AUKTORITETSTRO SOM FÖRBLINDAR
av kjell ulander
Kämparglad
islänning utmanar auktoriteterna - var rubriken på ett reportage i LUM (nr
1 -98). Bakom rubriken finner vi dels uppstickaren Ulfur Arnason (Lund), som
utifrån molekylära metoder vill mer än fördubbla människans ålder och dels Lars
Werdelin (Stockholm) som försvarade den av paleontologer fastställda åldern på
fem miljoner år.
Det är alltså två metoder som kommit på kollisionskurs med varandra. Den ena
bygger på rekonstruktioner av ben och andra lämningar, den andra på biokemiska
jämförelser mellan arter som gått skilda vägar i det evolutionära stamträdet.
Enligt vad som framkom ur reportaget var seminariet en avvaktande tillställning
där kontrahenterna mera var inriktade på att bekräfta den egna metodens
tillförlitlighet än att finna svagheter hos den andre.
Det var först när paleontologen docent Werdelin påpekade att
människosläktets ålder på fem miljoner år faktiskt stod i samklang med
molekylärbiologiska resultat, som professorn i evolutionär molekylär
systematik - Arnason - fick anledning att gå i svaromål och starkt
ifrågasätta den klassiska uppsatsen från 1967, som här åsyftades. Arnason
visade hur forskarna Sarich och Wilson på en och samma sida i avhandlingen gjort
logiska kullerbyttor, när man bestämt människans kronologi. Trots att
deras framräknade åldrar till stor del byggde på antaganden och gissningar har
"fem miljoner år blivit ett icke ifrågasatt riktmärke" för forskning
inom detta område. Auktoritetstro och avsaknad av konstruktiv källkritik har
varit påfallande. För att ytterligare belysa fenomenets sociala mekanismer fann
Ulfur Arnason skäl att exemplifiera med en geografisk närliggande upptäckt, som
visar hur kollegial auktoritetstro kan förblinda forskare under lång tid.
- Vi befinner oss i Lund,
konstaterar han och här kunde forskare (Albert Levan och hans
medarbetare Joe Hin Tjio - min anm.) 1955 konstatera
att människan har 46 kromosomer. I 42 år hade man trott att hon hade 48
kromosomer. Under den tiden räknade tusentals forskare - även de ledande -
kromosomerna. Alla kom fram till att det var 48 kromosomer. Man såg förstås att
det var 46 kromosomer - men ingen trodde sina ögon!
Genom att använda exempel från ett helt annat vetenskapsfält vidimerar
Arnason företeelsens generella tillämpning Att okritiskt lita på
auktoriteter och andra forskares upprepning, kan lätt leda till en slags social
likriktning som förblindar och medföra att man inte längre vågar tro på sina
egna sinnesintryck.
Vad beträffar debatten mellan mikrobiologer och paleontologer kommer den säkert
att fortgå länge än. Men för mig som ytligt och i andra hand tagit del av
kontroversen rymmer dock Arnasons "kromosomanalogi" en viktig (om än
välkänd) information om auktoritetstron och dess konsekvenser - man såg
förstås att det var 46 kromosomer - men ingen trodde sina ögon! Kan
verkligen granskande och metodiskt arbetande vetenskapsmän bli så mentalt
blockerade av auktoritetstro och kollegial auktorisation att man inte längre
tror på sin egen förmåga att sakligt bedöma och utvärdera? Frågan kan verka
tillspetsad, men vetenskapshistorien ger starka belägg för att så är fallet.
(Se även: Läromedel använder vilseledande
material från 1874!) Och min personliga reflexion är att det som kommit
fram bara är toppen på ett berget. (Läs: Piltdownmänniskan
- ett symtom eller ett unikum? eller Har människan
rudimentära organ?)
Arnasons exempel påminner mycket om den episod som utspelades år 1610, då
Galilei demonstrerade sitt nykonstruerade teleskop för några av dåtidens
astronomer. Genom teleskopet kunde man (i strid med vedertagen uppfattning) se
månar röra sig runt Jupiter. Men de närvarande var så säker på riktigheten i
rådande världsbild och det man lärt av auktoriteter, att man helt enkelt
förnekade vad man såg genom teleskopet. Man såg förstås att månarna rörde
sig runt Jupiter (och inte runt Jorden) - men ingen trodde sina ögon!
Horky, en elev till Kepler, som var med vid detta tillfälle ansåg att
teleskopet var ett bedrägligt instrument. "Jag
sov varken dag eller natt den 24 och 25 april, utan testade Galiléis teleskop
på tusen olika sätt, både på saker här nere och de ovanför oss. Här nere
fungerade det underbart, men på himlavalvet bedrar det en... jag har som
vittnen högt uppsatta män och ärade doktorer... och alla har medgivit, att
instrumentet är bedrägligt" skriver Horkey. Inte ens Galiléi,
som räknas till en av giganterna inom vetenskapen, var vid detta tillfälle
mogen att öppet delge sina innersta tankar om vilken "orimlig"
slutsats man dragit. (läs: Om "barnet" tiger
kommer stenarna att ropa)
Tydligen var det lättare att förklara avvikelsen mellan vad man såg och
ansåg, som en defekt hos (i detta fall) instrumentet än en mental låsning hos
dom själva - ett konstaterande som lätt kan göras efteråt, men som samtida
alltid har lika svårt att inse. Vad man kan lära av detta (och även av Arnasons
exempel) är att det krävs en viss medvetenhet och kunskap om sociala
mekanismer, för att kunna genomskåda bristerna och svagheterna i rådande
teorier eller uppfattningar.
Man måste med andra ord vara klar över att vetenskapsmän, i högre grad än
andra, är utsatta för ett socialt tryck eller om man så vill: ett värdegemenskapens
tyranni. Det handlar om ett slags förtryck eller snarare en social
likriktning orsakad av den värdegemenskap man känner med likasinnade. Denna
värdegemenskap har ett auktoritärt inflytande, i den bemärkelsen att berättigad
sund kritik lätt hålls tillbaka till förmån för enhet och samstämmighet.
Företrädare för etablerade teorier kommer alltid att brottas med det problem
som Horky omedvetet ger exempel på och Arnason medvetet tydliggör, nämligen att
man kan se utan att inse.
De två exempel som här tagits upp är tydliga och därmed goda pedagogiska
exempel. Men tro för den skull inte att de är unika. Vetenskapshistorien är
mitt vittne. Astronomerna Fred Hoyle och N. C. Wickramasinghe är helt
klar över vilken inverkan våra förutfattade meningar har vid tolkning av olika
upptäckter. Så här skriver de: "Om man inte av
antingen sociala trosuppfattningar eller en vetenskaplig utbildning har en
förutfattad mening och övertygelse om att livet uppstod (genom självalstring)
på jorden, skulle denna enkla uträkning (av de matematiska oddsen mot det) göra
tanken ohållbar."
Men för många handlar inte livet, dess tillblivelse och utveckling i första
hand om rimlighet, utan om trohet till den vetenskapliga doktrinen sådan den
uppfattas idag. Säger majoriteten av "uppsatta män och ärade
doktorer" att livet uppstod genom enbart materialistiska orsaker, då är
det förmodligen så, resonerar många utan att själv ha reflekterat över saken.
Mot den typen av auktoritetstro finns dock inte mycket att göra.
|
|
|
|
|
|
