Piltdownmänniskan - ett symtom eller ett unikum?
av Kjell Ulander

Den 18 december 1912 offentliggjordes ett sensationellt fynd i London. Det var den s.k. gryningsmänniskan från Piltdown som presenterades för en bredare publik. Det märkliga med fyndet var blandningen av mänskliga och påfallande aplika karaktärer. De delar som utgjorde skallen var i hög grad mänsklig, medan käken var aplik, så när som på kindtänderna som liknade människans. Dr Arthur Smith Woodward från Brittiska naturhistoriska museet föreslog att individen skulle föras till ett nytt släkte - Eoanthropus - som betyder gryningsmänniska, med artbeteckningen - dawsoni - efter Charles Dawson, den amatörpaleontolog som gjort upptäckten. I och med detta tillkännagivande var det fritt fram för andra vetenskapsmän att försöka inlemma denna s k felande länk i sitt utvecklingshistoriska sammanhang. Med hjälp av andra fossiler, som samtidigt anträffades, fastslogs att denna människotyp hade levat för ungefär 500 000 år sedan. Rekonstruktioner, spekulationer och vilda gissningar har sedan utnyttjat denna "märkliga mosaik" och mer än 500 artiklar och vetenskapliga avhandlingar har skrivits om detta fynd. Men sedan vet vi hur det gick. Fyrtioett år efter museimannen Woodwards kungörelse avslöjades bluffen. Med modern teknik kunde man nu konstatera att det handlade om ett falsarium. Käken hade tillhört en orangutang som dött relativt nyligen, men som fått ett ålderdomligt utseende genom behandling av järnsalter. Dessutom hade kindtänderna filats ned för att likna människans. Skallen visade sig däremot ha tillhört en vanlig människa.

Ensidig tolkning
Här skulle egentligen denna korta redogörelse kunnat sluta med en erinran om att paleontologi är en svårbedömbar vetenskapsgren, där erfarna och kunniga experter lätt kan ta fel. Ett tämligen harmlöst konstaterande, som mera riktar udden mot den eller de skrupelfria skojare som utfört bedrägeriet, än mot de som utsatts för det. Ett attentat mot vetenskapen som höll på att lyckas, men som ändå klarades upp till slut. Ett bevis på att vetenskapen i längden kan korrigera och rätta till sina tidigare misstag och att sanningen till slut segrar. Men frågan är om Piltdownskandalen i någon mening kan betecknas som en seger för vetenskapen? De vetenskapsmän som kom i direkt kontakt med dessa fossiler kan knappast ha undgått att lägga märke till tvetydigheten hos detta fynd. Det var just denna blandning av karaktärer som väckte sådan uppståndelse. Men trots detta var tolkningen förvånansvärt ensidig och invändningsfri. De få röster som var kritiska kom snart att drunkna i den entusiasm och förväntan som knutits till "gryningsmänniskan", som en länk i människans utvecklingshistoria.

Tvärsäkra uttalanden
Hur kunde det ta mer än fyrtio år att avslöja bedrägeriet? Säkert finns det många svar på den frågan men en viktig orsak var de tvärsäkra uttalanden som vissa tongivande vetenskapsmän gjort och då inte minst den "vetenskapliga utnämning" som fyndet fick redan från start av dr Woodward. Som intendent vid geologi- och paleontologiinstitutionerna vid ett av världens mest prestigefulla museer kom hans ord att väga tungt. Han gav med andra ord legitimitet åt "Eoanthropus dawsoni" och fick många kritiker att ställa in sig i ledet. En annan faktor som medverkat till fördröjningen var den ovillighet som fanns, från museets sida, att låta experter utifrån undersöka orginalfossilerna. Louis Leakey (känd från sina utgrävningar i Afrika) försökte flera gånger få tillstånd att undersöka dessa, men fick vid varje tillfälle endast se dem under några korta ögonblick. (1) Den kände brittiske anatomen och paleontologen Sir Arthur Keith försökte även han få tillträde till dessa fossiler, men fick endast 20 minuter till sitt förfogande och var sedan (liksom Leakey) hänvisad till plastmodeller. (2) Trots detta tillhörde Keith den majoritet av forskare som gav sitt helhjärtade stöd åt fyndets äkthet. Han gick så långt att han ifrågasatte kunnandet hos de vetenskapsmän som hävdade motsatsen. "Detta misstag (dvs att betvivla att käke och skalle tillhört samma individ - min anmärkning) skulle aldrig ha gjorts om de inblandade hade studerat jämförande anatomi hos antropoida apor", (3) hävdade Keith bestämt. Enligt Elliot Smith, en annan välkänd anatom och hjärnspecialist, hade denna förmänniska ägt "den mest primitiva och aplika hjärna som man hittills träffat på". (4) Smith tyckte sig se kännetecken som var så ursprungliga att man kunde ifrågasätta om den individ som dolde sig bakom denna skalle verkligen kunde tala. (5) Idag när vi vet att skalltaket tillhört en helt normal människa, framstår dessa expertutlåtanden som mycket egendomliga.

Behov att bekräfta
Tittar man lite närmare på den situation som rådde inom antropologin innan gryningsmänniskan upptäcktes, dvs omkring sekelskiftet, förstår man att det fanns ett uppdämt behov av att bekräfta teorin om människans härstamning. Darwinismen hade ännu ej vunnit den bärkraft som gjort den självgenererande, och behovet av vetenskaplig bekräftelse var därför stort. Trots att Darwin långt tidigare utfärdat en paleontologisk "beställning" genom att påtala vilket allvarligt hot som vilade över evolutionsläran på grund av bristen på "intermediära länkar", (6) så saknades alltjämt den geologiska bekräftelsen. Var fanns de övergångsfossiler som visade att olika slags livsformer kunde länkas samman med varandra och var fanns människans och apornas gemensamma förfader?

Det enda man hittills hade funnit, förutom neanderthalmänniskan - idag betraktad som nästan identiska med nutida människor, var Dubois mycket omdiskuterade fynd från Java år 1894. (7) Följande decennier utan påtagliga framsteg hade skapat både oro och frustration. Och det är ingen överdrift att påstå att det psykologiska klimatet var väl förberett för subjektiva felslut. När man då på ett och samma ställe fann fossiler som hade både mänskliga och apliknande drag, då låg det nära till hands att okritiskt anamma fyndet som den "felande länk" man länge sökt efter. Så här i efterhand kan man konstatera att forskarna i sin iver att bekräfta evolutionslärans riktighet gjort häpnadsväckande misstag. Man såg vad som förväntades, men blundade för det som inte passade in i mönstret. Den ideologiska grundsynen fungerade som ett slags mentalt filter, helt i linje med vad modern gestalt- och perceptionspsykologi kommit fram till. (8) Människans sinnen befinner sig aldrig i ett "neutralt", "normalt" tillstånd, ett tillstånd där verkligheten ristar in sitt utseende och sina egenskaper, oberoende av observatören. Det största hindret för en allsidig och saklig redogörelse var således forskarens egna förväntningar och förutfattade meningar.

Bumerang
Starka utfästelser både verbalt och visuellt kan verka som en bumerang, vid förnyad prövning. Denna sanning fick ny aktualitet när jag tog del av innehållet i en gammal gymnasiebok (1939) i biologi utarbetad av lundaprofessorn Bertil Hanström (för korrespondensinstitutet Hermods räkning). Bland mer eller mindre fantasifulla bildkonstruktioner fanns också AVGJUTNINGAR av hjärnskålens inre gjorda av Huxley och Wells. (9) En av dessa avgjutningar var baserad på fossiler av Piltdownmänniskan.

Fig. Avgjutningar av hjärnskålens inre hos javamänniskan (Pithecanthropus erectus), piltdownmänniskan (Eoanthropus dawsoni), rhodesiamänniskan (Homo rhodesiensis) och underst hos en modern människa. Bilden ger ett tydligt intryck av hjärnans tillväxt under loppet av människans utveckling. Efter Huxley - Wells (Bildtext ur lärobok)
Bara ordet "avgjutning" ger tillbörlig respekt, och inte försämras intrycket av precision och noggrannhet av att se hjärnans ytliga artärer framträda på dessa avjutningar. Läroboken understryker dessutom bildens bedrägliga budskap genom att tala om att Piltdownmänniskan hade en "relativt liten och outvecklad hjärna", (10) vilket motiverade dess placering efter Javamänniskan (se bild), "Pithecantropus erectus" . (11) Och då ska man komma ihåg att detta skrevs vid den tidpunkt då Javamänniskan fortfarande ansågs uppvisa så primitiva drag att den inte fick plats under släktnamnet "Homo". Idag har man ändrat uppfattning och låtit Javamänniskan tillhöra människsläktet "Homo", med artbeteckningen "erectus".

Visst kan man ha förståelse för lundaprofessorn Bertil Hanström som sammanställt boken och där redovisat den uppfattning som då var rådande. Boken skrevs dock 14 år innan piltdown-bluffen avslöjades. Men vad ska man säga om de AVGJUTNINGAR som gjorts av Huxley och Wells ? Är det inte en "manupulativ bedrift" att få en avgjutning av vad vi nu vet är skalltaket till en normal människa att framstå som en tidig länk i människans utvecklingskedja? Hur mycket sann vetenskap återstår att finna inom den gren där till och med avgjutningar formas efter opinionsläget och hur står sig den bedriften i jämförelse med det bedrägliga tilltag som skedde i den grusgrop i Piltdown, där det hela tog sin början?

Avgjutningar kräver en form. Huxley och Wells måste därför först ha gjort en rekonstruktion av Piltdownmänniskans kranie som sedan användes som formelement vid gjutningen. Av resultatet att döma var underlaget en dåligt rekonstruerad modell. Bara det faktum att en rekonstruktion låg till grund för avgjutningen borde väcka till försiktighet. Så även om ytliga artärer gav sken av hög tillförlitlighet och noggrannhet hos avgjutningen, så kan den inte upphäva de felaktigheter som underliggande form var behäftad med. Men hur många av de elever som såg denna sekvens av avgjutna hjärnskålar, kunde genomskåda det bedrägliga och vilseledande budskap som läroboken förmedlar? Det vet vi inte, men ska vi döma av hur godtroget och okritiskt vi idag bejakar motsvarande information finns det anledning att tro att vaksamheten var mycket låg.

Starkt känsloladdat
Tyvärr måste vi konstatera att många av de vetenskapsmän som arbetat inom detta område har en stark känslomässig koppling till sin verksamhet. Den eftertänksamhet och försiktighet vi vant oss att förknippa med metodiskt arbetande vetenskapsmän är som bortblåst, när vi kommer in på fenomenet "människans utveckling". Ta som exempel Lucy, som upptäcktes vid utgrävningar i Etiopien år 1973 av Donald Johansen med team. Redan på fyndplatsen och så gott som omedelbart väcktes frågan om de fåtal skelettdelar man då funnit tillhört en och samma hominid. Frågan väckte både hopp och förtvivlan. Men efter en upphetsad ordväxling skriker Tom, en av Donald Johansons medhjälpare: "Här är det. Precis Här!". "Hans röst steg till ett tjut och jag (Donald Johansson - min anm.) stämde in. I den 45-gradiga hettan började vi hoppa upp och ned. I avsaknad av någon att dela våra känslor med kramade vi om varandra, svettiga och stinkande, tjutande och kramande, med de små bruna resterna av vad som nu nästan säkert verkade vara delar av ett enda hominidskelett liggande runt omkring oss." (12) Något senare, när den första upphetsningen lagt sig, möter vi Tom och Donald på hemväg till lägret. Åter börjar känslorna svalla. "Tom klämde ned sin tumme på Land-Roverns tuta och den långa signalen tillkallade en ström av vetenskapsmän som badat i floden." "Vi har det", ropade han. "Jesus vi har det. Vi har Hela Grejen!". (12) Efter denna känsloladdade skildring övergår Donald Johanson till ett mera analytiskt resonemang, där han förklarar att Lucy är en kvinna som levat för ungefär 3,5 miljoner år sedan och som gått upprätt precis som du och jag.

Det har nu gått några decennier sedan Lucy upptäcktes. Sommaren 1988 blev svenska folket "du" med henne. På upphöjd plats i Etnografiska museet (Stockholm) fanns hon till allmänt beskådande. Med många effektfulla inslag bestående av dramatisk musik, videospelseffekter, en klockas suggestiva tickande och ögonrörelser, målades bilden upp. Lucy var "beviset" på att vi utvecklats från apor till människor. Frånvaron av reservation och välgrundad skepticism var dock påfallande.

Vederhäftig kritik
Sedan Lucy upptäcktes och den första uppståndelsen lagt sig har allt fler forskare trätt fram och motsagt Donald Johanson på en rad punkter och bl a påtalat likheten mellan Lucy och dvärgschimpansen. (14) Trots att kritiken är både vederhäftig och saklig är det få som känner till den. Orsaken kan man söka i det stora massmediala intresse varje ny upptäckt väcker och den lågmälda och föga glamorösa uppföljning som sedan sker. Med pompa och ståt och stora rubriker kungörs vanligtvis nya fynd om människans tidiga historia. TV och massmedia finns då på plats. Men med små notiser i mer eller mindre svårtillgängliga facktidskrifter dementeras och avförs många pompösa uppslag.

Det är allmänt känt att de som upptäcker fossil av "apmänniskor" har berömmelse och stora pengar att tjäna. Detta har haft en starkt negativ inverkan på klassificering av dessa fynd menar George Gaylord Simpson, en av 1900-talets mest berömda paleontologer. "Den säregna tjusningen hos primaterna och deras publicitetsvärde har nästan ryckt denna ordning ur händerna på sansade och konservativa däggdjursforskare, och har bringat, och bringar, dess taxonomi i ett enda virrvarr. ... många studier av den här ordningen är fördolda eller uppenbart känsloladdade" (15).

Mera ett symtom än ett unikum
Piltdownfallet klarades upp och många antropologer ser detta som en bekräftelse på självprövning och tillförlitlighet. Att skandaler av detta slag är sällsynta i vetenskapshistorien framhålls också som en kvalitetsförsäkran. Och visst finns det många särdrag som gör gryningsmänniskan speciell. Men bortsett från det uppenbart bedrägliga inslaget och sedd i ett mera generellt och översiktligt perspektiv kan man fråga om inte det unika mera ligger i avslöjandet som sådant än i själva förekomsten? Det finns mycket som talar för att vi bara sett toppen på isberget. Idag kan man knappast öppna en bok i ämnet utan att finna rekonstruktioner och fantasifulla teckningar av våra förmodade förfäder, och detta gäller även många av skolans biologiböcker. Tecknade TV-serier med rörliga bilder, rekonstruerade modeller med inbyggda tekniska färdigheter av "lucykaraktär" och datoriserade animationer, är det allra senaste inom detta gebit. Allt i syfte att föra ut en etablerad ståndpunkt. Metoderna har anpassats och förfinats, men budskapet är lika dogmatiskt och ensidigt som tidigare. Det är som om man trodde att avancerad teknik och visuell elegans skulle kunna uppväga den brist på basfakta som trots allt finns. Kortsiktiga propagandavinster kan visst uppnås, men på längre sikt kan det vara förödande inte bara för antropologin utan också för vetenskapen i stort.

Om vetenskaplig fundamentalism och dogmatism vore något som enkelt gick att avslöja, då skulle säkert människans fossila historia inta en särställning. Evolutionisten Lord Zuckerman, har kanske mer än någon annan arbetat med människans utveckling utifrån en mera strikt vetenskaplig utgångspunkt. Han är mycket kritisk till vad vetenskapsmännen åstadkommit på detta område, "där för den troende allting är möjligt - och där den ivrigt troende ibland kan tro på flera motsägelsefulla saker på samma gång." (16) Zuckerman (tidigare ordförande i Zoological Society of London) har under 15 år studerat så gott som alla ben från fynd av Australopithecus. Utifrån denna kunskap menar han att "... det är berättigat att fråga om mycket av vetenskap alls återstår att finna inom detta fält. Historien om piltdown-bluffen ger ett tämligen bra svar", (17) - ett svar som Shreeves har sammanfattat i följande två meningar: "Alla vet att fossiler är fogliga. De kommer att sjunga den sång du vill höra." (18) Frågan blir då: Vilken "sång" vill du höra? "Lucy in the Sky" eller …?

1.Leakey, L. S. B., 1960, Adam´s Ancestors, Harper and Bros, 4:e upplagan, sid VI
2.Weiner, S. J., 1955, The Piltdown Hoax, Oxford University Press, sid 121
3.Keith, Arthur, 1927, Darwin´s Theory of Man´s Descent as it Stands Today, Science, 2 Sept. sid 204
4.Dawson/Woodward, Bilaga till artikel infört i Quarterly Journal of Geological Society of London, vol 69, sid 147
5.MacCurdy, George, G., 1924, Human Origins, D. Appleton and Co, sid 325
6.Darwin, Charles, 1971, The Origin of Species, J. M. Dent (London), sid 239
7.Leche, Wilheim, 1909, Människan - hennes uppkomst och utveckling,AB Ljus, sid 255 - 259 8.Brante, Thomas, 1983, Experiment och objektivitet, Naturvetenskapliga Forskningsrådets årsbok, sid 27. Människans sinnen befinner sig aldrig i ett "neutralt","normalt" tillstånd, ett tillstånd av "tabula rasa", där verkligheten ristar in sitt utseende och sina egenskaper. Modern gestalt- och perceptionspsykologi visar tvärtom att all varseblivning är betingad och styrd av, dvs relativ till, de begrepp, språkliga kategorier, antaganden och förväntningar, tidigare upplevelser, den omgivning och de teorier inom vilkas ram varseblivningen sker. Därför är "neutrala" observationer en omöjlighet.
9.Hanström, Bertil, 1939. Biologi för gymnasiet, Hermods Malmö, Brev 8, sid 8
10.Hanström, Bertil, ibid, sid 5
11.Hanström, Bertil, ibid, sid 4. Där kan man läsa att Javamänniskan "i fråga om hjärnans vikt stod mellan de största kända aphjärnorna (av gorilla) och de minsta normala människohjärnorna, australnegrernas."
12.Johanson, Donald och Edey, Maitland, 1983, Lucy och människans förhistoria, Natur och Kultur, sid 17
14.Cherfas, J., 1983, Trees have made man upright. New Scientist, 97: 172 Stern, J. och Susman, L. R., 1983, The locomotor behaviour of A. afarensis. American Journal of Physical Anthropology, Vol 60 sid 284-290, 313. Zihlman, A., 1984, Pygmechimps, people and pundits. New Scientist, Vol 104 sid 39 Gould, S. J., 1979, The upright ape. New Scientist, Vol 83 sid 739
15.Simpson, G. G., 1945, The Principles of Classification and a Classification of Mammals. Bulletin of the American Museum of Natural History, Vol 85 sid 181
16.Zuckerman, Lord, 1970, Beyond the Ivory Tower, Taplinger Publ. Co., New York, sid19
17.Zuckerman, Lord, ibid, sid 64
18.Shreeve, J., 1990, Argument over a women, Discover, 11(8) sid 58