Bumerangeffekten -
när starka utfästelser inte håller måttet, slår de tillbaka
sammanställt av Kjell Ulander

Rudimentära organ
I början av 1900-talet trodde de flesta evolutionister att människan hade en mängd ”kvarlämnade” organ från tidigare utvecklingsstadier. Och orsaken till att de fortfarande fanns kvar berodde på att de ännu inte hunnit avvecklas. Dessa sk rudimentära organ ansågs allmänt vara ett starkt bevis för Darwins mekanistiska lära, mot en planlagd skapelse. Sålunda skrev stockholmsprofessorn Wilhelm Leche (1909) "att en varelse, vars kropp är behäftad med en hel rad oanvändbara, ändamålslösa, ja skadliga organ och därför företer en uppenbar disharmoni mellan byggnad och funktion - att en sådan varelse skulle vara skapad - den läran förefaller nästan som en hädelse mot skaparen." Idag är denna lärosats helt övergiven. Människan organ betraktas inte längre som kvarlevor från fornstora dar. Med vetenskapens framsteg har antalet sk rudimentära organ drastiskt minskat i antal och i den mån någon finns kvar betraktas de mera som ett bristfenomen hos dagens forskning, än en evolutionär reträtt hos organet. Om mängden ”rudimentära organ” ansågs vara ett starkt bevis för en materialistisk evolutionsteori, varför betraktas då inte det motsatta förhållandet som ett bevis för en skapande intelligens av något slag? (Vill du läsa en mera ingående redogörelse, så KLICKA HÄR)

Biogenetiska regeln
År 1874 presenterade Haeckel sina klassiska teckningar föreställande embryon hos olika ryggradsdjur (se nedan). Likheten mellan dessa embryon var påfallande och tolkades allmänt som ett starkt stöd för Darwins lära om en successiv utveckling från en gemensam urorganism. ”Ontogenesen rekapitulerar phylogenesen” är en välklingande fras från den tiden, som generationer av svenska elever fått lära sig utantill, i tro att den säger något om verkligheten. Och fortfarande finns det svenska läroböcker som använder Haeckels teckningar från 1800-talets senare hälft. Modern forskning har dock bekräftat misstanken om att Haeckel biogenetiska lag inte håller för en kritisk granskning. 
”Detta är ett vetenskapligt bedrägeri av det grövsta slaget", säger Richardson i en intervju i The Times (London) och fortsätter: "Det är chockerande att upptäcka att någon som man trott vara en stor vetenskapsman avsiktligt försökt vilseleda. Det gör mig arg!” (1)
Eftersom Haeckels biogenetiska lag ansetts vara ett starkt bevis för Darwins materialistiska evolutionsteori (mot en övernaturlig skapelse), vilka slutsatser kan man då dra av det faktum att Hackel hade fel? Är det också ett stöd för Darwin teori? (Vill du läsa en mera ingående redogörelse, så KLICKA HÄR)

Haeckels teckningar av embryon hos olika ryggradsdjur

Motsvarande teckningar av Richardson med team

Ljusa och mörka fjärilar (Melanism)
I en lärobok i naturkunskap kan man läsa att färgförändringar hos fjärilen Björkmätaren är "exempel på pågående evolution". En annan lärobok i biologi framhåller att vi här har ett fall där man "direkt iakttagit evolution (rasbildning) i vår tid". Dr Kettlewell som studerat dessa fjärilarna menar att det är "det mest påtagliga exempel på evolutionär förändring som någon människa bevittnat". På ett annat ställe skriver han: "Hade Darwin studerat industriell melanism skulle han ha sett att evolutionen inte behöver tusentals år, utan kan ske på tusentals dagar – helt inom hans livstid. Han (dvs Darwin) skulle då ha bevittnat fulländningen av sitt livsverk.". Fortsatta studier har dock visat att Kettlewells metoder och iakttagelser är tvivelaktiga och saknar stöd i verkligheten. Trots en mängd fotografier på fjärilar som sitter på mer eller mindre nedsotade trädstammar, har det visat sig vara en förvanskning av verkligheten. Den brittiske vetenskapsmannen Cyril Clarke som studerat dessa fjärilar i 25 år, har endast sett två stycken, som på dagtid befunnit sig på trädstammar. (2) Bilderna i läroböcker bygger således på mer eller mindre konstlade situationer, där man inte dragit sig för att limma fast döda fjärilar på stammarna. Biologen Theodore Sargent som själv hjälpt till att lima fast fjärilar vid en NOVA-produktion säger att läroböcker och filmer innehåller "en mängd bedrägliga fotografier" (3),(4). 
När det stod klart för biologen Jerry Coyne vid Chicago universitetet att ett klassiskt exempel på iakttagen evolution inte höll måttet gav det honom samma känsla som när han kom underfund med att jultomten inte var verklig. (3) 
Den klassiska berättelsen om Björkmätaren har aldrig varit något annat än ett exempel på variation inom en art dvs mikroevolution. Detta faktum - mikroevolutionen - förändras naturligtvis inte av det som nu kommit i dagen, däremot finns det skäl att åter ställa fråga, är mikroevolutionen ett bevis för makroevolutionen? (Vill du läsa en mera ingående redogörelse, så KLICKA HÄR) (Scientists pick holes in Darwin moth theory By Robert Matthews, Science Correspondent Ny bok ”An Evolutionary tale of Moths and Men” av Judit Hooper)

Hästserien
Naturhistoriska museet i Chicago är starkt förknippad med hästens utveckling. Det var nämligen här hästserien först rekonstruerades och vi fick den fossilföljd som sedan kom att bli ett skolexempel på darwinistisk utvecklingsgång. 
Hästserien har länge ansetts bekräfta de naturalistiska mekanismer som driver utvecklingen vidare, även om ingen på ett tillfredsställande sätt lyckats förklara diskrepansen mellan den mängd sekvenserade stillbilder som kom att ingå i hästserien och den närmast totala brist på mellanformer som stora divergenta utvecklingssteg lämnat efter sig. Varför är det fossila vittnesbördet systematiskt? Eller uttryckt på ett annat sätt: varför saknas den fossila bekräftelsen just där vi kan ana och förstå att en materialistisk mekanism har svårigheter att överbrygga och knyta samman de funktionellt och strukturellt åtskilda djurslagen. Skillnaden mellan ett buffelliknande däggdjur på land och en val – jordens genom tiderna största däggdjur - är mycket ansenlig vad beträffar omfång och art och får nog anses trotsa vår intellektuella förmåga att tänka ut fungerande mellansteg. Inte oväntat är det praktiskt taget tomt på fossila lämningar mellan dessa starkt åtskilda djurtyper. 
Hästens utveckling är däremot måttlig både till omfattning och art och bereder därför inga tankemässiga svårigheter som rekonstruktionsobjekt. Mot den bakgrunden måste det kännas svårt för övertygade evolutionister att än en gång tvingas överge ett darwinistiskt paradexempel. Idag erkänner man öppet att hästserien är ett lappverk av olika  fossillämningar. De är hämtade från olika platser, representerar olika arter, förgreningar och tidsepoker. Till museipersonalens heder skall dock sägas att man tagit bort detta skolexempel, ersatt den gamla bilden av hästserien men en redogörelse om kontroversen och museets nuvarande hållning. "När vi väl talade om att historien var fel" var det som om bekännelsen gjorde att "det svåra tycktes så självklart" (5). 
Åter har ett klassiskt darwinistiskt ”bevis” visat sig bygga på fatala misstag i det förgångna. Hur många sådana misstag som ytterligare måste avslöjas innan det är dags att ifrågasätta den materialistiska grunden till vår världsbild, återstår ännu att se?

 

 

Referenser:
(1).  Nigel Hawkes, The Times (London), sid 14 den 11 augusti, 1997
(2).  C.A. Clark, "Evolution in reverse: clean air and the peppered moth" Biological Journal of the Linnean Society   26:189-199, 1985
(3).  J.A. Coyne, Nature 396 (6706):35-36
(4).  The Washington Times, January 17, 1999. p.D8.
(5).  Gene Edward Veith, "Admitting Its Mistakes," World Magazine, 14:27, July 17, 1999