Är evolutionen ett faktum ?
av Kjell Ulander

"Om evolutionen är sann ...". Ja, så började en mening som vållade stor förvirring för ett antal år sedan. Det var ingen ny tanke som presenterades, men ändå kunde man märka en påtaglig irritation över ordvalet. Orsaken till detta var dels att formuleringen i sig gav uttryck för en reservation, men kanske mera besvärande var att den ingick (som ett citat) i en utställning vid naturhistoriska museet i London - det äldsta och kanske mest prestigefyllda museet i världen. Att ordvalet sedermera kom att försvaras av museets personal, gjorde det hela inte mindre anmärkningsvärt. På ledarplats i tidskriften Nature (1) kunde man läsa: "De flesta vetenskapsmän skulle hellre förlora sin högra hand än börja en mening med frasen: om evolutionen är sann… ".

Det är två decennier sedan den dispyten ägde rum, men fortfarande finns det många biologer som upprörs över att någon kan ifrågasätta evolutionen. Det finns därför all anledning att väcka frågan på nytt: Är evolutionen ett faktum?
Med utgångspunkt från denna fråga skulle jag vilja ge en vardaglig illustration, som trots sin enkelhet eller kanske tack vare denna, gör frågeställningen mera överskådlig och gripbar, utan att för den skull sudda ut de principiella dragen. Åtminstone är detta min förhoppning.

Tankar kring ett äpple
Vi antar att det hela utspelar sig i min trädgård. När jag tidigt en morgon kommer ut, kan jag inte undgå att lägga märke till sommarens första fallfrukt. På marken ligger ett äpple som troligen fallit ned från någon av de övre grenarna och slagit emot underliggande, så att skador uppstått på äpplet. Man kan se dessa ytliga "sår" på flera meters avstånd. Vid närmare granskning ser jag dock att märkena mera liknar en tandrad än vanliga stötmärken. Denna upptäckt väcker nya tankar, exempelvis möjligheten att någon plockat ned äpplet från trädet och försökt äta av det, men sedan slängt det ifrån sig. Vad som fått mig att ändra uppfattning är symmetrin hos märkena. Men jag kan ändå inte vara helt säker. Även om jag nu har svårt att tro att skadorna har uppstått vid ett "fritt fall", dvs att stötmärkena av en ren slump fått formen av en tandrad, så kan jag inte utesluta den möjligheten. En annan tolkning skulle kunna vara att äpplet först ramlat ned och sedan utsatts för en yttre "organisk" påverkan. Det kan också vara så att äpplet inte alls hör ihop med mitt träd, eftersom flera grannar har likadana. Någon har helt enkelt kastat ifrån sig det sura äpplet, som av en ren tillfällighet hamnat under mitt träd.

Ja, så här skulle jag kunna hålla på och producera olika hypoteser och så länge det inte finns någon som bevittnat hur händelsen har gått till så återstår mer eller mindre sannolika teorier. De fakta jag har att utgå ifrån är dels äpplet som på något sätt hamnat under trädet och dels skadorna på skalet. Alla mina övriga funderingar om hur det hela kan ha gått till är obekräftade teorier. Symmetrin på de skador äpplet fått har dock påverkat min tolkning så att jag nu föredrar plocka-ned-doktrinen framför fritt-fall-teorin. Men att likställa någon tolkning med det faktiska förloppet vore helt fel. Inte ens den mest sannolika beskrivningen kan göra mig helt säker eftersom avgörande bevis saknas.

Vetenskapen vilar på en trosgrund.
Ovanstående resonemang bygger på en slags logik som jag tror de flesta håller med om, nämligen att fakta måste hållas isär från tolkningar och att våra tolkningar aldrig kan sägas vara ett faktum. Det är det ena.

Det andra är att en aldrig så väldefinierad teori omöjligen kan göra anspråk på att ha funnit den slutgiltiga sanningen, i synnerhet som den utgår från en verklighetssyn där vissa alternativ redan från början uteslutits. Eller för att knyta an till exemplet ovan: en aldrig så välutvecklad och invändningsfri fritt-fall-teori kan inte bortse från möjligheten att plocka-ned-doktrinen är sann, dvs att någon har plockat ned äpplet. Att en strikt tillämpning av fritt-fall-teorin omöjliggör upptäckt av denne aktör, är en logisk följd av teorin och kan självfallet inte åberopas som stöd för vad som verkligen inträffat. Skulle jag exempelvis säga att "stötmärkena" bevisar att fritt-fall-teorin är sann, då har jag gjort mig skyldig till en logisk kullerbytta (cirkelresonemang), eftersom jag då använt en tolkning som bevis. Jag kan således inte specificera skadornas karaktär utifrån en viss teori och sedan använda den tolkningen som bevis för att teorin faktiskt är sann. Detta gäller också för den som hävdar att tandavtrycket är ett bevis för att plocka-ned-doktrinen är sann.

Om vi överför detta resonemang till den inom-vetenskapliga debatt som förs idag, angående livet dess tillblivelse och utveckling, så betyder det att debatten i sig rymmer en begränsning som ingen kan förneka. Bara ordet inom-vetenskaplig ger en klar antydan om den principiella gräns som avdelats för våra sinnen och vårt förnuft. Den del av verkligheten som kan undersökas vetenskapligt ligger således inom denna gräns och följaktligen kan aldrig vetenskapliga tolkningar eller teorier göra anspråk på att vara ett faktum, bara mer eller mindre troliga.

Vetenskapens framsteg har dock gjort att många förlorat förmågan att se denna begränsning. Genom att särskilja fenomenet evolution, från dess mekanism, har man dessutom lyckats ge evolutionen en slags immunitet mot all tänkbar kritik. Evolutionen (som fenomen) har med andra ord blivit en grunddoktrin som inte behöver motiveras. I vissa fall säger man klart ut att evolutionen är ett faktum bortom alla tvivel. Att diskutera den frågan är som att diskutera fenomenet gravitation, menar man. Däremot förekommer en både livlig och legitim debatt om olika sätt att förklara evolutionen.

Metodiska hänsyn begränsar vetenskapen.
Om vi skulle resonera på motsvarande sätt när det gäller äpplet så skulle endast de tolkningar som ryms inom ramen för t ex "fritt-fall" tillåtas. Plocka-ned-doktrinen skulle med andra ord inte godtas som en jämbördig tolkning, därför att man bestämt att teorin ska kunna förklaras naturligt utan inblandning utifrån. (Möjligen kan en avsiktligt initierad skaka-ned-teori godtas, som en slags privat variant, men endast under förutsättning att den inte i något annat skede än i startögonblicket inkräktar på en renodlad mekanistisk fritt-fall-teori.) Därmed har teorin begränsat tolkningsutrymmet till att enbart handla om hur det gick till när äpplet föll. Var det ett direktfall eller stötte äpplet emot andra grenar vid fallet eller, utryckt på ett mera akademiskt sätt: Var fallet kontinuerligt (graduellt) eller diskontinuerligt (punktualistiskt).

Det enda som inte står under debatt är "fritt fall". Trots att det finns märken som tyder på att äpplet handgripligen plockats ned från trädet, så är den tolkningsmöjligheten utesluten därför att man har bestämt att tolkningarna måste kunna härledas på ett naturligt sätt bakåt i tiden. För att kunna göra detta krävs att alla nyckfulla inslag elimineras. Någon "organisk" inblandning kan därför inte godtas av rent principiella skäl. Sanningsfrågan får med andra ord stå tillbaka för metodiska överväganden.

När det gäller äpplet är det lätt att inse det felaktiga i detta resonemang. Men varför ser vi det inte lika klart när vi kommer in på frågor som rör livet, dess tillblivelse och utveckling? Hur kan man faktumförklara en historisk - biologisk utveckling som ingen bevittnat och samtidigt påstå att det enda vi är oense om är hur det hela har gått till? Vad är egentligen evolution utan en förklarande och trovärdig mekanism?

Tänk om skapelsetroende skulle faktumförklara skapelsen lika enträget som evolutionister faktumförklarar evolutionen. Hur skulle detta uppfattas? Med all rätt (utifrån gängse definitioner) skulle man framhålla det ovetenskapliga i detta förfarande, därför att det inte finns någon mekanism som förklarar hur skapelsen har gått till. Men är det inte just det som utgör det problem som evolutionister idag brottas med? (Läs Michael Behes bok: Darwin's Black Box) Det saknas alltjämt en vetenskaplig teori som förklarar hur komplexa "icke-reducerbara" system tillkommit successivt.

Skapelsetron, grunden för modern vetenskap.
Det känns nästan genant att behöva påpeka att även vetenskapsmän med en skapelseinriktad grundsyn utgår från tolkningar som i de allra flesta fall överensstämmer med gängse uppfattning. Här finns det anledning att påminna om att den moderna vetenskapens uppkomst bygger på en verklighetsuppfattning som utgår från en förnuftig Skapare, som inbjuder till rationell forskning.

Den tyske fysikern C F von Weizacker menar att "tanken på en generell och exakt lagbundenhet kunde knappast ha uppkommit någon annanstans än i den kristna skapelsetron". (2) Skapelsetron är i sig ingen vetenskapsfientlig ståndpunkt. Det som är utmärkande för skapelsetroende är att de erkänner medverkan av en Skapare, vars skapelse inte låter sig reduceras till enbart fysikaliska fenomen. Och inte oväntat är evolutionsläran den stora stötestenen, eftersom man där gör anspråk på att livet och dess mångfald kan förklaras på ett materialistiskt sätt. I grunden handlar det om vilken livsåskådning man har. "Symmetrin" i naturen har dock fått många vetenskapsmän att tvivla på en renodlad mekanistisk tolkning av tillvaron. Man börjar se naturen som en Skapelse, mer mångfacetterad än vad våra sinnesintryck någonsin kan avslöja.

Är skapelsen ett faktum?

Man måste vara blind och koppla bort logiken fullständigt för att inte inse att skapelsen är ett faktum, motsatsen är lika befängd som att tro att månen är en ost som hänger i ett snöre. Tyvärr är emellertid ett förnekande av fakta målet för den förljugna svartkonst som utövas av evolutionisterna. Man kan se skapelsen och livet som en evolution, man kan däremot inte ärligt bortse från de i öppen dag liggande fakta om denna skapelseprocess.

Chockerande! säger du. Hur kan någon skriva så dumt? Det är en skandal!
Med all rätt kan man kritisera ovanstående stycke. Det visar på en trångsynthet som gränsar till dumhet. Personligen tar jag helt avstånd från denna formulering. Varför har jag då skrivit detta? Det är av rent pedagogiska skäl. Jag har tillåtit mig att byta ut två ord ur ett citat hämtat från tidskriften Biologen (3). Ordet evolutionen har ersatts med skapelsen och kreationisterna har bytts ut mot evolutionisterna. Därav det chockerande resultatet. Men är det mindre anstötligt att läsa orginalcitatet? (Se nedan). Förhoppningsvis inte.
Vad jag vill visa med denna inversa formulering är att "evolutionen" som begrepp, är likvärdig med "skapelsen". De är utbytbara begrepp som står för en djupt liggande trosövertygelse. Förklaringsvärdet i båda fallen är lika med noll.

Faktum är...
Så länge som det inte är acceptabelt att på vetenskapliga grunder betrakta skapelsen som ett faktum, så är det helt fel att hävda att evolutionen är det. Skulle man kunna ena sig om en vetenskapligt acceptabel förklaring till evolutionen, så vore det ändå fel att faktumförklara den. Faktum är att så länge som den vetenskapliga tolkningen (av aldrig så legitima skäl) begränsas till ENBART naturlagarnas mekaniska fritt-fall-teori, så kan vi inte utesluta Skaparens viljegrundade plocka-ned-doktin. Vetenskapens svar är med andra ord betingat av metodens begränsning. Huruvida verkligheten kan inrymmas i en materialistisk föreställningsvärd, är dock en helt annan fråga (4).

Debatten skapelse/evolution handlar således inte om en debatt mellan tro och vetande, utan mellan olika slags tro. Att "tro sig veta" eller att "veta sig tro", är mer än en ordlek, det är skillnaden mellan självbedrägeri och insikt.

1. Nature, vol 290 1981 sid 82.
2. C F von Weizacker (1964) "The Relevance of Science", Collins sid 163.
3. Jan Bergström (1982) "Revolution i evolutionsläran" Biologen nr 2 sid 4

"Man måste vara blind och koppla bort logiken fullständigt för att inte inse att evolutionen är ett faktum, motsatsen är lika befängd som att tro att månen är en ost som hänger i ett snöre. Tyvärr är emellertid ett förnekande av fakta målet för den förljugna svartkonst som utövas av kreationisterna. Man kan se utvecklingen av livet som en skapelse, man kan däremot inte ärligt bortse från de i öppen dag liggande fakta om denna skapelseprocess." (TILLBAKA)

4. Att se bra är viktigare än att finna det man söker.
 Den inom-vetenskapliga metoden är förvisso överlägsen så länge vi rör oss inom dess kompetensområde, men för den
 del av verkligheten som finns utanför, är metoden endast användbar för vetenskapliga fundamentalister dvs de som
 besvarar följande diagnosticerande fråga med nej resp. ja (i nämnd ordning): Can something be non-science but true,
 or does non-science mean nonsence? (tyvärr omöjlig att översätta till bra svenska)
 De argument som används idag för att försvara den vetenskapliga renlärigheten påminner om nattflanören som hade
 tappat sin rumsnyckel. Krypande - i skenet från gatlyktan - söker han sin borttappade nykel, när en man plötsligt dyker
 upp. Följande samtal utspinner sig:
 - Vad är det du söker? -  frågar mannen nyfiket.
 - Jag söker min rumsnyckel -  svarar flanören buttert
 - Var tappade du den? - frågar mannen och gör sig beredd att hjälpa till.
 - Där borta i mörkret - svarar flanören och pekar mot dunklet utanför.
 - Men varför söker du då här? - frågar mannen förvånat.
 - Därborta är det för mörkt för att kunna upptäcka något, här är det i alla fall upplyst - svarar flanören
 oreflekterat

Intelligent design kan innebära att livets slutgiltiga förklaring ligger utanför den traditionella vetenskapen. Mycket tyder på det. Och skulle det medföra en oönskad metodisk nyorientering för vetenskaplig verksamhet, så får vi acceptera det. Vetenskapen får inte nöja sig med den metodiskt bästa förklaringen utan den sannaste, låt vara att vi därmed tvingas tillstå vissa begränsningar i vår förklaringsförmåga. (TILLBAKA)