HAR MÄNNISKAN RUDIMENTÄRA ORGAN?
av Kjell Ulander

Makroevolutionen (1) är en process som aldrig stannar upp. Kunde vi följa människans utvecklingsgång bakåt i tiden skulle vi till slut nå en "enkel" encellig organism. Men mellan dessa vitt skilda tidsrymder finns karaktäristiska stadier som måste ha passerats under utvecklingens gång. Sålunda måste människans förfäder ha genomlevt fisk- , groddjurs- och kräldjursstadiet innan hon slutligen blev ett däggdjur. Lägg märke till att varje nytt stadium i utvecklingskedjan har sina unika och mycket karaktäristiska drag. När exempelvis ett kräldjur utvecklas till ett däggdjur, handlar det normalt inte om en förfining eller vidareutveckling av de organ och funktioner som redan utvecklats hos kräldjuret. Ta som exempel fortplantningen. Kräldjuren som befruktar ägget innan skalet bildats har liten eller ingen nytta av groddjurens färdigheter, som var inriktade på yttre befruktning av geléartade ägg. (Svensk lärobok för fram liknande tankar och frågar: "måste vi inte på något sätt komplettera vår modell för utvecklingsgången?") Den äggtand som kräldjursfostret så väl behövde för att skära sig ur det skalförsedda höljet, den har spelat ut sin roll som äggskärare och behöver förmodligen (2) bytas ut mot ett mjukare amningsorgan, för att passa däggningen bättre. Men innan denna strukturomdaning är genomförd kommer många generationer att födas med en alltför vass rudimentär bildning dvs ett organ som haft en vital funktion i ett tidigare utvecklingsskede, men som sedan förlorat den till följd av nya krav och förutsättningar. Däggdjuren som utvecklingsmässigt genomlevt fler stadier än någon annan djurklass bör ha en mängd kvarlämnade organ och strukturer som inte hunnit med i de funktionsväxlingar som ägt rum i det förgångna. Människan, som ett högt stående däggdjur, bör således bära på en mängd rudimentära organ. (3) Detta är åtminstone vad man kan förvänta sig om makroevolutionen har ägt rum.

Rudimentärt argument
Kring sekelskiftet var man i full färd med att dokumentera dessa rudimentära organ. Som alltid, när man är ute efter att enbart verifiera den uppfattning man redan har, var det inte svårt att hitta dessa obrukbara organ. Man kan säga att målsättningen var självuppfyllande. Att söka strukturer som saknar funktion är ingen större bedrift eftersom framgång (i princip) står i direkt förhållande till graden av okunnighet och försumlighet. Framgången lät inte heller vänta på sig. När denna "dokumentation" var som mest intensivt kom människokroppen att betraktas som ett vandrande museum av antikviteter. Som mest kunde man räkna upp 180 sådana bildningar. Men med ökad kunskap sjönk också antalet ändamålslösa organ kraftigt och idag är argumentet som sådant rudimentärt. Det tillhör en svunnen tid, en tid då det var ett betydelsefullt inslag i Darwinistisk teoribildning. Att ett argument, sakligt sett, kommit i vanrykte och spelat ut sin roll betyder inte att det upphör att cirkulera. Att moderna läroböcker slutat hänvisa till "rudimentära" strukturer, betyder inte att undervisningen är fri från detta inslag. Och i den mån det inte är en medveten förhalning, får vi allt leva med den eftersläpningen. Fortfarande är det många som inte uppmärksammat den svängning som ägt rum. Förhoppningsvis kommer denna artikel att väcka en och annan till insikt om argumentets brister.

Några seglivade förslag
Hur såg man tidigare på rudimentära organ och vad säger modern medicinsk

forskning idag? Att ge ett uttömmande svar på den frågan kräver långt mera utrymme än vad som här står till buds. För den som vill tränga djupare in i detta ämne finns en insiktsfull och välskriven bok som jag rekommenderar och hänvisar till i slutet av artikeln. Den är skriven på engelska och rymmer en del medicinska facktermer, vilket begränsar dess tillgänglighet. Men den som inte låter sig avskräckas får lön för mödan. I nedanstående uppräkning finns några seglivade förslag på rudimentära strukturer som människan sägs ha haft. Urvalet har begränsats av utrymmesskäl och inskränker sig till följande. 1. Halvmånformiga vecket i inre       ögonvrån. 2 Tallkottkörteln i hjärnan. 3. Visdomständerna.. 4. Halsmandlarna. 5. Mannens bröstvårtor. 6. Blindtarmen. 7. Svanskotan (coccyx).

Brässen, ögonbrynen och ögonfransarna, Darwins öronspets, örats muskler, kroppshåren, är några av de förslag som inte fått plats här, men som behandlas utförligt i föreslagna bok.

Halvmånformiga vecket i inre ögonvrån.
I den inre ögonvrån syns ett litet segelformigt veck av bindehinnan. Tidigare trodde man allmänt att detta hinnveck var ett rudiment av ett tredje ögonlock, blinkhinnan, som fortfarande har en funktion hos kräldjuren, vissa fåglar och enstaka däggdjur. Hos människan har denna lilla veckbildning tappat sin elasticitet och "är således ingenting annat än en förkrympt och funktionslös avkomling av de lägre djurens blinkhinna." (4) Detta har länge varit den förhärskande tron. Men sedan dess har man funnit flera funktioner hos denna bildning. En känd funktion som slemhinnevecket har är att samla upp damm och främmande partiklar som hamnat i ögat. På morgonen kan man utan svårighet se resultatet av nattens reningsprocess. Den gulvita ansamlingen i ögonvrån vittnar om dess effektivitet. Man behöver således inte vidröra ögats vitala delar för att avlägsna slem och partiklar som hamnat i ögat. Vecket i ögonvrån fortsätter som en tunn slemhinna (bindehinnan) in under båda ögonlocken. En av dess funktioner är att hålla ögongloben i rätt läge och samtidigt förhindra dubbelseende. Ögats förmåga att rotera skulle minska betydligt om vi inte hade denna slemhinna. Den ger oss med andra ord ett större synfält. Genom dess smörjande funktion underlättas dessutom rörelsen hos ögongloben. Detta är några av de funktioner som man funnit hos den slemhinna, som begränsas av ett synligt veck i ögonvrån. Man kan således på sakliga grunder starkt ifrågasätta strukturens rudimentära status.

Tallkottkörteln i hjärnan
Tallkottkörteln, corpus pineale, är belägen upptill och baktill i människans hjärna. Utseendet påminner om en tallkotte, därav både det latinska och svenska namnet. Cartesius på sin tid trodde att själen hade sitt högsäte i detta organ (1677) - "omvandlande fysiska sinnesintryck till psykiska medvetandefenomen." Vid sekelskiftet då jakten efter rudimentära organ var som mest intensiv, degraderades även detta organ till en obrukbar kvarleva från primitiva reptiler. Dåtidens forskning hade "gjort det mer än sannolikt... att det utgör ett tredje öga, som gjort tjänst på tidigare utvecklingsstadier", skriver prof. Hjalmar Öhrvall. (5) Detta tvärsäkra uttalande har dock reviderats i grunden. Körteln har visat sig ha flera olika funktioner. Bland annat har den en viktig hormonell betydelse. Den producerar ett ämne, melatonin, som visat sig reglera olika biologiska rytmer, hos såväl människor som djur. Undersökningar bland Grönlands eskimåer, där mörkret efter ett halvt år avlöses av en lika lång ljusperiod, har klart påvisat hur tallkottkörteln anpassar viktiga livsfunktioner till rådande mörker - ljusförhållanden. För flyttfåglar som färdas över flera tidszoner har hormonet, som detta "rudiment" producerar, en viktig tidsreglerande funktion. Man vet också att gnagarnas temperaturcykel styrs av melatonin. Medicinsk forskning har säkert inte sagt sista ordet om detta mytomspunna organ och även om Cartesius "själshypotes" tillhör historien, så kan vi redan nu konstatera att han hade mera rätt än sekelskiftets "dödgrävare". Tallkottkörteln är inget döende organ utan funktion.

Visdomständer
Visdomständer nämns ofta som exempel på rudimentära organ. Namnet kommer av att de vanligtvis bryter igenom i relativ mogen ålder. Dessa tänder antas ha varit större och mera funktionella hos våra tidiga förfäder. Rasistiska anspelningar har förekommit där man hävdat att "negrer, mongoler och isynnerhet austral-negrer", inte bara har väl utvecklade visdomständer, utan också "vida kraftigare tanduppsättning än européerna." (6) Även om den fysiska iakttagelsen skulle vara riktig, så är det ingen idag som tolkar väl utvecklade visdomständer, som ett tecken på lägre utvecklingsgrad. Det har även framförts tankar om att människans käke blivit allt mindre med tiden. Problemet med den hypotesen är att finna någon evolutionistisk förklaring till varför klenare käke skulle gynnas i kampen för tillvaron, utan att samtidigt hemfalla åt lamarckistiska (7) tankegångar. Kan inte giraffer få längre halsar av att ständigt sträcka sig efter föda, så finns det ingen anledning att tro att lättuggad kokt mat med tiden skulle ge människan klenare käkar. Det ska dock sägas att undersökningar på mumifierade egyptier visat att de hade större käkar än dagens människor. Vad som ligger bakom detta är inte helt klarlagt. Annorlunda diet har framförts som en tänkbar förklaring.

Det är sant att igenväxta visdomständer lätt ömmar och blir infekterade. Men vi får samtidigt inte glömma bort att för många tränger dessa tänder fram under tonåren och får då samma funktion som övriga kindtänder trots sin undanskymda position. Att förklara dessa tänder som betydelselösa kvarlevor från svunnen tid, kan knappast vinna stöd hos de som varje dag använder sina inre kindtänder till att tugga mat med. Varför de normalt ligger "inbäddade" under människans första levnadsår vet man inte, men att inte veta innebär inte automatiskt att det är ett rudiment från fornstora dagar, det har erfarenheten lärt oss. När allt kommer omkring bör vetenskapens målsättning vara att värdera och tolka det som går att registrera och inte att filosofera över sådant som inte går att direkt konstatera. Hur ser egentligen "avsaknad av funktion" ut och när kan man vara säker på att ha "registrerat" denna brist?

Halsmandlar
Halsmandlarna eller tonsillerna, som sitter på ömse sidor av svalget, har under en följd av år betraktats som organ utan funktion. Denna inställning har starkt medverkat till att många halsmandlar blivit bortopererade helt i onödan. Dr Wooley, chef för pediatriavdelning vid statliga Wayneuniversitetet menar att: "Om det har skett 1 000 000 tonsillektomier (8) i USA , så har 999 000 av dessa gjorts i onödan." (9) Eftersom merparten av dessa operationer gjorts utan kvarstående komplikationer, var det många som trodde att halsmandlarna inte hade någon egentlig funktion. Men argumentet haltar betänkligt av flera skäl. Man kan som bekant leva utan några som helst besvär med bara en njure. Att avlägsna ett ringfinger skulle inte heller medföra några dramatiska livsstörningar, men för den skull är det ingen som betraktar njuren eller ringfingret som ett rudiment.

På senare tid har man dock börjat förstå halsmandlarnas betydelse som en del av det lymfatiska systemet. De igår i kroppens försvarssystem mot bakterier och infektioner av olika slag. Undersökningar visar klart att operationer där man avlägsnar tonsillerna kan nedsätta barnets försvarssystem mot vissa infektioner. Ett synbart resultat av denna kunskap är att allt färre operationer utförs. Att tonsillerna skulle vara ett rudimentärt organ är idag en förlegad uppfattning.

Mannens bröstvårtor
Mannens bröstvårtor betraktades en gång i tiden som fullt rudimentära organ. Huvudskälet till detta var att mannens bröst och bröstvårtor är förhållandevis små och utan synbar funktion. Eftersom makroevolutionister alltsedan Darwins tid hävdat att däggdjuren kommer från äggläggande kräldjur (utan amningsfunktion), så måste sekelskiftets evolutionister (av tidsskäl) ha trott att mannens bröst snarare var på väg mot en utvecklad amningsfunktion än från den. Hursomhelst, ingen behöver försvara någon av ståndpunkterna idag. Medicinsk forskning har visat att bröstvårtorna tillhör den grupp organ som är "könlös" tills dess manligt eller kvinnligt hormon ger dem olika funktioner och utseende. Manliga strukturer hos kvinnor eller kvinnliga strukturer hos män har helt avförts från listan över rudimentära organ, därför att de härrör från ett embryonalt "indifferent stadium med strukturer kännetecknande för båda könen." (10)

Extra bröstvårtor hos fladdermöss, valar och även hos människor har ansetts vara bevis på att de härstammar från en gemensam förfader med flera bröstpar längs den sk mjölklinjen. Men denna selektiva tolkning har också starkt ifrågasatts eftersom dess enda syfte är att passa in i ett förutbestämt tankemönster. Om abnormiteter hos nyfödda ska ges en fylogenetisk (11) tolkning, måste man ge alla en likvärdig bedömning. vilket i sin tur skulle leda till bisarra släktförhållanden. När exempelvis ett barn föds med sex fingrar, ska det i konsekvensens namn tolkas som att vi härrör från förfäder med sex fingrar.

Blindtarmen
Appendix eller blindtarmen (eg blindtarmens maskformiga bihang) tillhör kanske den mest omtalade av alla sk rudimentära organ. Livsfarliga infektioner i appendix fick Drummond att tala om "... en struktur vilken inte bara är funktionslös hos människan utan en veritabel dödsfälla ...". (12) Precis som halsmandlarna kan blindtarmen opereras bort utan märkbara funktionsstörningar. Detta förhållande har räckt för att "verifikatörer" ska betrakta den som en struktur utan funktion. Hos kaniner har blindtarmen, som upptar en stor del av bukhålan, en viktig funktion vid matsmältningen. Många makroevolutionister menar att det är precis den funktion som människans blindram en gång har haft för länge sedan, då hennes diet var helt annorlunda. Det maskformiga bihanget är allt som människan har kvar från den tiden och orsaken till varför den inte helt försvunnit är att evolutionen inte pågått tillräckligt länge. Börjar man titta lite närmare på vilka djur som har appendix och vilka som helt saknar denna kroppsdel förstår man varför detta organs evolutionära historia. kommit i vanrykte. Ett släktträd baserad på blindtarmens storlek och funktion liknar ingenting annat.

Genom medicinsk forskning vet man att appendix är rik på lymfoida vävnader som har till uppgift att skydda kroppen mot infektioner, speciellt i tidiga barnaår. Dess strategiska läge gör den väl lämpad att bekämpa infektioner från mikroorganismer i tarmen. Blindtarmen har dessutom en rik bakterieflora som underlättar matspjälkningen. Undersökningar visar också att den hjälper till att bekämpa infektioner uppkomna av strålskador. I det fallet handlar det mera om indirekt påverkan. Allt talar för att lymfoida vävnader i appendix kan återställa produktionen av antikroppar i en utslagen mjälte. En mera kontroversiell slutsats som dr H R Bierman dragit utifrån egna undersökningar är att appendix skulle ha en skyddande inverkan mot cancer i äggstockarna. (13) Framtiden får utvisa om detta är en riktig slutsats. Vad man däremot vet säkert är att appendix utgör en del av det endokrina försvarssystemet, med samma typ av vävnad som finns i bl a halsmandlarna. Orsaken till varför blindtarmsoperationer (och tonsilloperationer för den delen) inte ger märkbara funktionsstörningar beror inre på dålig funktion i det enskilda organet, utan på god organisation i det samordnade systemet . Av samma skäl kan en njure också avlägsnas utan märkbara störningar. Av vad som från början såg ut som ett verkligt rudimentärt bihang, återstår endast en mental konstruktion, som dock visat sig vara långt svårare att amputera än dess fysiska motsvarighet.

Svanskotan
Coccyx eller svanskotan som den populärt kallas, tillhör favoriterna bland de rudimentära organen. Den har ansetts vara, och många anser att den fortfarande är, ett rudiment från den tid "människan" hade en väl fungerande svans. Svansbenet skulle med andra ord vara en påminnelse om den tid då våra förfäder levde bland trädkronorna. Om människans utveckling har gått via ett apliknande stadium så kan det inte förnekas att svanskotan har en position som gör den väl kvalificerad till att betraktas som en rudimentär svans. Men att bygga en uppfattning enbart på en ytliga observationer kan vara både bedrägligt och missvisande. Det finns många exempel på detta och coccyx utgör inget undantag. Undersöker man svansbenet förutsättningslöst finner man att den har en viktig funktion som muskelfäste för vitala inre bäckenorgan. Bland annat har man funnit ett funktionellt och ändamålsenlig samspel mellan coccyx och de muskler som vidgar kvinnans förlossningskanal och på så sätt underlättar födseln. Vidare är coccyx en fästpunkt för bäckenbotten, en kraftig muskel och senplatta med öppningar för ändtarmen, urinvägarna och de kvinnliga könsorganen. Muskulatur kring ändtarmen, musculus levator ani, sitter också förankrad vid svansbenet. Därigenom lyfts anus och medverkar vid avföringsprocessen. Svansbenet är en viktig fästpunkt, där många nerver och muskler sammanstrålar, och kan därför inte betraktas som en isolerad bendel skild från omgivande kroppsstrukturer. Och långt från att vara en rudimentär svans med muskulatur lämpade för svansrörelser, tjänar de små muskelbanden fästade vid coccyx flera olika syften, framhåller Cartmill m fl, (14) med en tydlig adress till de som fortfarande menar att svanskotan är en förtvinad svansrest.

Då och då slår dagspressen upp stora rubriker om barn som föds med svans. Men den som inte nöjer sig med rubriker och vinklade utsagor finner snart att det inte handlar om en vanlig svans utan om en svansliknande bildning i korsryggstrakten, huvudsakligen bestående av fettvävnad, men utan ben eller broskstrukturer. Tidigare togs fenomenet som ett bevis för Darwins utvecklingslära om att människan härstammar från ett pälsklätt däggdjur med svans. Dagens forskare är emellertid mycket skeptisk till detta bevis. Orsaken är att denna svansbildning saknar praktiskt taget alla de inre strukturer som en vanlig däggdjurssvans har. Det är en missbildning besläktad med felplacerade och underutvecklade "fingrar" och "tår" som då och då förekommer hos nyfödda och som vanligtvis förbigås med total tystnad. Detta visar att attraktionsvärdet ligger huvudsakligen i dess position och till mycket ringa del i dess konstitution. Detta gäller kanske i än högre grad den lilla "svans" som framträder hos fostret efter drygt en månad i mammas mage. Ryggsträngen som då skenat iväg i förhållande till armar och ben väcker genom sin placering och längd förväntade associationer. Men vad inte ytliga associationer talar om är att ryggsträngens längd utgör ett stimulus till fortsatt tillväxt av muskler och lemmar. Den svansliknande bildningen beror således på att " ... det sker en icke linjär embryonal tillväxt av skelettets olika delar." (15) När väl armar och ben börjat växa, blir den utskjutande delen av ryggsträngen (eller "svansen") allt mer på efterkälken och kommer så småningom att hamna helt inom kroppskonturen, allt i enlighet med den arbetsbeskrivning som fastställdes vid befruktningsögonblicket. Det faktum att svansbildningen försvunnit redan efter ca 2 av de 9 månader havandeskapet varar, visar på en tidsmässig avvikelse utan motstycke. Det skulle innebära att miljontals år innan groddjuren kravlade upp på land skulle släktets "svansfas" vara till ända. En annan egendomlighet är att fostret vid en och samma tidpunkt har både "gälliknande springor" och "svans". Betyder det att vi härstammar från en fisk med svans? Varför är man så tyst om dessa och alla övriga anomalier? Svaret är att Haeckels sk biogenetiska regel (16) bygger på en selektiv metod, där man okritiskt samlat ihop de argument som verifierar den uppfattning man redan har, utan att ta hänsyn till att embryots utveckling är en mångfasetterad integrerad helhet. I enskildheter kan den stödja vilken uppfattning som helst. Men helhetsperspektivet visat entydigt att embryots olika faser har en klar funktionell motivering som mera påminner om individens perfektion än släktets rekapitulation. (16)

Bevis mot Skaparen?
Rudimentära organ har länge framförts som ett argument för utvecklingsläran, mot skapelsetron. De "utgör ett uppenbart hån mot varje skapelselära på samma gång som ett glädjande bevis för descendensprincipens (17) sanning", skrev stockholmsprofessorn Wilhelm Leche på sin tid (1909) "Att en varelse, vars kropp är behäftad med en hel rad oanvändbara, ändamålslösa, ja skadliga organ och därför företer en uppenbar disharmoni mellan byggnad och funktion - att en sådan varelse skulle vara skapad - den läran förefaller nästan som en hädelse mot skaparen." (18) . När "disharmonin" var som störst kunde den tyske anatomen Wiedersheim räkna upp inte mindre än 180 rudimemtära organ hos människan. (19) Men sedan har listan krympt dramatiskt. I samma takt som medicinsk kunskap ökat har antalet rudimentära strukturer minskat. Och frågan blir då: Var finns den mängd rudimentära organ som teorin föreskriver?

Evolutionsläran ett slutet system
"Att en varelse, vars kropp är berikad med en hel rad användbara, ändamålsenliga, ja nyttiga organ och därför företer en uppenbar harmoni mellan byggnad och funktion - att en sådan varelse skulle vara slumpens verk - den läran förefaller nästan som en hädelse mot slumpen." Om prof. Lechle hade levat idag, skulle han då i konsekvensens namn ha formulerat sig på detta sätt ? Förmodligen inte, eftersom ett sådant medgivande pekar mot en Skapare. Och detta är ett brott mot Darwins grunddoktrin, en trosgrund som gjort evolutionsläran till ett slutet materialistiskt system, inom vilket praktiskt taget alla avvikelser, anomalier och problem kan till viss del "förklaras". "Även om coccyx är en viktig del av skelettets struktur, som hållpunkt för olika muskler, är den likväl rotfästet till svansen hos djur som har en sådan. Dessa som föredrar att tro att coccyx är kvarlevan av en svans kan fortsätta att göra det även om den har en viktig funktion hos människan." (20) skriver Jerry Bergman och George Howe i slutet av sin väldokumenterade bok : "`Vestigial Organs` Ar Fully Functional".

Bygger på medicinska rön
Blivande läkare, sjuksköterskor och lärare i biologi, men naturligtvis även andra intresserade av kroppens ändamålsenliga funktion och uppbyggnad, kan nu ta del av de senaste rönen inom detta område. Men det är inte bara människokroppens "rudiment" som behandlas. Den som har frågor om valens tänder och bäckenben, ormens sporrar, grottdjurens blindhet, hästens hov och växternas sk rudimentära organ, kommer inte att bli lottlös. Att författarna är väl pålästa framgår tydligt. Bara när det gäller tallkottkörteln har de plöjt igenom sex böcker och ett dussintal artiklar. "Vi har hållit oss starkt till arbeten beskrivna i medicinska eller vetenskapliga tidskrifter och på de slutsatser som forskarna själva lagt fram" (20) skriver författarna som en slags försäkran om bokens bredd och allmängiltiga innehåll.

Referenser
1. Evolutionen eller makroevolutionen, som är det korrekta namnet, bygger på tron att små förändringar (mikroevolution) ska kunna adderas och i princip ge upphov till vilka varelser som helst.
2. Om en funktionsväxling inte ägt rum måste äggtanden bytas ut. Det finns ingen mekanism som förklarar hur detta kan ha gått till.
3. Rudimentära organ, (eng. Vestigial organs) är ett organ som har mist sin ursprungliga funktion. (Rudiment betyder egentligen: första början till något, men har i svensk språkbruk fått betydelsen, slutfasen till något)
4. Leche W, 1909 "Människan hennes uppkomst och utveckling",AB Ljus Stockholm, sid 151.
5. Öhrvall H, 1906 "Rudimentära organ hos människan", Albert Bonnier, sid 26-27.
6. Öhrvall H, ibid, sid 32.
7. Lamarck ansåg (helt felaktigt) att organ som inte kommer till användning tillbakabildas, medan flitigt brukade kroppsdelar förstärks.
8. Tonsillektomi, operativt avlägsnande av halsmandlarna.
9. Katz D, 1972 "Tonsillectomy: boom or boondoggle?", The Detroit Free Press. April 13, sid 1.
10. Scadding S R, 1981 Först publicerad i "Evolutionary Theory", 5: sid 176.
11. Fylogeni, en arts utvecklingshistoria.
12. Drummond H, 1903 "The ascent of man", James Potts and Co. NY, sid 95.
13. Bierman H R, 1986 "Human appendix and neoplasia", Canser 21(1), sid 118.
14. Cartmill M m.fl, 1987 "Human structure", Harvard University Press, Cambridge, sid 186.
15. Shute E, 1961 "Flaws in the theory of evolution", The Temside Press , sid 40.
16. Rekapitulationsteorin eller den biogenetiska lagen, formulerades av den tyske zoologen Ernst Haeckel 1866. Den säger att "ontogenesen (individens utveckling) är en förkortad upprepning av fylogenesen (artens utveckling).
17. Descendensteorin är en ålderdomligt namn för härstammningsläran eller utvecklingsläran
18. Leche W, ibid, sid 147.
19. Leche W, ibid, sid 147.
20. Bergman J och Howe G, 1990 "`Vestigal Organs`Are Fully Functional", Creation Research Society Books P.O. Box 14016, Terre Haute, IN 47803, sid 85. 21. Bergman J och Howe G, ibid, ur introduktionen sid xi.