gats evolution
-
en fråga om trovärdighet -
av Kjell Ulander
Med ögonen ser vi vår omvärld. Redan innan vi hunnit känna,
lukta och smaka har synen gett oss mängder av information. Ögat är således ett
sinnesorgan som informerar på avstånd. Men utan hjärnans bearbetning och
tolkning skulle vi ändå aldrig uppleva några bilder. Den bearbetning som sker i
speciella cellkolonner, "syn-datorer", är förbluffande. Dataforskare
har försökt efterlikna mänsklig synförmåga, men med måttlig framgång. Att
försöka lära maskiner den till synes enkla uppgiften att skilja vardagsföremål
från varandra har visat sig vålla större problem än väntat. Respekten för den
mänskliga synförmågan har på samma gång ökat. Vad många dataforskare avundas är
dels näthinnan, med dess cirka 140 miljoner stavar och tappar och dels hjärnan
där impulserna från ögat bearbetas och tar form. Vad som egentligen händer från
det att bilden fångas på näthinnan till dess att den växer fram i vårt
medvetande är långtifrån klarlagt och det finns de som menar att vi aldrig
någonsin kommer att helt kunna klargöra vad som här sker.
Ögats evolution gav Darwin frossa 
Det mänskliga ögat är en integrerad helhet, bestående av en mängd olika delar.
Fattas en enda av dessa samverkande delar fungerar inte ögat normalt. I många
fall är avsaknaden så avgörande att den "släcker ljuset helt” och
medför fullständig blindhet. Denna antingen-eller-karaktär hos många av ögats
ingående delar utgör ett stort problem för den som försöker förklara hur ögat
kan ha utvecklats successivt - i små steg. Darwin visste om dessa svårigheter
och skrev därför i ett personligt brev till vännen Asa Gray; "tanken på
ögat ger mig frossa över hela kroppen". (1)Ändå
utgick Darwin från dåtidens kunskap som var förhållandevis begränsad. På ett
annat ställe skriver Darwin: "Att anta att ögat med sina utomordentligt
konstfärdiga inrättningar för skärpeinställning, reglering av ljusinsläpp och
utjämning av sfärisk och kromatisk aberration kunde ha formats av naturlig
selektion förefaller, det skall jag villigt medge, i allra högsta grad
absurt."(2) Darwin var således helt klar över vilket hot som vilade över
hans mekanistiska och materialistiska teori. Och kunde ögats evolution ge
"gåshud" för 140 år sedan, borde en "isande rysning" sprida
sig bland dagens darwinister, med tanke på vad vi idag känner till. Trots att
vår kunskap om ögat och dess funktion ökat dramatiskt, så är stagnationen vad
beträffar utvecklingsbiologiska tankar och idéer påfallande. Det är som om man
trodde att Darwin en gång för alla löst ögats evolution. Men så är det inte.
Han fokuserade problemet under stor vånda - det är sant - men någon lösning kunde
han inte ge. Gapet mellan den närmast explosionsartade kunskapsökningen och den
stagnerande förklaringsmodellen, borde i sig vara en besvärande faktor,
åtminstone för övertygade materialister.
Klassiska frågor
och svar
Garrett Hardin (professor i biologi vid Kaliforniens universitet i Santa
Barbara 1946-1978) tillhör den mycket begränsade skara av evolutionister som
ändå försökt ta sig an detta problem. I boken Nature and man’s fate, (3), som skrevs i början av 60-talet,
återupprepar han den klassiska frågan från Darwins dagar: Hur ska vi
förklara evolutionen av ett så komplicerat organ som ögat? Sedan beskriver
Hardin hur viktigt det är att alla delar fungerar tillsammans. Saknas någon del
så bryts funktionen "eftersom ögat endera måste vara fulländat eller
fullständigt obrukbar. Hur kan då ögat ha utvecklats genom små successiva
utvecklingssteg?" (4) (Vad Hardin här beskriver är det Behe kallar för ett
icke-reducerbart system
. Mera om irreducible
complexity 
)
Som synes svävar
inte Hardin på målet när det gäller ögats funktionella "on-off"
karaktär, men samtidigt kräver den vetenskapliga modellen en naturlig
förklaring, som i små steg visar hur ögat kan ha utvecklats genom årmiljonerna.
Spänningen mellan "fullständigt obrukbar" och vad teorin kräver är
påfallande. Och lika insiktsfull och problemorienterad som Hardin är när han ställer
frågan, lika ytlig och traditionellt avvärjande är han när han försöker besvara
den. "Om alla andra organismer var blinda, skulle det djur som lyckades
utveckla ett om än mycket bristfälligt öga därigenom ha en fördel framför
andra", säger han - och vem motsäger detta? Sedan ger han oss ett exempel
på detta. "Ostron har bristfälliga ögon ... som kan registrera en
förbipasserande skugga, reagera på den som om den var orsakad av ett annalkande
rovdjur, och eftersom det ibland stämmer - går livet vidare. Genom att välja
exemplar från olika delar av djurriket, kan vi sätta samman en sammanhängande
serie av ögon, ordnad genom inte alltför stora steg, från primitiva ... till
fulländade ögon... Sådana serier är inte avsedda att vara historiska, men de
visar hur evolutionen kunde ha gått till." (4)
Hardin vet mycket väl att mellanformerna i föreslagna ögonserier är
funktionellt och strukturellt omöjliga och värjer sig därför mot den kritik som
en ingående granskning skulle väcka genom tillägget - sådana serier är
inte avsedd att vara historiska. Logiken haltar betänkligt när han sedan drar
slutsatsen att de visar "hur evolutionen kunde ha gått till.". Hur
kan det som uppenbarligen inte har ägt rum, visa hur det kunde ha gått till?
(Följande citat av S. J. Gould visar att kritiken mot en successiv utveckling
av komplexa organ som t ex ögat var och är alltjämt ett starkt hot mot Darwins
utvecklingslära. Vill du läsa citatet, så TRYCK HÄR (5))
Fyrögonfisken
- en vattendelare i dubbel bemärkelse
Genom att skissera en "ögonserie" med utgångspunkt från nu levande
djur försöker Hardin visa att ögats evolution är möjlig. Försöket är lovvärt
men han undviker ändå kärnfrågan genom att hänvisa till olika typer, som var
och en fungerar perfekt och har sin unika uppbyggnad utifrån de speciella krav
organismen ställer. En mullvads begränsade synförmåga är helt tillräcklig för
den underjordiska miljö som den normalt vistas i. Därför har den utrustats med
ögon som i absoluta mått kan betraktas som outvecklade, men som i en
miljörelaterad bedömning skulle inta en tätposition. Att rangordna ögon i en
fallande skala är således en grannlaga uppgift som rymmer många fallgropar.
Inte heller kan man säga att ögon hos livsformer som befinner sig längre ned på
utvecklingsskalan, är genomgående "enkla". Ta som exempel vissa
tropiska tandkarpar (Anableps), vars speciella ögon givit dem namnet
"fyrögonfiskar". (6) Varje öga hos dessa fiskar är delat i två
sektioner med separata övre och undre hornhinnor och näthinnor. 
Fyrögonfiskarna simmar vanligtvis alldeles
under ytan, med halva ögat stickande upp ur den. Den övre halvan har en
tillplattad lins avpassad för seende i luft, medan den nedre halvan har en
typisk ovalformad fisklins - i sanning ett bifokalt mästerverk av högsta
ingenjörsklass. Att en fisk som regelbundet tränger genom den tunna hinna som
skiljer det enorma lufthavet från de stora havsdjupen, ska ha kunnat spontant
utveckla en linjeskarp tudelning av ögat, så distinkt anpassad till respektive
miljö att den ser perfekt både över och under vattnet samtidigt, det är att
tillmäta det naturliga urvalet större genomslagskraft än vad som är
försvarbart. En process som är så välartikulerad att den drar en skarp
anatomisk skiljelinje rakt genom ögat i nivå med vattenlinjen kan knappast
förklara den fixering på hundratals miljoner år (7), som fossilföljden hos många arter ger besked om.(8) (Tryck här om du vill läsa om fåglar med "teleskopögon")
Nya tekniska
lösningar
Att kunna bilda en sekvens av ögon, tagna från nu levande djurformer, bevisar
inte att ögat kan ha utvecklats genom en smygande steg-för-steg-process. Vad
man kan säga är att det finns olika lösningar på seendets problematik. För att
ytterligare belysa vilka svårigheter som döljer sig bakom en successiv
uppbyggnad av komplexa system vill jag hämta en analogi från automobilens
"evolution". Det vore inte svårt att bilda en utvecklingsserie av
olika typer av automobiler från den första T-Forden (år 1896) fram till den
allra senaste fordmodellen. Genom att välja lämpliga modeller ur respektive
årskollektion kan det graduella intrycket förstärkas, åtminstone för den ytlige
betraktaren. Men att kunna presentera en utvecklingsserie av olika bilmodeller
är något helt annat än att hävda att den ena modellen är en modifiering av den
närmast föregående. Visst kan vissa modeller vara så lika varandra att de med
fog kan ses som varianter av en föregående årsmodell. Men betraktar man hela
sekvensen av bilmodeller från T-Forden fram till dagens glänsande fartvidunder,
så är det uppenbart att en mängd innovationer med helt nya tekniska lösningar
plötsligt dyker upp mellan många till synes likartade bilmodeller. Varje sådan
innovation, som alltid föregås av ett grundligt ritbordsarbete, kan knappast
betraktas som en modifikation av föregående modell, eftersom väsentliga delar
genomgått en total ombearbetning. Ta som exempel fjädringen där konstruktören i
ena fallet utgick från bladfjäderprincipen, i nästa modell var karossen
upphängd på spiralfjädrar, för att kanske några år senare ha övergått till en
hydraulisk gasvätskefjädring. Spiralfjädern kan inte med bästa vilja i världen
betraktas som en modifierad bladfjäder, lika lite som en hydraulisk kolv kan
ses som en modifierad form av spiralfjäder, eftersom de bygger på helt olika
grundprinciper.
Blundar för
svårigheterna
Väl medveten om den mekaniska analogins brister, så menar jag ändå att den i
princip blottlägger svagheter i Hardins och (vilket jag återkommer till längre
fram) Dawkins resonemang. När Hardin bildar sin ögonserie, så blundar han för
de innovativa sprången, bestående av anatomiska och funktionella nymodigheter,
som vi vet finns mellan fullständig blindhet och en synförmåga av mänsklig
beskaffenhet.
H S Hamilton har i flera artiklar redogjort för många av dessa
"nykonstruktioner". I artikeln The
retina of the eye - an evolutionary road block tar han upp den
karaktäristiska skillnaden mellan invertebraternas (ryggradslösa djurens) och
vertebraternas (ryggradsdjurens) ögon, med avseende på näthinnans funktion och
fysiska utformning. (se fig. nedan
|
|
A: Ljuskänsliga |
|
Om man jämför dessa schematiska bilder av
ögats näthinna, finner man att de ljuskänsliga sinnescellerna (A) vridit sig
180 grader i förhållande till det inkommande ljuset, vilket medfört att
nervtrådarna (B) intagit diametralt motsatta lägen. Här har vi exempel som
närmast kan betraktas som en biologisk motsvarighet till automobilens
fjädersystem, med dess olika konstruktionslösningar.
Mycket tankemöda
har ägnats åt att försöka finna möjliga utvecklingsvägar, som överbryggar de
funktionella och strukturella hinder som här tonar upp sig, "men på basis
av fakta är ingen av dessa hållbar". Och det är sannerligen ingen enkel
uppgift att försöka tänka ut en sammanhängande och samtidigt funktionellt
duglig ögonserie, som knyter samman den ”rättvända” näthinnan med
dess "upp och nedvända" variant. Tyvärr ger inte heller naturen den
draghjälp som skulle behövas, för att höja trovärdigheten hos föreslagna
utvecklingshypoteser. Frånvaron av övergångsformer mellan dessa klart åtskilda
näthinnor utgör bara ett delproblem i ett mera omfattande koplexområde, menar
Hamilton. (Enligt Dawkins är den "upp-och-nedvända" näthinnan ett
exempel på dålig ingenjörskonst (maladaption) och därmed ett argument mot
Intelligent design. Läs Michael Dentons invändning mot detta argument: The Inverted
Retina: Maladaption or Pre-adaption? se även: Is Our ‘Inverted’
Retina Really ‘Bad Design’? )
I fallet med olika bilmodeller
är det helt omöjligt att föreställa sig en fungerande serie som genom små
modifieringar löper genom de bilmodeller som vi vet har fungerat och fyllt sin
samtids behov. När det gäller bilar är tekniska nykonstruktioner inget problem.
Vi vet att varje förändring utgår från ett grundligt ritbordsarbete. Redan på
ritbordet bestäms om bilen exempelvis skall ha bladfjädring eller
spiralfjädring eller rent av en kombination av dessa typer. När det gäller
ögats evolution är detta en otillåten åtgärd. Här gäller endast slumpmässig
modifiering av närmast föregående
"ögonmodell". Någon planering vid "ritbordet" är således
uteslutet, eftersom råmaterialet till nästa "modell" utgår från det
redan uppnådda. Varje modifikation motiveras utifrån omedelbara fördelar.
Någon uppoffring till förmån för ett framtida syfte existerar inte.
Utvecklingen är således blind, vilket också Richard Dawkins understryker med
sin boktitel: Den blinde urmakaren.
(9) (Klicka här om du vill läsa om biokemiska
svårigheter vad beträffar ögats evolution och recensioner
av Behes bok - Darwins Black Box -
bekräftar att Darwinistiska förklaringar till "irreducibla
strukturer" är ett försummat område inom modern vetenskap(10) )
Mysteriet bara
fördjupas
Inget nytt under solen, brukar man säga. Flyttar vi oss från Hardin 25 år
framåt i tiden, till år 1986, så möter vi den nyss nämnde Richard Dawkins
sysselsatt med samma problem som Hardin. Han är vältalig och intressant, det
ska inte förnekas, men strategin han valt är ändå förvånansvärt stereotyp sedd
i ett historiskt perspektiv. "Det är inte bara så, att en del av ett öga
är bättre än inget öga alls. Vi kan också hitta en möjlig serie av
mellanstadier hos nu levande djur. Detta innebär naturligtvis inte att dessa
moderna mellanformer, verkligen är förstadier till människoögat. Men de visar
att mellanliggande former verkligen kan fungera." (11) Precis som Hardin
gjorde på 60-talet och Darwin hundra år dessförinnan, beskriver Dawkins en
typserie av ögon genom att välja ut lämpliga representanter bland nu levande
djur. Men liksom Hardin skyndar han sig att betona seriens artificiella
fylogeni (släktskap), i vetskap om att serien rymmer ögonformer med oförenliga
"konstruktionslösningar" och som enligt evolutionisterna själva
utvecklats efter helt oberoende utvecklingslinjer. E Mayr m fl har vid ingående
undersökningar funnit att ögat måste ha utvecklats minst 40 gånger. (12) Ingen
av dessa utvecklingsmässigt åtskilda ögontyper anses därför ha ett direkt
släktskap med någon av de övriga, av det enkla skälet att skillnaden
funktionellt och strukturellt är alltför stor dem emellan. En sammanhängande
ögonserie av likartade strukturer med växande komplexitet saknas således, alla
föreslagna ögonserier till trots.
Svagheten i Dawkins
resonemang har Norman Macbeth tidigare behandlat i sin bok Darwin Retried (men då som en reaktion på Hardin). Där säger
Macbeth följande: "Sammanställning av materialet i skilda grupper visar
verkligen att naturen löst seendets problem på en mängd olika sätt, men
eftersom vi inte ens kan förklara ett av dessa, kommer mysteriet bara att
fördjupas när vi finner att naturen frambringat flera". (13) Att bilda en
serie ögon, där det ingår representanter med var för sig okända
utvecklingslinjer, löser ingenting, snarare förvärras problemet.
Cirkelresonemang
Vidare påpekar Dawkins med utgångspunkt från den konstgjorda ögonserie han valt
ut bland nu levande djur att "mellanliggande former faktiskt kan
fungera" - ett tämligen meningslöst påstående, om han inte därmed menar
att det visar att ögats verkliga steg-för-steg-evolution också kan
fungera. Här visar Dawkins att han mera är ute efter att propagera än att lösa
ett problem. Fungerande ögon med var för sig oberoende utvecklingslinjer är
naturligtvis inget bevis för att dessa ögon sinsemellan går att länka samman
till en i varje steg fungerande ögonform. Det är som om jag skulle säga att
bladfjädrar, spiralfjädrar och hydrauliska kolvar genom sin utmärkta funktion
var för sig visat att bilens fjädringssystem från T-Forden fram till våra
dagar, går att sammanbinda till en ackumulerad steg-för-steg sekvens,
med bibehållen fjäderfunktion i varje utvecklingsfas. Här resonerar Dawkins i
cirkel. Först rangordnar han ögon hos nu levande djur utifrån den teori han
tänker bevisa. Och sedan konstaterar han helt riktigt att dessa ögon fungerar,
vilket i sin tur tolkas som ett stöd för att ögat "faktiskt kan
fungera" under sin graduella utveckling. Han antar således det han ska
visa.
Olika synsätt
på funktion och struktur
Om alla andra organismer var blinda, skulle det djur som lyckades utveckla ett
om än mycket bristfälligt öga, ha en fördel framför andra, skrev Hardin. Detta
är en grundtanke som Dawkins upprepar, men han är mer grundlig eller snarare
övertydlig i sin argumentation. Det som ändå skiljer honom från Hardin och även
Darwin för den delen, är synen på ögats funktion kopplad till dess strukturella
samordning eller integration. Medan Hardin menar att det råder ett mer
"digitalt" allt-eller-inget-samband, mellan funktion och
strukturell uppbyggnad, förefaller Dawkins utgå från en "analog"
steg-för-steg-process, där funktionen växer med graden av strukturell
fulländning. "Ett urtida djur med 5 procent av ett öga kan mycket väl ha
använt det till något annat än syn" skriver han som en direkt kommentar
till vad en Harvardkollega föreslagit, "men det förefaller mig lika
troligt att det använde det till 5 procent syn. ... En synförmåga som är 5
procent av vår är mycket värd i förhållande till ingen syn alls. Likaså är 1
procent synförmåga också bättre än total blindhet. Och 6 procent är bättre än
5; 7 procent bättre än 6 och så vidare genom den gradvis sammanhängande
serien." (14)
Att ett öga som
fungerar till fem procent är bättre än inget öga alls, måste nog betraktas som
en självklarhet. Ingen motsäger detta. Men felet Dawkins gör är att han ser
funktions- och strukturförändringar som parallella skeenden. Långtifrån alla
skulle hålla med honom om att" 5 procent av ett öga" är detsamma som
" 5 procent av normalt seende". (15) Och vad värre är, denna
samstämmighet (som siffermässigt kan variera både upp och ned och även
sinsemellan) måste i princip fylla varje lucka mellan fullständig blindhet och
hundraprocentig synförmåga. Något utrymme för språngvisa strukturella
nymodigheter ges inte, eftersom det skulle vara förödande för funktionen. Utan
funktion ingen evolution.
Dawkins blottar
teorins akilleshäl
Ögats motsvarighet till innovativa språng av typen bladfjädring till hydraulisk
fjädring, förekommer inte i den gradvis sammanhängande utvecklingsserie Dawkins
försvarar. Orsaken är att sådana nykonstruktioner kräver en återgång till
"ritbordet" vilket i sin tur nödvändiggör en konstruktör, och detta
strider mot en av grundtankarna inom evolutionsteorin. Den "hydrauliska
fjädringen" måste således växa fram successivt utan förberedande
planering, där varje nytt litet steg måste motiveras av omedelbara
fördelar, jämfört med närmast föregående dellösning. Detta är i princip det
problem Dawkins brottas med. Det svar han ger genom att tilldela funktionen
olika procentsatser visar att han inte på allvar tagit itu med motsättningen
mellan kortsiktighet och funktionalitet hos komplicerade strukturer. Trots den
påfallande likheten mellan Hardins och Dawkins sätt att argumentera, kan man
dock märka konsekvenserna av den teoribearbetning som ägt rum under
mellanliggande decennium. För mig verkar det uteslutet att Dawkins skulle
blotta sig och framlägga sin analoga "struktur-funktionella" hypotes
och därmed gå emot inte bara sina föregångare, utan även merparten av dagens
vetenskapsmän, om det inte vore så att teorins överlevnad kräver detta. Han
undviker verkligen inte svårigheterna, utan tar de teoretiska konsekvenserna av
sin övertygelse. Men med sin analoga hypotes, där strukturell uppbyggnad och
funktionalitet ses som parallella skeenden, avslöjar han dock den mekanistiska
teorins akilleshäl. Plötsligt finns det något att ta på. Det är bra nog.
|
|
Bild. Är en steg-för-steg- utveckling av
ett komplext system (t ex cykel) till ett helt annat komplext system
(motorcykel) möjlig, med bibehållen funktion i varje utvecklingsfas? Enligt
evolutionsmodellen sker utvecklingen (av komplexa biologiska system) genom
slumpmässiga modifieringar av närmast föregående system. Någon planering vid
"ritbordet" är inte att tänka på, eftersom råmaterialet till nästa
"modell" utgår från det redan uppnådda. Varje modifikation
motiveras således utifrån omedelbara fördelar. Någon uppoffring till förmån
för ett framtida syfte existerar inte. I det avseendet är utvecklingen
"blind". Vill du läsa mera så KLICKA HÄR |
Philip Johnson är inte
ensam om att motsäga Dawkins analoga synsätt. I Darwin on Trail skriver han att förutsättningen "för att ett
djur ska ha någon fungerande synförmåga alls, är att många komplexa delar
fungerar tillsammans. Även ett komplett öga är värdelöst om det tillhör en
varelse som saknar den mentala och neurala kapacitet som krävs för att använda
informationen på ett sätt som befrämjar överlevnaden eller reproduktionen"
(16)
Ögat inget
specialfall
Många organ består av ett komplext samspel mellan olika delar som tillsammans
utgör en funktionell enhet. Dessa enheter är i sin tur inbegripna i en mer
övergripande samverkan som gemensamt bildar en funktionell helhet, dvs. en
organism. Jag har ägnat stor del av artikeln åt ögat och dess evolution, men
det vore helt missvisande om det gav intryck av att vara ett specialfall.
Människans och djurens kroppar är bokstavligt talat överfulla med liknande
"underverk". När vi då talar om svårigheterna med ögats evolution,
får vi inte glömma bort att detta endast är ett delproblem i ett övergripande
komplex som berör kroppens alla organ. Och har Dawkins svårt att övertyga, när
det gäller ögats graduella utveckling, så blir det inte lättare när vi
betraktar alla organen tillsammans. Problemet är inte enbart en fråga om vad
som av en ren tillfällighet kan tänkas uppstå, även om detta är ett
monumentalt problem i sig, utan när detta äger rum. Ta exempelvis det
första steget mot en ny samverkande funktion. Betydelsen av denna förändring
beror till stor del på vad som händer i direkt eller i nära anslutning till det
inträffade. Som en analogi, kan man föreställa sig en medeltida alkemist som av
en ren tillfällighet lyckas framställa ett mikrochips av kisel. I frånvaro av
stödjande datateknologi skulle den i och för sig fantastiska uppfinningen vara
värdelös och den skulle följaktligen kastas på avskrädeshögen. (16) Det räcker
således inte med att det i mängden av skadliga genförändringar uppstår
mutationer som är icke-destruktiva. De måste dessutom vara additiva, dvs.
möjliga att lägga samman med närmast föregående mutation och dessutom ha en
stegvis funktionell påbyggnadspotentioal mot en fungerande helhet. Samordningen
i tid är därför utomordentligt viktig.
Storlek och
värmebalans
Samordning i tid utgör en av svårigheterna som en mekanistisk evolutionsteori
har att lösa. Någon Skapare eller Konstruktör får inte finnas med. Något mål
finns således inte. Naturen väljer ut det som passar. Detta urval beskrivs
enligt Macbeth "som en blind process, en opersonlig yttring av enbart naturliga
krafter. Är processen blind, så kan den inte planera framåt. Den kan inte göra
uppoffringar nu, till förmån för ett avlägset framtida syfte, därför att
processen saknar förmåga att uppställa och infria mål. Varje förändring måste
därför rättfärdigas av egna omedelbara fördelar och inte sådana som leder till
något önskat slutmål." (17) Att slumpmässigt ackumulera små, nästan
steglösa förändringar fram till dess att en funktionell integrerad enhet
uppstår, kan endast ske om vi antar att Dawkins "5 procent struktur"
åtföljs av "5 procent funktion" och förutsatt att detta i princip
gäller mellan 0 och 100 procent. Men som tidigare påpekats är detta en obevisad
hypotes som strider mot allt vi känner till om sammansatta enheter. (Michael
Behe har i sin mycket uppmärksammade bok: Darwins
Black Box, visat
på allvarliga brister i Dawkins steg-för-steg hypotes. Den principiella skillnaden mellan mikro- och
makroevolutionen hänger ihop med frågan om funktion och strukturell
uppbyggnad ) Till denna successiva samordning i tid tillkommer en annan
typ av tillväxtproblem som alltför sällan berörs i detta sammanhang. All teknik
bygger nämligen på principen att en liten funktionell enhet inte utan vidare
kan dimensioneras upp i avsevärd större skala. Man kommer snart till en
återvändsgränd där fortsatt förstoring kräver en nykonstruktion av något slag.
Den fysikaliska grunden till denna tillväxtbarriär är att tyngdökningen sker
snabbare än areaförstoringen. (18) Den ökade kraftkänning som fibrer, senor och
muskler därvid utsätts för kommer att vara en begränsande faktor. 
Detta är grundorsaken till varför en fluga aldrig kan utvecklas och bli
lika stor som en hund, och samtidigt se ut som en fluga. Den skulle genast
bryta benen på grund av den förhållandevis tunga kroppen. Arean bestämmer också
sådana faktorer som den hastighet med vilken värmen kan avledas och i vilken
omfattning koldioxid kan avlägsnas och syre upptas genom vävnaderna. Detta för med
sig oanade svårigheter för den som ser evolutionen som en någorlunda linjär
förändringsprocess. En hund skulle aldrig kunna förminskas till en flugas
storlek, utan att få oöverstigliga problem med värmebalansen och andningen.
Detta förhållande gäller inte bara hela organismer. Små organiska strukturer
måste också med nödvändighet avstanna, då de nått den storlek, där justeringar
inte längre kan överbrygga den fysiska formbarriär som anslås varje embryonal
struktur tidigt i utvecklingen. Att denna "tilldelning", som enligt
evolutionsläran har sin grund i slumpvisa genetiska förändringar, skulle ha
kunnat förse värddjuret med strukturer som fungerat i varje skede av
tillväxtprocessen, är ett mysterium utan motstycke, åtminstone för den som
betraktar evolutionen som en ständigt fortlöpande förändringsprocess utan
egentligt mål. Kortsiktigheten i utvecklingen kan knappast förklara exempelvis
giraffens långa ben och hals.
Giraffens hals
Tidigare såg man giraffens långa hals och ben enbart som en anatomisk skalförstoring,
som förvärvats från generation till generation. Men det var innan man visste
att förvärvade egenskaper dör med individen och att skaländringar till slut
kräver sin tribut i form av stödjande nykonstruktioner, som i detta
förhållandevis enkla exempel innebär att halsens vener måste förses med
speciella klaffar, för att upprätthålla blodtrycket sex meter över mark.
Tryckskillnaden som uppstår när giraffen hastigt sänker eller höjer huvudet
innebär i sig en påfrestning som ligger utanför ramen för vad en linjär
förändring kan klara av. Det krävs därför en speciell tryck-reducerande
mekanism (som korthalsade djur saknar). Utan denna helt nödvändiga funktion
skulle yrsel och svimningsanfall göra giraffen till ett lättfångat byte.
Giraffens resning kräver vidare en hjärtverksamhet av extraordinärt slag,
vilket i sin tur påverkar blodtrycket. Man har funnit att trycket i giraffens
ben är så högt att det ”normalt” skulle tränga ut genom
kapillärerna hos normalhöga, icke-specialdesignade savanndjur. Utrymmet mellan
cellerna är därför fyllda med en vätska, vars tryck tillsluter kapillärerna och
förhindrar blodet att tränga fram. För att det hela ska fungera är giraffbenens
skinn tätt åtsittande. Vidare krävs en speciell fysiologi och anatomi för att
dricka vatten med en hals som är mer än två meter lång. (19) Vad detta enda
exempel visar är att ett stort djur är något helt annat än en förstorad upplaga
av ett litet djur. Det finns således fysiska "måttbarriärer" som är
omutliga. För att växa vidare och överbrygga denna gräns krävs en komplex
samverkan av flera stödjande nykonstruktioner. Och hur mutationer, som i de
allra flesta fall är nedbrytande och dessutom saknar framförhållning, ska kunna
ackumulera och i små steg bygga upp stödstrukturer av det slag som här
redovisats, är ett mysterium som inte enkelt kan kringgås.
Vem är blind -
Dawkins eller Urmakaren?
Av vad som här sagts framgår att tillväxt och utveckling är en långt mera
komplicerad process än vad många av evolutionslärans förespråkare vill medge.
För mig förefaller det helt fantastiskt att livet över huvud taget bildades.
Att det dessutom bemödade sig att mot alla odds utvecklas mot allt högre grad
av fulländning, gör det om möjligt än mera ofattbart, i synnerhet som vi vet
hur framgångsrika och livskraftiga exempelvis bakterier är. (20) Varför
stannade inte livet upp på det stadium där livskraften och reproduktionen var
som störst? Ett säkert svar på den frågan har vi inte, men eftersom frågan
ställs vet vi att något förunderligt ändå måste ha inträffat, som fått materien
att nå den grad av komplexitet där självreflektion är möjlig. Hur har detta
gått till? Hur har komplexa organ, som exempelvis ögat, kunnat utvecklas? Darwin
skrev på sin tid att
"om man kunde bevisa att det fanns något invecklat organ, som omöjligen
kan tänkas ha tillkommit genom otaliga, på varandra följande små
modifikationer, skulle min teori absolut falla samman". (21) Många menar
att ögat är ett av många exempel som omöjligen låter sig förklaras utifrån en
mekanistisk, materialistisk evolutionsteori. Varför har då inte dagens
evolutionslära fallit samman? Jag tror att det finns flera skäl till detta. Ett
skäl är att det fortfarande saknas en (av forskarsamhället) accepterad
medtävlare till Darwins evolutionsteori. (22) På senare tid har dock allt fler
vetenskapsmän öppet börjat redovisa sina tvivel om den kreativa förmågan hos
Darwins förklaringar. Många av dessa dissidenter menar (utifrån vetenskapliga
observationer) att livet, dess tillblivelse och utveckling har en intelligent
orsak. (23) Denna förhållandevis unga rörelse, som går under beteckningen Intelligent Design, har redan rönt stora
framgångar i USA. Trots starka protester från flera tongivande forskarkollegor
och vetenskapliga institutioner har intelligent design seglat upp som en
respektabel medtävlare till neo-darwinismen. (24) Det är ändå för tidigt att
säga vilken inverkan design-teorin kommer att ha på nuvarande vetenskapssyn. Intelligent Design kan innebära att
livets slutliga förklaring ligger utanför traditionell vetenskap. Mycket tyder
på det. Och skulle det medföra en metodisk nyorientering för vetenskaplig
verksamhet, så får vi acceptera det. Vetenskapen får inte nöja sig med den metodiskt bästa förklaringen utan den sannaste, låt vara att vi därmed tvingas
tillstå vissa begränsningar i vår
förklaringsförmåga.(25)
Ett annat skäl till varför förespråkare av
evolutionsteorin förefaller så opåverkade av välgrundad kritik, och som också
förklarar det starka motstånd som vetenskapsmän inom Intelligent Design möter, är att en teori så intimt förbunden med
existentiella frågor upphör inte plötsligt genom vetenskaplig överbevisning,
utan den dör med sina trosutövare. För många är evolutionsteorin långt mera än
en vetenskaplig lära, den är en livsfilosofi man hängivet tror på.(26) Dawkins,
som en lärjunge till Darwin, tror på "den blinde urmakaren". Detta
märks tydligt när han försöker förklara hur komplexa organ tillkommit. Men hans
svar är långt ifrån övertygande.
Och mot bakgrund av den kunskap vi har idag om
komplexa organ finns det skäl att ställa frågan: Vem är blind, Dawkins eller Urmakaren? (27)
|
|
|
|
|
|
Noter:
1. Charles Darwin - i ett brev till Asa
Gray (den 3:e april 1860), citerad av Norman Macbeth, i Darwin Retried: An
Appeal to Reason, Gambit, Boston, 1971, sid 101
2. Darwin, Charles: The Origin of Species. Första utgåvan, november
1859, återutgiven 1998 av Wordsworth Editions. Kap 6, sid 143.
3.
Hardin, Garrett, 1961, Nature and man´s fate, Mentor, N.Y.
4. Hardin, Garrett, ibid., sid 71-72
5.
CITAT: Perhaps the most formidable of Darwin's critics was St. George
Mivart. His major book, On the Genesis of Species, took aim at the notion that
natural selection could account for the accumulation of the incipient stages of
useful structures (Mivart, 1871). Stephen Jay Gould notes that;
"Darwin offered strong, if grudging, praise and took Mivart far more
seriously than any other critic...Mivart gathered, and illustrated "with
admirable art and force" (Darwin's words), all objections to the theory of
natural selection---"a formidable array" (Darwin's words again). Yet
one particular theme, urged with special attention by Mivart, stood out as the
centerpiece of his criticism. It remains today the primary stumbling block
among thoughtful and friendly scrutinizers of Darwinism. No other criticism
seems so troubling, so obviously and evidently "right" (against a
Darwinian claim that seems intuitively paradoxical and improbable).
Mivart awarded this criticism a separate chapter in his book, right after the
introduction. He also gave it a name, remembered ever since. He called it
"The Incompetency of 'Natural Selection' to account for the Incipient
Stages of Useful Structures." If this phrase sounds like a mouthful,
consider the easy translation: we can readily understand how complex and full
developed structures work and owe their maintenance and preservation to natural
selection---a wing, an eye, the resemblance of a bittern to a branch or of an
insect to a stick or dead leaf. But how do you get from nothing to such an
elaborate something if evolution must proceed through a long sequence of
intermediate stages, each favoured by natural selection? You can't fly with 2%
of a wing or gain much protection from an iota's similarity with a potentially
concealing piece of vegetation. How, in other words, can natural selection
explain these incipient stages of structures that can only be used (as we now
observe them) in much more elaborated form?"
Gould goes on to point out that among the difficulties of Darwinian Theory
"one point stands high above the rest: the dilemma of incipient stages.
Mivart identified this problem as primary and it remains so today." Gould, S. J. (1985) "Not
Necessarily a Wing" Natural History, October, pp. 12, 13
(TILLBAKA)
6. "Fiskarna", Jordens Djur, 1986, band 10, sid 108
7.
Om det naturliga urvalet är så uttrycksfull som tandkarparnas
ögonhalvor antyder, då återstår att förklara den typ av utvecklingshistoriska
divergens som exempelvis besläktade kvastfeningar säges ha genomgått, där ena
grenens nutida "talesman" sitter och skriver en artikel om ögats
evolution, medan en annan släktgren "förstenades" för flera hundra
miljoner år sedan och vars nutida representant simmar omkring i vattnen kring
Komorerna, helt omedveten om sitt utvecklingshistoriska öde. (TILLBAKA)
8. Om det naturliga urvalet är så uttrycksfull som tandkarparnas
ögonhalvor antyder, då återstår att förklara den typ av utvecklingshistoriska
divergens som exempelvis besläktade kvastfeningar sägs ha genomgått, där ena
grenens nutida "talesman" sitter och skriver en artikel om ögats
evolution, medan en annan släktgren "förstenades" för flera hundra
miljoner år sedan och vars nutida representant simmar omkring i vattnen kring
Komorerna, helt omedveten om sitt utvecklingshistoriska öde. (TILLBAKA)
9.
Dawkins, Richard, 1988, Den blinde urmakaren, Wahlström & Widstrand
10. Att "irreducible
complexity" verkligen är ett ännu olöst problem för dagens darwinister
framgår tydligt av de bokrecensioner som Behe fått. Exempelvis skriver James Shapiro, mikrobiolog vid
Chicago-universitetet i National Review att "There are no detailed
Darwinian accounts for the evolution of any fundamental biochemical or cellular
system, only a variety of wishful speculations." (Shapiro 1996) I
tidskriften Nature skriver biologen Jerry Coyne (också han vid
Chichagouniversitetet) att, "There is no doubt that the pathways described
by Behe are dauntingly complex, and their evolution will be hard to unravel. …We may forever be unable to
envisage the first proto-pathways." (Coyne 1996) I en recension
infört i Trends in Ecology and Evolution skriver Tom Cavalier-Smith,
(biolog vid Universitetet i British Columbia) "For none of the cases
mentioned by Behe is there yet a comprehensive and detailed explanation of the
probable steps in the evolution of the observed complexity. The problems have
indeed been sorely neglected--though Behe repeatedly exaggerates this neglect
with such hyperboles as 'an eerie and complete silence.'" (TILLBAKA)
11. Dawkins, Richard, ibid., sid 92
12. Mayr, E. & Salvini-Plawen, L.
1977, On the Evolution of Photoreceptors and Eyes, vol 10, Hecht, Max K. et al (red.) Plenum
Press, NY, sid 207-263
13. Macbeth, Norman, 1971, Darwin
Retried: An Appeal to Reason, Gambit. Boston, sid 101
14.
Dawkins, Richard, ibid., sid 88
15. Gould, Stephan J. 1978, Ever Since Darwin:
Reflections In Natural History, Burnett Books, N.Y. "Vi undviker den
utmärkta frågan: Vad är 5 procent av ett öga bra för? genom att hävda att den som fått en sådan
begynnande struktur inte använder det att se med." Påpekandet att 5
procent av ett öga måste ha gett någon annan fördel än motsvarande
synförbättring visar att respekten för delvis utvecklade strukturer ändå är
betydande, även bland flertalet darwinister. Dawkins negligerar problemet
vilket inverkar menligt på hans trovärdighet.
16.
Johnson, Phillip, E. 1991, Darwin on
Trial, Inter Varsity Press, sid 34
17.
Macbeth, Norman, ibid., sid 99-100
18.
Clark, Robert E. D. 1975, Liv och under i naturen, Skandinaviska Bokförlaget
Gävle, sid 54-55, 84
19. Taylor, Gordon R. 1982, The Great
Evolution Mystery, Harper & Row, N.Y. sid 156-157
20. Wysong, R. L. 1976, The Creation -
Evolution Controversy, Inquiry Press, sid 274. "Många faktorer som strålning, värme,
antibiotika och olika kemikalier kan orsaka mutationer hos bakterier. Trots den
lätthet med vilken de muterar och det faktum att cirka 75 procent av alla
livsformer är bakterier och att dessa anses ha funnits i tre miljarder år, ...
har ingen ny form bildats. Nya stammar, variteter och resistenta
"divisioner" har bildats, men de är alla fortfarande tydligt
identifierade med kända grundformer från studier gjorda de senaste tjugo åren.
Det samma gäller för de encelliga djuren som också förökar sig mycket snabbt."
21. Darwin, Charles: The Origin of Species. Första utgåvan, november
1859, återutgiven 1998 av Wordsworth Editions. Kap 6, sid 146.
22.
Koestler, A. 1981, Janus - En sammanfattning, bokförlaget Korpen, sid 178-179
"Jag har citerat några uttalade åsiktsavvikelser hos biologer i höga
akademiska positioner. Många andra har
varit lika kritiska till den ortodoxa läran om än inte alltid uttalat - och
deras antal växer stadigt. Även om denna
kritik har åstadkommit åtskilliga bräckor i muren ståt citadellet fortfarande
kvar - huvudsakligen ... eftersom ingen har ett tillfredsställande alternativ
att erbjuda."
23. Chapman, B and Meyer S (2002)
”Darwin Would Love This Debate”. Hundra vetenskapsmän, inkluderande
professorer från institutioner som MIT, Yale och Rice, har gått ut med ett
uttalande där man ifrågasätter den kreativa förmågan hos det naturliga urvalet.
Många av dessa vetenskapsmän ser bevis som pekar på intelligent utformning av
livet. www.arn.org/docs2/news/darwinwouldlove061102.htm alternativt
www.reviewevolution.com/press/pressRelease_100Scientists.php
Press Release (2002-03-20):
”Fifty-two Ohio Scientists Call for Academic Freedom on Darwin’s
Theory” www.arn.org/docs2/news/52ohioscientists031902.htm
24. Dembski, W. A (2002)
”Darwinism´s Predictable Defenders: A Critique of Scott & Branch's
"Guest Viewpoint: 'Intelligent Design' Not Accepted by Most
Scientists"
www.discovery.org/viewDB/index.php3?command=view&id=1216&program=CRSC%20Responses
25. De argument som ibland används för
att försvara den vetenskapliga renlärigheten påminner om samtalet med den något
överförfriskade nattflanören som hade tappat sin rumsnyckel. Krypande - i
skenet från gatlyktan - söker han sin borttappade nyckel, när en man plötsligt
dyker upp:
-
Vad är det du söker?
- frågar mannen nyfiket.
-
Jag söker min
rumsnyckel - svarar flanören buttert.
-
Var tappade du
den? - frågar mannen och gör sig beredd att hjälpa till.
-
Där borta i
mörkret - svarar flanören och pekar mot dunklet utanför.
- Men varför söker du här då? - frågar mannen
förvånat.
- Därborta är det för mörkt för att kunna upptäcka något, här
är det i alla fall upplyst - svarar flanören oreflekterat. (TILLBAKA)
26. Ulander, Kjell, 1994, Vetenskaplig integritet -
en fråga om gränser, Genesis, nr 2, sid 19-22
27. Grassé, Pierre, 1977,
Evolution of Living Organism, Academic Press, NY, sid 87 "Det är svårt att
tro att slumpvisa mutationer skall kunna fylla de behov som djur och växter
har. Ändå är den darwinistiska teorin långt mera anspråksfull. En enda planta,
ett enda djur skulle avkräva naturen tusentals och åter tusentals tursamma och
ändamålsenliga tilldragelser. Sålunda skulle mirakel inträffa regelbundet,
händelser med oändligt liten sannolikhet skulle inte kunna undgå att inträffa
... Det finns ingen lag mot dagdrömmeri, men vetenskapen får inte hänge sig åt
det", påpekar Grassé beskt mot bakgrund av de anspråk neo-darwinismen har
idag. (TILLBAKA)