Strävan är att få en mjuk förbindelse med hästens mun, tyglarna skall "kännas som silkestrådar i dina händer".
Därför måste händerna vara:
Förhållande = bromsar. Kan tas i flera steg, där man alltid börjar med det minsta: Lillfingret/ringfingret rör sig i riktning mot höften. Om hästen inte svarar får man ta lite kraftigare ev. med hela handen.
Eftergivande = ryttaren lättar på tyglen efter varje förhållning. (Hästen får en belöning för att den lyssnat.) Utföres på samma sätt som förhållningen, fast tvärtom. Eftergiften behöver inte vara i samma storlek som förhållningen.
Vändande (Ledande) = Om ryttaren tar i ena tygeln så skall hästen gå åt det hållet.
Uppresande = Ryttaren höjer sina händer - rakt upp. Detta för att hästen ska höja sitt huvud och sin hals för att få en bättre resning.
Understödjande = Understödjer dikrekt den samsidiga skänkeln, sidförande eller mothållande verka.
Ställande (Böjande) = Ryttaren ställer hästen i rörelseriktningen genom att låta bettet verka kraftigare på den ena sidan. OBS! Hästen ska ställas i nacken och inte böja på halsen.
Mothållande (reglerande) = Används för att hästen inte ska ställas/böjas för mycket. Man reglerar ställningen/böjningen med den andra sidans tygel.