(Tillägg och korrigeringar anges i kursiv stil)
Inledning
Arkeologeiska föreningen Grävlingen, i vilken jag deltagit sedan 1995, har i samarbete med Östergötlands länsmuseum, en vecka per år i 7 års tid, utfört arkeologiska undersökningar på Kungsbro gård (fl 160) i Vreta Kloster socken, Östergötland. Kungsbro har under hela medeltiden varit en viktig storgård, den finns omnämnd i skriftliga källor vilka går tillbaka till 1100-talet början. Målet med undersökningarna är i första hand att fastställa gårdens medeltida utbredning och karaktär men också att hitta och undersöka den äldsta bebyggelsen och fastställa dess ålder och funktion.
Vid 1995 års grävning framkom en brandgrav, belägen
4 dm under den nuvarande gårdsplanen. Graven innehöll
förutom brända ben, keramik samt kamfragment också
flera metallfynd bla agraffer, söljor, ett remändebeslag
och en kniv. Med utgångspunkt av fynden kan graven dateras
till folkvandringstid. Huruvida graven ligger ensam eller ingår
i ett gravfält vet vi inte. Vid utgrävningar året
där på i anslutning till graven fann vi enbart spridda
brända ben. Däremot fann vi grundmuren till ett hus,
troligtvis från senare delen av medeltiden, vilket kan förklara
avsaknaden av flera gravar. Området SO om graven är
inte undersökt.
Syfte avgränsning och frågeställningar
Syftet med min uppsats är att göra en analys av graven.
Med tanke på gravens läge och då inga yttre konstruktionsdetaljer finns bevarade är det osäkert om den ursprungligen haft en överbyggnad eller anlagts under flat mark. I Östergötland förekommer flera flatmarksgravar från folkvandringstid. Jag har ändå valt att avgränsa uppsatsen till att behandla det inre gravskicket med en analys av fynden, fram för allt agrafferna.
Hur vanlig är denna fyndkombination i gravar från folkvandringstid?
Har man funnit liknande gravar i Östergötland?
Kan agraffynden tyda på kontakter med andra områden?
Kan man utifrån fynden dra någon slutsats om den dödas/dödes
kön och sociala status?
Metod
Jag har studerat litteratur och grävrapporter för att
kunna göra jämförelser av fyndmaterialet med tidigare
undersökta folkvandringtida gravar i Östergötland.
Eftersom dessa är relativt få har jag också att
gjort jämförande studier av gravar från andra
områden. I Mälarområdet har ca 300 folkvandringstida
gravar undersökts vid de stora exploateringsgrävningarna
mellan 1960 och 1980. Agneta Bennett (Lagerlöf) har i sin
avhandling "Graven religiös och social symbol"
valt ut en basgrupp i vilken 228 av de ca 300 gravarna ingår
och gjort en kombinationsanalys av dessa. Jag har i huvudsak använt
mig av hennes material.
Bakgrund
Kungsbro gård är strategiskt belägen på bottnen av en dal söder om Motala ström, vid dess utlopp i sjön Roxen. Området i norr utgörs av en förkastningsbrant och i söder av en åssträckning (nuvarande Bergs samhälle). I gårdens omedelbara omgivningen finns inga fasta förhistoriska fornlämningar. Ca 600 m norr ut är ett järnåldersgravfält beläget vilket visar på en mindre bosättning. Snaveborgs fornborg är belägen ca 2km NO om Kungsbro, uppe på ett berg vid Roxen med fri sikt över sjön. Kaliff menar att borgen kan ha utgjort den sista i kedjan av borgar vilka anlagts norr om Roxen för att försvara de rika jordbruksbygderna S och SV om sjön (Kaliff 1987:43).
På höjden av åsen ca 800 m söder om gården finns gravar och gravfält vilka visar på en kontinuerlig bebyggelse från mellersta bronsålder tom yngre järnålder. I det område som utgör åsens norra sluttning ner mot Kungsbro har vapenfynd från romersk järnålder påträffats, i en söndergrävd skelettgrav fann man ett 60 cm långt eneggat svärd samt en konisk sköldbuckla. (Oxenstierna 1958 s 155f).Vilket kan tyda på att här bott personer med makt och position i samhället vid denna tid.
I samband med vägarbete byggnation av Lantmannaskolan i Berg
på 50-talet undersöktes gravar och ett gravfält
från romersk järnålder, sammanlagt 7 skelettgravar
och 21 brandgravar. Fynden bestod av ett par synålar, två
krumknivar, en sölja av järn, delar av ett dryckeshornsbeslag
av brons, en armborstfibula samt en ögonfibula av brons (Damell,
Kraft 1976:27).
Förutom den folkvandringstida graven, finns dock ytterligare belägg för att förhistorisk aktivitet ägt rum på platsen för Kungsbro gård. Vid utgrävningar 1991 framkom ett kulturlager vilket innehöll keramik skörbränd sten och anläggningar av förhistorisk karaktär. Anläggningarna bestod av kok- eller avfallsgropar samt en härd daterad till romersk järnålder. Keramikskärvorna är av bronsålder/äldre järnålderstyp samt möjligen av yngre järnålderstyp (Tagesson 1991).
1996 utförde Östergötlands länsmuseum en begränsad
undersökning av ett område ca 150 m väster om
gården. Här framkom gravar både från bronsålder
och järnålder (Olle Hörfors muntligen).
Vreta Kloster socken är mycket rik på fornlämningar
från brons och järnålder ( bilaga 1).
Vilket visar att socknen utgjort ett centralområde under
lång tid. Fornlämningarna ligger i ett stråk
från Berg vid Roxen i öster, vidare väster ut
över Heda och Brunnbyområdet, med lämningar från
både brons och järnålder. I området har
bla två gravar från äldre vendeltid undersökts.
Den ena graven innehöll fynd såsom ett fågelformat
spänne, ett likarmat spänne samt en nål med polyedriskt
huvud vilka vittnar om att den döde haft hög social
status (Fernholm 1986:16).
Ytterligare väster ut ligger Blåsvädret och Stora
Sjögesta, här har ett flertal arkeologeiska undersökningar
utförts under årens lopp, bla av ett flatmarksgravfält
samt lämningar efter ett hus, daterade till romersk järnålder.
I området har också en gravhög från folkvandringstid
blivit utgrävd. Enligt uppgifter från 1924 ska graven
ha legat i utkanten av ett grustag strax NV om Gullbergs småskola
(f d tingshus). Den innehöll ett kollager med brända
ben, krukskärvor med instämplade runda skivor och hjul,
cylindriska glasflusspärlor, halvsfäriska nithuvuden
av brons samt mindre bronsfragment. Ca 25 m NV om graven låg
ytterligare en hög med en diameter av 24 m, den undersöktes
ej (Fernholm 1982:12).
Från Blåsvädret är fornlämningarna
koncentrerade till ett stråk söderut, mot Bjällösa,
Häckla, Högby, Kärrsjö ned mot Odensfors vid
Svartån, som bildar en naturlig sockengräns i söder.
Flera forskare pekar ut tre centralområden i Östergötland från bronsålder och framåt, ett av dessa utgör jordbruksbygden söder och sydväst om Roxen. Från och med romersk järnålder bildar Svartåbygden en trolig centralpunkt i området (Kaliff 1992:107).
Flera monumentala storhögar såsom Sätunahögen,
högen vid Allguvi samt Ledbergs kulle vittnar om att trakten
runt Svartån utgjort ett maktcentrum under folkvandringstid
och vendeltid (Damell, Kraft 1976:33). Enligt Nerman skulle detta,
ur kommunikationssynpunkt mycket viktiga område, där
Motala Ström, Svartån och Stångån möts
i Roxen, till och med kunna ha utgjort ett centrum med makt över
hela Östergötland (Nerman 1957). Mitt i denna centralbygd
ligger också Odensfors fornborg, en låglandsborg med
jordvallar. Enligt Kaliff är den "ett mönsterexempel
på vad man brukar kalla en befäst gård"
vilken kan ha varit ett säte för mäktiga hövdingar
som styrt området under folkvandringstid.(Kaliff 1987:40).
Borgen undersöktes på 1930 talet och visade sig innehålla
boplatslämningar, med fynd som kan dateras från 200-700-tal.
Analys av graven i Kungsbro
Gravskick
Graven (anl nr 95:2) utgjordes av en urnebrandgrop, 0,7 m i diameter och 0,21m djup, belägen 35,4 möh X: 120841,4 Y: 103035,4 (Linköpings lokala koordinatsystem, konverteras till X: 6365544,2 Y: 137691,5 i rikets triangelnät (RTR06)).
Centralt i gropen fanns ett krossat lerkärl till vilket de brända sotiga benen var koncentrerade. Gravgåvorna låg samlade bredvid kärlet i den omgivande sotiga jorden.
Brandgropar och framför allt brandlager är de dominerande
gravskicken i Östergötland under folkvandringstid.
Osteologisk bedömning
Benen väger 710g , en preliminär osteologisk bedömningen visar att graven innehöll ben av människa från en vuxen relativt ung individ, någon könsbestämning gick inte att göra. Ben från hela människan finns representerade såsom kraniefragment, fingerben, rörben, revben och kotor. Det visar att benen omsorgsfullt tagits tillvara efter bränningen. Graven innehöll också djurben, de är mycket fragmentariska, endast några har kunnat artbestämmas. Ett helt och obränt ben från svin samt obrända tandfragment av får/get eller rådjur. Dessutom brända rörbensfragment av eventuellt får/get, rådjur eller svin. Eftersom benen är så krossade är det omöjligt att avgöra hur stor mängd som utgörs av människo- respektive djurben (muntligen Carina Olsson).
Man kan tänka sig att benen utgjort rester från begravningsmåltiden eller matoffer till den döde, vilket det obrända svinbenet skulle kunna tyda på. Gravgåvor i form av obrända stekben har tidigare iakttagits i gravar från romersk järnålder i Östergötland (Nilsson 1987:95).
Djuroffer var sannolikt också rena offergåvor som visade den dödes sociala status i samhället.
Att antalet offerdjur speglar social status menar Anita Biuw att man tydligt kan se i gravar från yngre järnåldern i norra Spånga. Där innehåller de fyndrika gravarna genomgående också många offerdjur ( Biuw 1992:289).
Förekomst av djurben i gravarna blir allt vanligare under folkvandringstid. I de Östgötska gravarna förekommer fram för allt ben från hund men också häst, får/get och fågel. Den rikaste folkvandringstida graven på Fiskebygravfältet innehöll ben från hund, häst och fågel.
Benmängden i gravarna varierar från några enstaka
ben upp till ett par liter.
Fyndanalys
Förutom obestämbara fragment utgörs fynden av:
Keramikkärl
Kärlet är krossat och de flesta skärvorna är
små och fragmentariska, de väger sammanlagt 630g. Av
de mynningsbitar som återstår kan några passas
ihop. De visar att kärlet troligtvis haft en rundad profil
som utgår från mynningen. Godset är relativt
grovmagrat, ca 1 cm tjockt med ljusbrun yta och svart/grå
kärna. Det saknar ornering. Eftersom benen var koncentrerade
till kärlet har det sannolikt fungerat som benbehållare.
Kam av benhorn. (bilaga 2)
Endast fem små oornerade fragment samt tre järnnitar återstår av kammen. Tre av dessa har spår av tänder och utgör kammens mittdel, i två av dem sitter nitarna kvar., de saknar avsats. Två fragment härrör från kammens ovanliggande del.
Denna sammansatta typ av kam blev vanlig under folkvandringstid. Kammarna tillverkades av horn från älg eller andra hjortdjur vars horn är uppbyggt av benämne, där av benämningen benhorn (Lamm 1973, s 35). De består av en längsgående mittskena vilken är sammansatt av flera sektioner lodräta tandskivor med en lodrät fiberriktning. Sektionerna hålls samman av två stödskenor med en längsgående fiberriktning, vilka nitats fast på vardera sidan. På detta sätt blev kammen hållbar och kunde göras längre än de kammar som tillverkades i ett stycke (Petré 1984 IV:70-71).
Kammen är den vanligaste gravgåvan under folkvandringstid.
Den är förövrigt ett av de vanligaste föremålen
i gravar över huvudtaget. En förklaring till denna sed
kan vara, att man inför begravningen tvättade och kammade
den döde och sedan inte längre ville använda kammen,
kanske på grund av vidskepelse. Den brändes därför
upp tillsammans med den döde och lades ner i graven (Lamm
1973:37, Bennett 1991:130).
En krampa av järn (bilaga 2)
Den har rektangulär form 28 mm bred 18mm hög. Krampor är bandformade föremål med öppna eller vinklade avsmalnande skänklar. På den här krampan saknas en skänkel. De har sannolikt haft olika funktion. De kan ha suttit på svärd eller knivbeslag eller ingått i skrin- vagn eller båtkonstruktioner.
I gravar från Lundagravfältet på Lovön,
vilket är det största gravfält som undersökts
i Mälarområdet från folkvandringstid och äldre
vendeltid, förekommer inte krampor i gravarna före 500-talet
(Petré 1984 II:60).
Ett knivblad av järn. (bilaga 2)
Knivbladet är rakt till formen, 70 mm långt, som bredast 9mm. Det är avbrutet 22mm från spetsen. I graven fanns dessutom ett järnföremål, bestående av ett 12mm brett järnband ihopsatt till en oval ring (innermått 14 x 11 mm) det kan möjligtvis ha utgjort ett beslag på knivskaftet.
Under yngre järnåldern var kniven en vanlig gravgåva
och förekommer både i man och kvinnogravar. Denna raka
typ kniv anses yngre än krumknivarna (Petré 1984 II:56).
Fragment av en fibula
Två små fragment av en fibula av brons, de är ornerade med linjedekor. Ett av fragmenten har spår efter nålkonstruktionen.
Ett bältegarnityr bestående av två små söljor och ett remändebeslag (bilaga 3)
Den ena söljan har rektangulär form, 23mm lång och 14mm bred, med en något skråställd ram.
Ramen och beslagsplattan är gjuten i ett stycke. Den är tillverkad av brons, med en torne av järn. Den har varit fästad vid bältet med en nit som sitter mitt på beslagsplattan, symmetriskt med tornen, vilket var vanligt på söljor från folkvandringstid ( Nilsson 1977:109).
Den andra söljan är också den av brons och gjuten i ett stycke. Den är mera kvadratisk till formen, 18mm lång och 14 mm bred. Ramen har avrundade hörn. Fästebeslaget är kort och bredare än ramen, det är dock avbrutet på bägge sidor. De avbrutna delarna har troligtvis utgjort fästeanordningen till bältet. Den har liknande utformning som två gotländska söljor från per VI:2 dvs folkvandringstidens senare hälft (Nerman 1935 Taf 48 nr 486-487).
Dessutom finns två järnfragment av vad som eventuellt kan ha utgjort tornen och del av ramen till ytterligare en sölja.
Remändebeslaget i brons är 55mm långt och 5mm brett. Det är tungformat och har på ovansidan två åsar som utgår från den tillplattade delen för remfästet. Det påminner om ett remändebeslag från Hjulsta gravfält Spånga sn ( Biuw 1992 fig:165) samt de av Nerman beskrivna remändebeslagen på Gotland från per VI:2 (Taf 47 nr 473-481).
Enligt Petré föreligger en typologisk utveckling för remändebeslagen. Denna långsmala variant förekommer främst under per VI:2 (Petré 1984II:52).
Under folkvandringstid är söljorna vanligtvis små,
med en rembredd under 1,5 cm och av brons. Rembredden för
dessa båda söljor är 7mm respektive 8 mm, remändebeslaget
kan ha passat till bägge söljorna.
Agraffer eller häktespännen (bilaga 3)
Agrafferna användes i klädedräkten, vid byx och ärmlinningen för häkta ihop delade byxor och ärmar (som manschett knappar).
En agraff består av två platta beslag de utgör en hysk och en hakdel. På beslagen är vanligtvis en eller flera agraffknappar fästade. Beslagen fästes ej synliga på tygets undersida, med hjälp av dekorativa agraffknappar som nitades fast i beslaget från tygets rätsida.
Agrafferna i graven består av rektangulära beslag av
järn på vilka små plana oornerade bronsknappar
är fästade, ursprungligen tre knappar på vardera
hak och hyskdel. Enligt den gotländska kronologin tillhör
de per VI:2 (Nerman 1935:Taf 51 fig 531-533).Vid en närmare
granskning har jag kunnat urskilja två olika sorter:
Fynden tyder på att den döde vid begravningen troligtvis burit två par agraffer.
Mellan samtliga beslag och knappar finns en mörk svart massa som enligt konserveringsrapporten, kan vara läder eller en blandning av ett okänt material samt kol.
Rester av samma okända material finns också på
en centimeterstor konformad bronsnit/knapp, vilken
möjligtvis kan ha suttit i ett bälte.
Agraffer-indelning kronologi och funktion
Agraffer är en för folkvandringstid karaktäristisk föremålsform i Skandinavien. Under senare delen av perioden förekommer de även i England (bilaga 4). Den mest omfattande studien av agraffer har engelsmannen John Hines gjort i en avhandling från 1984. Han indelar de skandinaviska agrafferna i tre klasser, A, B och C. Klass A innefattar agraffer tillverkade av metalltråd, B och C gjutna agraffer. Klass B och C har skillnader i form och ornamentik.
A-klassen förekommer från senare delen av romersk järnålder till mitten av folkvandringstid. Dessa agraffer består av metalltråd med spiralupprullade ändar. Ett fåtal tidiga exemplar är funna i Danmark och södra Sverige varav ett i Carlsborg Allhelgona sn i Östergötland, daterad till sen romersk järnålder/tidig folkvandringstid. Från tidig folkvandringstid blir de relativt vanliga i Norge. Enligt Hines hör de uteslutande till kvinnodräkten och användes till att hålla ihop ärmlinningarna (Hines 1984:37-48).
Hines delar in B-klassen i 7 undergrupper (B1-B7), varav B1utgör
de allra flesta fynden i Skandinavien, 185 i Sverige, 100 i Norge,
25 i Danmark och 40st i Finland. De övriga liksom klass-C
agrafferna förekommer enbart i några exemplar. B1 agrafferna
är av samma slag som de ovan beskrivna från graven
på Kungsbro. Under senare delen av romersk järnålder
är agrafferna små och i några fall dekorerade
med en enda knapp. Ursprungsområdet är troligvis Gotland.
Vid folkvandringstidens mitt blir de också talrika i övriga
Skandinavien. Beslagen är då oftast större och
har flera knappar. Knapparnas storlek kan variera från 4mm
till 2,9cm. De kan vara av järn, brons, silver eller förgyllda,
allt ifrån enkla plana knappar till konstfullt ornerade.
Den vanligaste typen av klass-B1 agraffer i Sverige är de
med plana bronsknappar på rektangulära beslag, de utgör
nästan hälften av alla fynd och är svåra
att närmare datera. Agraffer förekom dock inte Skandinavien
under Vendeltid (Hines 1984:49-55).
Benett delar in agrafferna i tre kategorier med utgångspunkt från knapparnas utformning.
Typ 1-2, Knappar med plan översida, oftast oornerade.
Typ 3, knappar med plan översida och kantföljande ram.
Typ 4, välvda knappar.
Hon ser ingen kronologisk skillnad mellan de olika typerna. Även
om de välvda knapparna var vanligare under senare delen av
folkvandringstiden (Benett 1987:182).
Kvinnorna använde agraffer för att hålla ihop skjortans ärmlinningar, utanpå skjortan bar de troligtvis en helkjol som fästs vid axlarna med nålar eller fibulor. Fibulan och troligtvis enstaka agraffer kan också ha används som sjal eller mantelspänne (Benett 1987:105-107, Hines1984:62f). Kvinnorna bar också klänningar, med eller utan ärmar (Hedelin 1986:23).
Männen har förutom i skjortan även använt agraffknappar som prydnadsknappar på byxbenen eller för att fästa ihop dem vid fotleden. Skjortan bars troligtvis utanpå byxorna och hölls ihop i midjan med ett bälte, agraffer kan också förekomma vid skjortans sidosprund, de kan även ha suttit på jackor eller rockar. Sannolikt har även männen burit mantel med någon typ av fibula (Benett 1984: 108-110).
Gravar där rester av textilier finns bevarade visar att agrafferna
fästes vid brickvävda band vilka kantade dräkten
(Nockert 1991:131-149). Under folkvandringstid vävdes dessa
band med stor skicklighet i komplicerade mönster och färger.
Man vävde också in färgat hästtagel i ullgarnet
för att få en skimrande effekt.
| 
|
Agraff, klass A | Agraff, klass B1 |
Carlsborg, Allahelgona sn, Östergötland | Öster Ryftes, Fole sn, Gotland |
| Denna bild är hämtad från
Birger Nerman, Die verbindungen zwichen Skandinavien und dem Ostbaltikum in der jüngeren Eisenzeit (Fig. 16) Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademiens handlingar, del 40:1 Stockholm, 1929 | |
Övriga undersökta gravar i Östergötland från folkvandringstid
För att kunna jämföra Kunsbrograven med övriga
folkvandringstida gravar i Östergötland ska jag kort
redogöra för dessa. Jag är inte säker på
att jag lyckats hitta uppgifter om samtliga gravar, men nedanstående
redovisning täcker troligtvis de flesta.
I Östergötlands Järnålder redogör Nordén
för undersökningarna av gravfälten vid Ringstad,
Svärtinge och Bonäs Östra Eneby sn, vilka han hänför
till folkvandringstid. De flesta gravar var helt fyndtomma och
förutom enstaka krukskärvor, järnfragment samt
slagg framkom en ringnål, en nål till ett spänne
och en doppsko till ett spjutskaft (Nordén 1924).
Svensksund Vikbolandet, 2 kvinnogravar från 500-talet. Den
ena graven innehöll brända ben från människa,
hund och fågel samt delar av en bronsarmring, ornerade bronsfragment,
ett bronsbeslag, några glaspärlor och en järnspik.
I den andra fanns förutom människa även ben från
häst och hund, fynden bestod av 2 små bronsringar,
5 glaspärlor, 2 spikar, kamfragment och krukskärvor
(Almgren 1906:13-16).
Staby Rystad sn, av ett 25 tal gravar kunde 2 st säkert dateras
till folkvandringstid . De bestod av tunna brandlager i den ena
graven fanns en fibula, 3 nålar, 1nit, pärlor, krukskärvor,
harts och lite brända ben. Den andra innehöll en korsfomrig
fibula samt ett likarmat spänne (Östmark 1975).
Skälvs sn, gravfält med sammanlagt 20 gravar med tyngtpunkt
i folkvandringstid och vendeltid. De bestod av brandgropar och
brandlager, med fynd av kammar, järnspikar, nitar samt krukskärvor.
Även ben från får/get, hund och häst fanns
med i gravarna (Ängeby 1994).
Fiskebygravfältet i Norrköping sammanlagt 520 gravar
varav endast 8 med säkerhet kan dateras till folkvandringstid.
Gravarna innehöll få fynd, oftast enbart en kam. Den
rikaste, troligtvis en mansgrav, innehöll 1,2 l brända
ben av människa, häst hund och fågel. Fynden bestod
av en likarmad bronsfibula, en sölja av brons, 5 glasflusspärlor
, en kam i ett stycke samt lerskärvor. Ytterligare ett par
gravar innehöll ringnålar (Lundström 1965,1970).
På 70-talet undersöktes ett gravfält i Herrbeta Törnevalla sn fl 121-122, vilket omfattade ca 77 gravar huvudsakligen från senare delen av romersk järnålder och folkvandringstid. (Rapporten är ännu inte publicerad men antikvarie Catharina Nilsson vid riksantikvarieämbetet i Visby har varit vänlig och skickat delar av manuskriptet till mig). 5 gravar har med säkerhet kunnat fynddaterats till folkvandringstid, de var ej synliga i markytan före avtorvning. Gravskicket är också här brandgropar och brandlager och de innehöll förutom brända ben och krukskärvor:
Grav nr 38: en hålkälad ring.
Grav nr 48A: en bronsfibula och en pärla.
Grav nr 48B: en bronsfibula, en trolig pärlspridare av brons, ett bronsfragment, 12 st glaspärlor, kamfragment.
Grav nr 72: ett rembeslag med vidsittande ring, nithuvud av brons, ett kamfragment.
Grav nr 46: 16 glaspärlor samt troligtvis en häkta av
brons, den är ca 1 cm stor och jag tror att den är av
den typ Hines benämner klass-A.
En brandgrav C14 daterad till folkvandringstid påträffades
vid utgrävningen i kvarteret Paragrafen i Linköping.
Den innehöll ben från människa och häst (Hellander,
Zetterlund 1995:23).
Dessutom ska ytterligare två folkvandringstida gravar ha
undersökts i Lagerlunda Kärna sn (Damell 1976). Vilka
jag inte hittat några närmare uppgifter om.
Diskussion och tolkning
Som framgår av redovisningen har relativt få gravar påträffats från den här tiden. Det kanske speglar en tid av kriser, utarmning och ödeläggelse, som enligt äldre tolkningar präglat folkvandringstiden. De stora förändringar som kan spåras i det arkeologiska källmaterialet kan också ha orsakats av ett ändrat samhällssystem och nya brukningsmetoder. Vilket fått till följd att stensträngssystemen upphör att utnyttjas och boplatserna flyttas till andra områden, ofta i anslutning till de tidigmedeltida byarna och nutida bebyggelse, som kan ha gjort att många gravar blivit bortodlade.
Ytterligare en orsak kan vara att fyndtomma gravar inte närmare
kunnat dateras. Dessutom är gravarna ofta oansenliga och
syns inte i markytan (Nilsson 1987:88).
En viss skillnad kan ses i fyndsammansättning och metallrikedom
i Kungsbrograven jämfört med övriga folkvandringstida
gravar i Östergötland. Endast fibulor, kammar samt bältetillbehör
visar på likheter medan gjutna agraffer över huvudtaget
inte påträffats i Östergötland tidigare.
Vid en jämförelse med Mälarområdets folkvandringstida gravar är bilden delvis en annan. Förutom kammar är agrafferna de vanligaste föremålen i gravarna därefter följer dräktnålar, pärlor och bältetillbehör samt keramik (Bennett 1987:38). Här förekommer agraffer i 105 gravar vilket kan ses i relation till de 185 fynd som hittats i Sverige.
Benett har i sin avhandling gjort en kombinationsanalys av föremålen
i Mälarområdets gravar. Den tyder på att föremålen
i huvudsak tillhört klädedräkten eller den personliga
utrustningen och kan därför inte betraktas som gravgåvor
i egentlig mening. Föremålen i gravarna förekommer
i regelbundna kombinationsmönster, där manligt och kvinnligt
tydligt kan särskiljas. Agraffer är lika vanligt i mans
såväl som kvinnogravar, de med plana oornerade knappar
är något vanligare i mansgravarna.
Vanligaste föremålen i kvinnogravarna är agraffer (samtliga typer), dräktnålar, pärlor, kammar, fibulor och rembeslag.
Vanligaste föremålen i mansgravarna är agraffer
(ffa typ 1-2), kammar, kamfodral, remändebeslag, söljor.
vilka också förekommer tillsammans med rembeslag, vapen/knivar,
beslag, nitar/spikar och laggkärl (aa:100 fig 71).
Detta visar att fyndkombinationen i Mälarområdets folkvandringstida
mansgravar stämmer väl överens med den i graven
på Kungsbro, men också med andra gravar i Östergötland,
fram för allt de som skulle kunna vara kvinnogravar, även
om inte agraffer förekommer i dessa.
Hedelin har gjort en sammanställning av 48 gravar på
Gotland vilka innehåller agraffer. De vanligast förekommande
föremålen i kombination med dessa är bältetillbehör,
kammar och fibulor. I sin uppsats drar hon slutsatsen att agraffer
till största delen användes av män (75%) och mera
sällan av kvinnor (25%). Också här finns en stor
överensstämmelse med Kungsbrograven (Hedelin 1986:7-11).
Angående agraffernas fördelning i mans respektive kvinnogravar
råder delade uppfattningar. Hines menar att de är vanligare
i kvinnogravarna (Hines 1984:65) vilket ifrågasätts
av Nockert som tvärtom hävdar att de är vanligast
förekommande i mansgravarna i Sverige. Klart är dock
att männen använde ett större antal agraffer i
klädedräkten än vad kvinnorna gjorde, som regel
innehåller kvinnogravarna endast ett par (Hines 1984:65,
Nockert 1991:111).
Förekomsten av två olika par agraffer i Kungsbrograven samt den övriga fyndsammansättningen tyder på att det är en mansgrav. Att närmare datera graven är naturligtvis svårt men med tanke på att agraffer blir mera allmänt förekommande under senare delen av folk- vandringstid, förekomsten av krampan samt remändebeslagets utformning verkar det mest troligt att graven anlagts under senare delen av folkvandringstid.
Att spekulera kring den dödes sociala status är i det närmaste omöjligt med utgångspunkt från en enda grav. De rika vapengravarna i Östergötland under romerk järnålder samt de monumentala gravhögarna visar på ett stratifierat samhälle vid den här tiden. Vilket även antyds av skillnader i fyndrikedom både i gravar inom gravfälten och mellan olika gravfält.
Vid en jämförelse med övriga gravar från folkvandringstid både i Östergötland och Mälarområdet förefaller ändå graven i Kungsbro, rikt utrustad. Även om inga direkta statusföremål ingår såsom i Mälarområdets rika kammargravar. Fyndet av agrafferna kan också tyda på att människorna här haft kontakter med andra områden exempelvis Gotland eller Mälarområdet. Vilka kanske inte enbart utgjorts av handelskontakter utan också medfört en påverkan av traditioner och religiösa föreställningar. Intressant i det här sammanhanget är den tidigare omnämnda graven vid Brunnby (belägen ca 1 km från Kungsbro) som skulle kunna tyda på att man haft kontakter med Mälarområdet. Graven innehöll ett fågelformigt spänne, en polyedernål och ett likarmat spänne. Ett liknande fyndmaterial har bla framkommit i gravar på Lovö (Fernholm 1986:14). Visserligen förekommer dessa föremål också i andra områden men enligt Waller är ett av de två fågelformiga spännena som framkommit på Lovö "mycket snarlikt" det i Brunnby (Waller 1996:72). Är graven i Kungsbro anlagd under sen folkvandringstid behöver tidsskillnaden inte vara så stor.
Det kan förefalla anmärkningsvärt att en ung person
fått en sådan rik begravning. Undersökningarna
i Mälarområdet visar dock att de bäst utrustade
gravarna, dvs de som inte enbart innehöll en kam utan också
dräkttillbehör, tillhört äldre kvinnor och
yngre män. " Dessa grupper, äldre kvinnor och män
i produktiv ålder har uppenbarligen fått "en
finare begravning" än andra eftersom de begravdes i
"full utstyrsel" dvs iklädd klädedräkt.
Vid "enklare begravning" har den döde/döda
förmodligen endast varit iförd en enkel svepning."
(Bennett 1987:168). Att den döde troligtvis haft en hög
social ställning visar också ett omsorgsfullt omhändertagande
av benen efter bränningen och att även djurben finns
med i graven.
Sammanfattning
Vid utgrävningar 1995 på Kungsbro gård i Vreta Kloster sn, Östergötland framkom en urnebrandgrav från folkvandringstid. Gravar från den här tiden är relativt ovanliga i Östergötland. Graven innehöll förutom brända ben, keramik och kamfragment också flera metallfynd. De består bla av en dubbel uppsättning agraffer, en föremålsform som är karaktäristisk för folkvandringstid, men tidigare inte påträffats i Östergötland. Däremot är agraffer vanligt förekommande i gravar i Mälarområdet och på Gotland och skulle kunna tyda på att befolkningen haft kontakter med dessa områden. De övriga fynden utgörs av bältetillbehör, fibula, kniv och en krampa. De kan knappast betraktas som egentliga gravgåvor eller statusföremål, utan har troligtvis ingått i den dödes klädedräkt och personliga utrustning.
Fyndkombinationen och de två agraffparen tyder på
att det är en mansgrav.
Referenser | ||
Tryckta källor | ||
| Almgren, O. 1906 | Undersökningar på Vikbolandet. | Meddelanden från Östergötlands Fornminnes och Museiförening. Linköping |
| Bennet (Lagerlöf), A. 1987 | Graven som religiös symbol. Strukturer i folkvandringstiens gravskick i Mälarområdet. | Theses and papers in North European archaeology, 18. Stockholm |
| Bennet (Lagerlöf), A. 1991 | Är gravmaterialet användbart för sociala analyser, eller säger det mer om riter och ceremonier ? | Samfundsorganisation og Regional Variation. Norden i romersk jernalder og folkevandringstid. Jysk Arkologisk Selskabs Skrifter XXVII, 1991. |
| Biuw, A. 1992 | Norra Spånga. Bebyggelse och samhälle under järnåldern | Stockholm |
| Damell, D. , Kraft, S. 1976 | Linköpings Historia I. | Linköping |
| Fernholm, R. 1983 | Ett flatmarksgravfält från bronsåldern. Fornlämning 86, Store Sjögestad, Vreta Klosters sn, Östergötland. | Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Rapport UV 1982:44, Stockholm. |
| Helander, A. , Zetterlund, P. 1995 | Paragrafen. Arkeologisk slutundersökning av gravfält och boplats i kv Paragrafen och STG 1759. | Linköpings stad Linköpingskommun, Östergötland. Del 1. RAÄ UV Linköping 1995:46. Linköping |
| Hines, J. 1984 | The Scandinavian Character of Anglian England in Pre-Viking Period | BAR Series 124. Oxford |
| Lamm, JP. 1973 | Fornfynd och fornlämningar på Lovö. | Arkeologiska studier kring en uppländsk järnåldersbygd. Theses and papers in North Euoropean Archaeology 3. Stockholm |
| Lundstöm, P. 1965 1970 | Gravfälten vid Fiskeby i Norrköping I, II | Linköping |
| Nerman, B. 1935 | Die Völkerwandrungszeit Gotlands. | KVHAA. Stockholm |
| Nerman, B. 1957 | När blev Linköpingstrakten Östergötlands centrum ? | Meddelanden från Östergötlands och Linköpings stads museum 1956-1957. Linköping |
| Nilsson, C. 1977 | 10 års arkeologi i Östergötland genom riksantikvarieämbetets undersökningar. | Östergötland. Meddelanden 1977 från Östergötlands och Linköpings stads museum. Linköping |
| Nilsson, C. 1987 | Gravundersökningar i Östergötland åren 1967-84 | 7000 år på 20 år. Arkeologiska undersökningar i Mellansverige. |
| Nockert, M. 1991 | The Högom find and other Migration Period textiles and costumes in Scandinavia. Högom part II | Archaeology and Environment 9. Umeå. |
| Norden, A. 1929 | Östergötlands järnålder I:I | Linköping. |
| Oxenstierna, E. 1958 | Die ältere Eisenzeit in Östergötland. | Linköping |
| Petré, B. 1984 | Arkeologiska undersökningar på Lovö. Del 2. Fornlämning RAÄ 27, Lunda. Arkeologiska undersökningar på Lovö. Del 4. Bebyggelsearkeologisk analys. | Acta universitatis Stockholmien. Studies in North European archaeology 8, 10. Stockholm. |
| Waller, J. 1996 | Dräktnålar och dräktskick i Östra Mälardalen. | Kontinuitet och förändring under folkvandringstid och vendeltid. Uppsala. |
Otryckta källor | ||
| Fernholm, R. 1986 | Vendeltida gravar i Vreta Kloster sn. | RAÄ rapport. Linköping. |
| Hedelin, H. 1986 | Gotländska agraffer. En studie av en föremålsgrupp från romersk järnålder och folkvandringstid. | Trebetygsuppsats. Stockholms universitet. Stockholm. |
| Kaliff, A. 1987 | Fornborgar och folkvadringstid i Roxenbygden. | C-uppsats. Uppsala. |
| Tagesson, G. | Kungsbro Vreta Kloster socken Linköpings kommun Östergötland. Arkeologisk undersökning 1991. | Rapport. Östergötlands länsmuseum. Linköping. |
| Ängeby, G. 1994 | Ett överodlat gravfält vid Skälv. | RAÄ rapport. UV Linköping 1994:62. Linköping. |
| Östermark, K. 1975 | Arkeologisk undersökning av fornlämning 19-20, Staby, Rystad sn. | RAÄ rapport 1975:B12. Stockholm. |
Muntliga källor | ||
| Antikvarie Olle Hörfors | Östergötlands länsmuseum. | Linköping |
| Doktorand Carina Olsson | Arkeologiska forskningslaboratoriet | Stockholms universitet. Stockholm. |
Korrigeringar 1997-01-28, Sture Carlson.