren vänder baken till och det känns som att han åker från något. Kanske lämnar han skogen i vredesmod. Kanske smakade fikat dåligt. Är inte åkstilen lite knackig också? Foto: Krister Valtonen
	Samma tillfälle, men bilden är annorlunda beskuren. Bilden har getts utrymme framför åkaren. Bilden andas optimism och framåtanda. Framåt! Vidare! Ut till iskanten! Åkaren blickar ut mot öarna vid horisonten och dit leds även betraktarens blick. Och visst åker åkaren bättre på denna bild? Foto: Krister Valtonen

Horisonter bör inte ligga mitt i bilden. Hög eller låg horisont (1/3 eller 2/3 himmel) gör bilden intressantare. Man kan också prova att utesluta horisonten helt och hållet. Undvik att lägga horisonten genom åkarnas huvuden.

Geometriska mönster som linjer, trianglar och cirklar förmedlar känsla av ordning. Blicken följer dessa mönster och gör på så sätt bilden intressant. Exempel på liggande linjer är en grupp åkare som åker på rad eller horisonten. För att fånga en grupp som åker på rad kan man passa på att ta när en grupp åker i motvind, eftersom åkarna då naturligt samlar sig på en rad (ett exempel finns här). En grupp som står och vilar blir ett virrvarr av människor och gör bilden rörig. Sprickor och råkar är andra tacksamma fotoobjekt, de förmedlar spänning och ger bilden liv.

En bra färgbild mår bra av att ha så få färger som möjligt. Det låter visserligen som en paradox, men så är det. Vinterlandskapet bjuder sällan på några färgsprakande upplevelser varför man ofta kan utnyttja denna devis. Blå är en dominerande färg på isen. Blå himmel, blå is och blått hav kan blandas i sköna kombinationer. Solnedgångens färgspel är ett sätt att få kraftiga färger i bilden, men en solnedgång kan också spoliera en annars välbalanserad bild. T.ex. en skridskoåkare i röd jacka i en röd omgivning kan bli för mycket rött. Samma skridskoåkare med röd jacka kan vara en välbehövlig färgklick en dimmig gråvädersdag.

Apropå gråvädersdagar, glöm inte dessa! Ta inte bara bilder när himlen är blå. Gråvädersdagar ger bildsamlingen dynamik och speglar verkligheten. Naturens blottade nakenhet under vintern framträder bäst i grått väder. Dessutom blir porträtt bättre under gråväder eftersom man då slipper kraftiga skuggor.

Makrofotografering

Is erbjuder många småvärldar som väntar på att upptäckas av en fotograf intresserad av makrofotografering. Frostrosor är tacksamma objekt. Man kan också hitta många spännande vinklar i isen självt, t.ex. med ytmönster eller detaljer av isflak (se nedan). Om motivet man hittar ligger i skugga kan man använda guldfolie för att reflektera in ljus till det. Guldfolie ger motivet en varm färg.

Ett klart, något deformerat isflak stod rakt upp nära en ränna. Sett från nära håll öppnade sig en facinerande fantasivärld. Foto: Krister Valtonen

Referenser

Motivskolan 5: Fint ljus under vinterns blå timme. Tidningen Foto, nr 12 2000. Sid 64-68.

Fotografering vid långfärdsskridskoåkning

Innehåll