/kjell ulander/ 

Oxforddebatten i ny belysning
av Kjell Ulander

Oxforddebatten den 30 juni år 1860, mellan biskop Samuel Wilberforce och biologen Thomas Huxley, tillhör klassikerna. För många har den kommit att framstå som en uppgörelse mellan tro och vetande, mellan religion och vetenskap.
Det finns många olika versioner från mötet vid British Association, för snart 140 år sedan. Grunddragen är dock förvånansvärt enahanda. På ena sidan möter vi kyrkans talesman, biskop Samuel "Soapy Sam" Wilberforce, en taktlös och okunnig debattör utan vetenskaplig skolning, ställd mot Darwins briljante och stridbare lärjunge - Tomas Huxley - en vetenskapens härförare och försvarare. Utgången kunde bara bli en, att döma av ämnets karaktär och debattanternas påstådda slagkraft och kunnande.
Biskopen "hade inte sagt många ord, förrän man klart insåg att han knappt visste vad han talade om", skriver den skapelsetroende biologen Sylvia Baker på tidstypiskt maner, och fortsätter: "Hans argument var löjliga och han hånade Darwin på det mest ovärdiga sätt." Huxley däremot, som var "en lysande begåvning och vetenskapsman gjorde hackmat av den gode biskopen": Han "formligen krossade sin antagonist", skriver R Gyllander i en DN-artikel.

Läser man publikationer och vetenskapliga artiklar (från början av 1900- talet och fram till början av 80-talet) som beskrivit debatten, så kan man inte annat än känna avsky och förakt för det sätt på vilket biskopen förde fram sin sak, och detta oavsett vilken uppfattning man har i själva grundfrågan. Vem vill egentligen stå upp och försvara en arrogant och inkompetent biskop. Efter det påstådda påhopp Huxley utsatts för kan man inte annat att känna sympati för honom. Wilberforce får skylla sig själv. Han bäddade för sitt nederlag.
Historiskt har denna känslomässiga polarisering verkat förlamande på sakdebatten och samtidigt medverkat till att tendentiösa skildringar kunnat florera tämligen fritt. Ovanstående beskrivning bekräftar en vanlig företeelse nämligen att när "segrarna" skriver historia finns det stor risk för mytbildning. (Vill man studera andra historiska exempel av detta slag, kan Scopes-rättegången i Tennessee 1925, vara ett bra exempel eller varför inte subjektiva tolkningar av människans sk rudimentära organ eller björkmätaren som bevis för makroevolution)

Oxforddebatten om evolutionen.
Vad hände då vid den berömda och länge omtalade debatten om evolution och religion mellan biskop Samuel Wilberforce (1805-1873) och biologen T H Huxley (1825-1895) på ett möte vid British Assocition i Oxford 1860? De första versionerna av händelserna började dyka upp efter det att Drapers bok hade publicerats.
Historikerna anser att Oxforddebatten innehöll många vad man senare uppfattade som legendariska och symboliska yttranden och ståndpunkter. Samtida källor visar att Wilberforce inte angrep evolutionen av några religiösa skäl. Istället visade han (pådriven av paleontologen Richard Owen, 1804-1892) på vetenskapliga problemställningar, som Huxley helt enkelt inte kunde förklara. Det var Josef Hooker som räddade Huxley från intellektuell förödmjukelse. Huxleys påstådda svar till biskopen "att han hellre skulle vilja ha en usel apa som förfader än en biskop, som använde sin intelligens till att förlöjliga vetenskapliga fakta" kan säkert betraktas enbart som retorik för att nödtorftigt täcka hans egen okunskap. Inte förrän under början av 1900-talet, när vetenskap och teknologi hade fått större betydelse, började man anse att Huxley och vetenskapen hade varit på den vinnande sidan.

Ovanstående stycke är hämtad ur Vetenskapens Värld, band 16, 1990, sid 39, utgiven av Fogtdals Förlag. För den som vill studera debatten mera ingående är historieforskaren R. J Lucas artikel: "Wilberforce and Huxley: A Legendary Encounter", ett måste. (The Historical Journal, vol 22.2, 1979)

Hur kunde en dokumenterad händelse bli så förvrängd på så kort tid? Vilka mekanismer är det som styr historiebeskrivningen? Är fallet Wilberforce bara toppen på ett isberg?
Det kan inte hjälpas att frågor av detta slag dyker upp och inte lite förvånad blir man när man finner att i Inledningen till 1963 års utgåva av Darwins egen bok "The Origins of Species", tangerar biologen W R Thompson några av dessa frågeställningar. Öppet och till synes helt opåverkad av bokens övriga innehåll redovisar han utvecklingslärans negativa inflytande på vetenskapen: "Darwinismens framgång åtföljdes av minskad vetenskaplig integritet", skriver han och ger flera exempel på detta. Bland annat tar han upp sammanlänkningen av allt levande utifrån den diskontinuitet vi finner hos fossilerna: "Denna allmänna tendens att genom obestyrkta spekulationer upphäva de begränsningar som Naturen uppenbarar för oss, är ett biologiskt arv från ´The Origin of Species´. För att vidmakthålla den oavbrutna följd som teorin föreskriver, åberopas historiska argument, trots att historiska bevis saknas. På så sätt skapades dessa luftslott grundade på antaganden, där fakta och fantasi förenas i en oupplöslig blandning."
När det gäller debatten mellan Huxley och Wilberforce så fanns det nedskrivna dokument att tillgå, som gjorde det möjligt för historiker att rätta till tidigare misstag. Men hur kommer man till rätta med med den naturbeskrivning där historiska "grunddokument" saknas? Jag tänker då på den brist på övergångsfossiler som länge besvärat "kontinuitetsanhängarna" och som fått många forskare att försöka konstruera utvecklingsteorier som förklarar den systematiska frånvaron av mellanformer. Prof. Goldschmidts "hoppfulla monsterteori" är kanske det mest spekulativa förslaget, men även moderna forskare som S J Gould och Niles Eldredge är inne på liknande  tankar om "jämvikt med bruten kontinuitet". Om nu "jämvikt med bruten kontinuitet" är ett verkligt fenomen, dvs det vi ser (hos fossilerna) är det som verkligen inträffat, vad krävs då för ny upptäckt för att vi ska erkänna detta?