...En förändring i ett enda
anlag eller tillkomsten av ett enda nytt anlag medför nämligen
sällan något positivt för individen eller arten. I regel
krävs det ett samspel mellan flera anlag för att en värdefull,
ny egenskap ska framträda. Ofta krävs det också att ett
nytt beteende uppstår eller att ett tidigare beteende ändras
för att den nya egenskapen ska ha något värde. Tänk
bara på vilket invecklat samspel mellan olika kroppsdelar, vävnader,
hormoner och beteenden som däggdjurens (och människans) fortplantning
är. Ett så invecklat system av samverkande faktorer kan inte
gärna ha uppkommit som resultat av en enda mutation. Vi kan också
konstatera, att systemets enskilda delar inte gärna kan ha spelat
någon avgörande roll vid det naturliga urvalet om de tillkommit
successivt. Det är bara det kompletta systemet som har positivt urvalsvärde.
Så kan t ex körtlar som producerar mjölk inte vara till
någon nytta för ett djur som inte vårdar sina ungar eller
för ett djur vars ungar inte kan leva på mjölk eller där
ungarna och de vuxna saknar de beteenden som är nödvändiga
för att däggningen ska lyckas. Sannolikheten
för att alla de för däggningen nödvändiga arvsanlagen
och beteendena uppkommit samtidigt och av en slump är mycket liten.
(kurs.min)
Det finns alltså redan efter detta enda exempel anledning att fråga
sig om utvecklingen verkligen styrs på ett så mekaniskt och
slumpmässigt sätt som antyddes i början av avsnittet. Måste
vi inte på något sätt komplettera vår modell för
utvecklingsgången?...
(Ur Naturkunskap 2 av författarna Nilheden,
Norling, Stake, Öberg och Östlund, Utgiven av Almqvist &
Wiksell, sid 293-294, 1990) |
