Badet som det såg ut i början av 1950-talet
Flygbild som visar hela strandbadsområdet 1951
Varje danskväll och varje söndag under sommaren 1950 avgick en sightseeingbåt från Bällsta bro till Hässelby strandbad. 30 personer fick plats varje resa så det gällde att komma i tid. Ångfartyget Viking gjorde liksom tidigare lördagsresor från Klara Strand till badet med musik och dans ombord. Dessa resor rönte mycket stort intresse.
Seymor Österwall och Kurt Söderling hade i många år spelat för Hässelbypubliken. Även Thore Ehrling och Arthur Östervall har varit ute vid strandbadet en del säsonger. Den moderna dansmusiken kom 1950 att utföras av Ola Olssons 6-mannaorkester. Ackes trio spelade samma år till den gamla dansen.
På området fanns ett litet vattenfall
Året 1952 öppnade Hässelby Strandbad för säsongen onsdagen den 21 maj. De första veckorna var dansbanan sedan öppen endast torsdagar och lördagar. Först när badandet kom igång började söndagsdanserna.
Lördagskvällarna på badet blev, trots alla försök att hålla ordning inom området, under sommaren ofta stökiga. En julikväll 1952 fick polisen ta hand om inte mindre än sex fyllerister vid Hässelby Strandbad. En huvudstabo som ofredat de flickor som vägrat dansa med honom satte sig till så våldsamt motstånd att tre polismän hade fullt arbete med att övermanna honom. Den jourhavande konstapeln på Bromma polisstation som tidigare av fyllefinkgäster ofta titulerats "gestapobas" fick nu ett nytt epitet : "kommunistöverdjävel".
Fint uppklädd för att åka till Hässelby strandbad sommaren 1952
Många ungdomar från andra delar av stan besökte också strandbadet. De flesta var nyktra, trevliga ungdomar som bara kom dit för att ha roligt. En man minns den tiden:
"Sommaren 1952, när vi var i övre tonåren, började vi åka ut till Hässelby strandbad. En vän hade precis köpt en ny Simca. Det var ovanligt på den tiden att en vanlig arbetare kunde köpa en så fin bil. Med den åkte vi, några pojkar och flickor, ofta ut till Hässelby strandbad på lördagskvällarna för att dansa. Någon gång blev det istället en söndag mitt på dagen, då man också hade dans därute.
Visserligen tyckte vi i början att det var långt att åka till Hässelby från stan, men det började faktiskt med att vi var nyfikna på att se den nya stadsdelen Vällingby. Det hade varit skriverier i tidningarna om att man därute i Vällingby skulle bygga världens modernaste stad, och det ville vi se. Sedan fortsatte vi ut till Hässelby strandbad för att roa oss.
Vi tyckte det var fantastiskt med dansbana och bad på samma plats. Det var som en folkets park. På lördagskvällarna spelade olika orkestrar bra dansmusik och det var en feststämning. Vi hade klätt upp oss för att dansa och roa oss. Samtidigt kunde några fortfarande bada nere vid vattnet. Mellan danserna köpte man en varm korv eller tog en kopp kaffe. Visst kunde det finnas några fulla personer där på området, men dem struntade man i. Vi var ju där för att dansa och ha roligt."
Entrén till strandbadet på 1950-talet.
Elis Falk drev anläggningen ända till 1967. Han behöll en markbit vid den gamla fiskarstugan för egen del och sålde resten av badet med restaurang och dansbana till tre affärsmän, bland andra Silvo Jaconelli.
Badlivet fortsatte som vanligt. Jaconelli anpassade dock verksamheten efter den nya tidens stil och en del av de tidigare verksamheterna vid badet måste upphöra. Sålunda hade man inte längre allmän dans utan dansbanan kom endast till användning när slutna sällskap hyrde anläggningen. Här kunde man alltså på ett intimt och trevligt sätt fira födelsedagar och andra högtider.
Lambarö Vattensportsklubb hade från 1969 Hässelby Strandbad som bas för sin verksamhet med bland annat vattenskidor.
I slutet av 1970-talet ville Stockholms kommun köpa det 22.000 kvadratmeter stora området som Hässelby strandbad låg på. Man bjöd en miljon kronor, vilket Silvo Jaconelli tyckte var ett skambud.
Grannarna klagade, som alltid, på buller och andra störningar från anläggningen. Därför fick bara folköl serveras och det bara till kl. 20. Och danstillståndet omfattade bara timmarna mellan 20 och 22 fredag och lördag.
På vintern användes området för uppläggning av ett 50-tal småbåtar.
Hässelby wärdshus, som serveringen vid Hässelby Strandbad kallades, ansökte i december 1979 att få tillstånd att servera sprit, vin och starköl till slutna sällskap (till kl 01 på natten). Det blev avslag, med motiveringen att "restaurangen har ungdomlig publik och i övrigt inte uppfyller de allmänna krav som kan ställas på en restaurang med rätt att utskänka rusdrycker".
I början av 1980-talet kom det förslag om att man skulle bygga fem stycken fem-våningshus på Hässelby Strandbads området. Förslaget blev aldrig förverkligat.
Verksamheten vid Hässelby Strandbad bestod 1981 av tre delar – nämligen strandbad, restaurangrörelse och marin verksamhet. Både bad- och restaurangverksamheten hade en tid gått dåligt, så ägaren satte sitt hopp till den marina verksamheten. Utan den skulle det, enligt Silvo Jaconelli, inte gå att undvika konkurs. Han begärde att få anordna bryggor med 190 båtplatser och 140 – 300 parkeringsplatser.
Länstyrelsen sade nej.
För det aktuella området gällde en stadsplan fastställd den 18 maj 1935. För att modernisera den stadsplanen antog stadsfullmäktige den 19 februari 1962 en generalplan över området. Sedan dess rådde nybyggnadsförbud för området kring badet.
Svårigheterna fortsatte och vid årsskiftet 1987-1988 bytte Hässelby Strandbad ägare. Giovanni Jaconelli sålde hela anläggningen till Stockholm Energi - det kommunala bolag som äger badets granne Hässelbyverket.
Badet skulle drivas som vanligt, med tidigare ägaren som arrendator.
Numera sköts badet av personal från Hässelbyverket. Det mesta av den gamla anläggningen är borta och på somrarna kan det numera eventuellt finnas någon glassförsäljning...