Neo-darwinismen fångad i biokemisk "råttfälla"

En vanlig råttfälla består av fem delar (se fig.). För att den ska fungera krävs en samverkan mellan alla ingående delar. Det går således inte att avlägsna en del (t ex låsplinten) och tro att det är möjligt att fånga råttor med kvarvarande fyra delar, om än i mindre omfattning. Avlägsnas en del är funktionen helt bruten och råttfångst utesluten. Detsamma gäller om t ex. låsplinten är något för kort. Denna antingen-eller-princip gäller inte bara råttfällor.

Det finns en mängd tekniska anordningar som på motsvarande sätt har en minsta funktionell sammansättning och som inte går att reducera vidare utan att funktionen helt upphör. Dessa konstruktioner har därför fått namnet, "icke-reducerbara" system (sökord: "Irreducible complexity")
Biträdande professorn i biokemi, Michael Behe använder råttfällan som ett pedagogiskt hjälpmedel, för att visa att vetenskapens materialistiska grund är ohållbar. I boken Darwin´s Black Box, the Biochemical Challenge to Evolution (Free Press 1996), ger han flera exempel på "icke-reducerbara" system tagna från livets kemi. Likt råttfällan, men med en komplexitet som vida överglänser den, finns det flera biokemiska strukturer som inte går att reducera vidare utan att funktionen tvärt upphör. Genom att utgå från ett funktionellt tillstånd hos den sammansatta strukturen och noggrant studera var - den icke-reducerbara - funktionsgränsen ligger, kan man få en god uppfattning om de enskilda delarnas betydelse för helhetsfunktionen. Men inte bara det, man får också en tydlig indikation om  vad som krävs vid den omvända uppbyggnadsprocessen - innan funktionsstadiet uppnåtts. Dessa studier har visat sig ställa så höga krav på design och långsiktig integration att de omöjligen går att förena med en process som bygger på selektion av tillfälliga förändringar, vars mål är omedelbar framgång.

Hur har då evolutionen av dessa sinnrika biokemiska strukturer gått till? Den frågan har inte modern vetenskap något svar på, menar Behe. Utifrån grundliga litteraturstudier och med hjälp av vetenskapliga metoder visar Behe att Darwins steg-för-steg process är otidsenlig och helt otillräcklig som förklaring till vad vi idag vet om livets maskineri. Slutsatsen är i och för sig inte ny, men det som väcker både uppståndelse och förvåning är att den har en klar förankring i modern biokemisk kunskap. Det är således inget "bristproblem" som fått Behe att ifrågasätta vetenskapens materialistiska grund, utan vad det handlar om är en nödvändig logisk slutledning baserad på den rika kunskap vi redan har och som bekräftas av varje ny upptäckt.

Behe´s bok har väckt stor uppmärksamhet bland vetenskapsmän och människor med ett allmänt intresse för vetenskapsteori, ursprung och utveckling. Recensenten i New York Times prisar Behe´s förträffliga analogier och pedagogiska förmåga. Newsweek, Wall Street Journal och flera internationellt kända tidskrifter rapporterar om den "rysning" som går genom forskarvärlden med anledning av boken. Även om invändningar framförts, så har ändå förvånansvärt många uppfattat styrkan i Behe´s argumentering och visat den tillbörlig respekt. Motståndet har varit starkast bland de som på ett eller annat sätt företrätt nuvarande vetenskapssyn. Och det är också här sakligheten varit svårast att upprätthålla. Sålunda börjar och slutar recensionen i den välrenommerade tidskriften Nature, med fördomsfulla attacker på Första Moseboken och Bibliska kreationister, ett ämne som inte alls tas upp i boken.

Vad är det då i Behe´s bok som förargar och får skarpsynta analytiker att kringgå sakfrågan och ge ovidkommande anspelningar? Är det kritiken mot neo-darwinismen? Nej, den delar han med många andra vetenskapsmän. Däremot är hans kritik mot vetenskapens fundament - materialismen - och förslaget om ett nytt vetenskapligt grundkoncept - intelligent design - ett kardinalangrepp mot nuvarande vetenskapssyn. Att han dessutom gör anspråk på att ha empiriskt stöd för sina slutsatser, gör det hela än mera laddat. Personer som Niles Eldredge från Amerikanska Naturhistoriska Museet, Daniel Dennett författare till Darwin´s Dangerous Idea, Richard Dawkins vid Oxforduniversitetet och författare till The Blind Watchmaker, Jerry Robinson vid Harvarduniversitet och David Hull från Universitetet i Chicago, är några av de evolutionister som tvingats bemöta Behe´s slutsatser. Det är dock värt att notera att merparten av kritiken hittills handlat om "vad vetenskap är och måste vara" och mindre om biokemiska observationer och hithörande slutsatser. Ska designhypotesen bekämpas så är det på det idémässiga planet. I laboratoriet är det uppenbarligen inte lika lätt.

För många som trott att allt var "packat och klart" kan det vara chockerande att upptäcka att fundamentala biokemiska processer visar tydliga tecken på intelligent utformning. I förlängningen kan det innebära en helt ny syn på livet. Mycket tyder på det. Och skulle det medföra en oönskad metodisk inskränkning för traditionell vetenskap, så får vi acceptera det, menar Behe. Vetenskapen får inte nöja sig med den metodiskt bästa förklaringen utan den sannaste, låt vara att vi därmed tvingas tillstå vissa begränsningar i vår förklaringsförmåga.

Att i en kort artikel som denna ge rättvisa åt ämnet intelligent design är omöjligt. Men för den som vill läsa vidare och snabbt sätta sig in i ämnet är Internet en bra informationskälla. Förutom en mängd välskrivna artiklar finns animerade bilder på icke-reducerbara biokemiska strukturer (se adress nedan). Fem personer vill jag dock namnge som en slags kvalitetsförsäkran. Dels biologiprof. Dean Kenyon, författare till boken: Of Pandas and People: The Central Question of Biological Origins, matematikern William Dembski som i boken:  In The Design Inference: Eliminating Chance Through Small Probabilities (Cambridge University Press, 1998) ger en teoretisk modell för hur man skiljer design från slump, juridikprof. Philip Johnson, författaren till böckerna Darwin on Trial och Reason in the Balance - The Case Against Naturalism i Science, Law & Education, den unge filosofiprof. Stephen Meyer, en av arkitekterna bakom intelligent design och den redan nämnde Michael Behe, biträdande prof. i biokemi.
Vad handlar intelligent design egentligen om? Är det en slags religion? Vad är det för skillnad mellan Darwins lära och intelligent design? Finns det vetenskapliga experiment som stöder design-teorin? Detta och mycket mer kan du läsa i följande sammanställning (på engelska) av juridikprof. David K. DeWolf, filosofiprof. Stephen C. Meyer, författaren och universitetsläraren Mark E. DeForrest. Intelligent Design in Public School Science Curricula:.

Rörliga bilder av cilie, gissel och spermie
http://www.arn.org/mm/mm.htm