|
|
|
|
Vilken av flickorna är längst?
Om man helt bortser från "djupdimensionen" och ser teckningen ovan som en platt - tvådimensionell - avbildning, är flickorna lika långa. Genom en direkt mäta i figuren kan man förvissa sig om detta faktum.
Tar man däremot med ytterligare en dimension (djupet) , så framgår tydligt att den tredje flickan (från vänster) är längst. Dimensionsökningen innebär dock att direkt mätning i figuren är omöjlig. Man skulle kunna säga att dimensionsökningen medför en kvantitativ förlust, men en kvalitativ vinst som illustreras av ett djupare sammanhang.
På motsvarande sätt kan man se förhållandet mellan evolutionsteorin och skapelsetron. Evolutionister utgår från en strikt materialistisk tolkning av tillvaron, medan skapelsetronende tar med ytterligare en dimension - som inte begränsas av de fysiska villkoren. Precis som det är omöjligt att genom direkt mätning i ett tvådimensionellt "kosmos" säga något säkert om tredimensionella storheter, är det omöjligt att i en materialistisk världsbild bevisa existensen av en Skapare eller en Gud. Uppenbara svårigheter att med nuvarande vetenskapssyn förklara livet, dess tillblivelse och utveckling kan således bero på en fundamental egenskap, där fenomenets beskaffenhet överstiger undersökningsmetodens begränsning
Vad ovanstående illustration vill belysa är
att det är lika omöjligt att vetenskapligt bevisa eller motbevisa närvaron av
en Skapare eller Gud som att i en tvådimensionell värld säga något säkert om
den tredje dimensionen. Detta behöver dock inte betyda att den tredje
dimensionen inte existerar. På samma sätt förhåller det sig med Gud. Att
vetenskapen inte kan finna "mätbara" bevis för att Gud existerar,
utesluter inte alls Guds närvaro.
Vad vetenskapsmän däremot kan påvisa är
strukturer och funktioner som stöder tron på en skapande intelligens av något
slag. (Detta borde vara lika självklart som att hävda dess motsats, nämligen
att livets mästerverk sållas fram "ur slumpvisa
variationer - planlöst, utan syfte, men med ett mirakulöst resultat") Men
att på vetenskaplig grund söka ge en teologisk identifikation av
"konstruktören" är naturligtvis en omöjlighet. För att
"tillbakavisa" hypotesen om en skapande intelligens (dock inte Gud),
krävs en materialistisk förklaring till komplexa strukturers successiva
tillkomst och utveckling. Kan man exempelvis visa att ögon (och andra komplexa strukturer) har utvecklats genom naturligt urval
av slumpvisa genförändringar sk mutationer, då utgör det ett stöd för tron på
en mekanistiskt styrd utveckling och därmed också ett stöd för nuvarande
vetenskapssyn.
Det är dock bristen på en trovärdig
naturalistisk förklaring, som fått Michael Behe
, Dean Kenyon och andra vetenskapsmän att
starkt ifrågasätta vetenskapens nuvarande grund. Hur man privat igenkänner
"konstruktören" eller vilka trosmässiga slutsatser en naturalistisk
trosövertygelse skapar, måste bli var och ens personliga ställningstagande.
Kvar blir då frågan: måste den vetenskapliga
metoden utgå från en reducerande "platt" beskrivning av tillvaron -
med allt vad detta innebär av existentiell tomhet och andlig utarmning - eller
är tiden mogen för en metodisk förändring där dimension bortom det mätbara kan
skönjas bakom upptäckter av sk icke-reducerbara system?
(Harmonierande artikeln: "A
HELP IN UNDERSTANDING WHAT GOD IS")
|
|
|
|
|
|
(ÅTER)