Prof. Ernst Haeckel -
ett barn av sin tid
av Kjell Ulander
Faktum är att en gammal
bok i en antikvariatsbokhandel kan ge en förnyad insikt som är värdefullare än
aldrig så aktuell kunskap, därför att den säger något allmängiltigt om vår syn
på tillvaron, en tillvaro som är långt stabilare än vår uppfattning om den. Här
kan man verkligen tala om en föränderlig värld, men kanske inte på det sätt som
vi vanligtvis menar. Vad en generation uppfattar som en riktig naturbeskrivning,
kan vara hopplöst förlegad för nästa generation och det behöver inte ta flera
hundra år för att en naturvetenskaplig "sanning" skall framstå som
inaktuell och i vissa fall helt befängd, utan här räcker det uppenbarligen med
90 år. Den bok jag åsyftar är Naturlig Skapelsehistoria av prof.
Ernst Haeckel (1) - från början av förra århundrade.
Boken skrevs med ambitionen att ge en sann naturvetenskaplig beskrivning av
tingen utifrån "empiriens och filosofiens närmaste växelverkan och
ömsesidiga hopflätande vid varandra".
Ambitionen var högt ställd, men resultatet är generande mätt med dagens mått.
Sällan eller aldrig har jag läst en bok med så många dogmatiska uttalanden som
denna. Det formligen kryllar av bisarra doktriner och uppenbara felaktigheter
och hade det inte varit för att Haeckel ansågs vara den som "mer än någon
annan bidragit till att den nya läran (darwinismen) vunnit gehör bland de breda
lagren", (2) så vore han inte värd denna uppmärksamhet. Visst fanns det
kollegor till Haeckel som var starkt kritiska till hans metoder och överdrivna
engagemang i "den andliga rörelse" (Haeckels egen formulering), som
Darwin iscensatt, men hur många lyssnade på dessa? Vid ett tillfälle tvingas
ändå Haeckel medge (i en tysk dagstidning) (3) att han medvetet förfalskat
teckningar av olika embryon för att uppnå bättre överensstämmelse mellan fakta
och teori. (4) Men lavinen var då i full gång och inget syntes kunna stoppa
den.
(M Richardson et al, Anatomy and Embryology, 196(2):91-106, 1997)
YTLIG KUNSKAP
Det är denne tyske zoolog som är pappa till den s. k. biogenetiska regeln, som fortfarande
lever kvar i läroböcker och populärvetenskapliga tidskrifter. (I korthet går
den biogenetiska regeln ut på att fostrets utveckling återupprepar släktets
evolution eller uttryckt på ett mera akademiskt sätt: ontogenesen rekapitulerar
fylogenesen).
Det är inte så
länge sedan svenska gymnasister ombads tala om vad det var för temporär
bildning som fostret hade i ena änden. Att inte svara "svans" var som
att svära i kyrkan. Svansen syntes ju. Pilen pekar dessutom på den och frågan
var koncis: "Vad är b?" (5) (Beteckningen a har redan använts till
att ange var fostret har sina s. k. gälspringor).
Idag känner man till så många avvikelser att varsamhet rekommenderas.
"Regeln måste tolkas med försiktighet" (6) skriver en
läroboksförfattare. Men då tolkningsföreträde tillkommer de redan troende, är
varje inskränkning ett sätt att dölja dess brister. Strategin man valt är att
selektivt göra YTLIGA jämförelser mellan fostrets utveckling och släktets
förmodade evolution. Den mängd avvikelser man finner föranleder dock inga
idémässiga konsekvenser. Likheter är en bekräftelse medan olikheter betraktas
som ett icke-resultat. Strategin är med andra ord riskfri och kan bara ge
positiva resultat. Och visst kan man finna ytliga likheter. Fostrets utveckling
är nämligen så komplex och mångfacetterad att det alltid finns någon sida som
vetter i önskad riktning. Exempelvis det faktum att likheten är störst i
början. Då "beter sig det befruktade däggdjursägget just så som en
encellig organism, som skall på sitt sätt självständigt fortplanta sig, t. ex.
som en amöba". Detta är Haeckels egen formulering. På ett annat ställe
säger han: "Människan är i början av sin individuella existens ett enda
ägg. Detta är liksom de andra däggdjurens en enkel blåsa". Budskapet är
enkelt och lättköpt. Ytlig likhet betyder släktskap. Sålunda har människa,
elefant och råtta (som art betraktat) ursprungligen utvecklats från en gemensam
urcell av den enkla anledningen att de liknar varandra vid
befruktningsögonblicket. Vad Haeckel inte visste var att den biokemiska
skillnaden i den befruktade äggcellens DNA är lika stor som den strukturella
skillnaden någonsin kommer att bli. Kursen fastlades redan vid
befruktningsögonblicket.
Hur är det då möjligt att en ytlig betraktelse av fosterutvecklingen kunnat leva vidare trots en mängd ny kunskap? Talar inte detta för att den är sann? NEJ! Faktum är att det som idag finns kvar av den "viktigaste allmänna lagen för den organiska utvecklingen, den biogenetiska grundlagen" (Haeckel) är konturlösa fragment, en "gummiregel" utan några som helst förpliktelser. Som lag är den död, som regel är den mer avslöjande för den som använder den än för vad som verkligen inträffat under gångna släktled.
MENTALT BLÄNDAD
Haeckel var en propagandist och stark anhängare av Darwins utvecklingslära, det
framgår klart i denna bok. Hans tro på vetenskapen och dess förklaringsförmåga
är lika omåttlig som hans misstro mot judo-kristna tankegångar. "Livet är
endast ett fysikaliskt fenomen. Alla livsföreteelser bero på mekaniska,
fysikaliska och kemiska orsaker, som ligger i själva den organiska materians
beskaffenhet." Detta är en grundtanke hos Haekel. Någon Skapare behövs
inte. "Det mytologiska diktandets oklara töckenbild kan inte längre bestå
inför den naturvetenskapliga kunskapens klara solljus", skriver Haeckel i
inledningskapitlet. Mentalt bländad av sitt "vetenskapliga
evangelium" och oförmögen att urskilja elementära mänskliga drag, finner
vi professorn (i slutet av boken) sorterande människor i olika utvecklingsstadier.
De "ullhåriga människorna" och deras efterkommande (negrer,
hottentotter) samt den "för utvecklingen mera lämpade urmänniskoarten, de
släthåriga människorna" (den gren som skandinavier tillhör). Vill man idag
studera levande reliker av släthåriga urmänniskor så är detta ingen omöjlighet.
För i Australien finns en "föga förändrad återstod av vår gemensamma
stamform i de apartade australierna". Haeckels jämförelse har nämligen
visat att "mellan de högst utvecklade djursjälarna och de lägst utvecklade
människosjälarna förefinnes blott en ringa kvantitativ, men ingen kvalitativ
skillnad, och denna skillnad är mycket mindre än mellan de lägsta och högsta
människosjälarna". Människoarternas stamträd
enligt Haeckel.
VETENSKAPLIG LEGITIMATION
Idag har vi svårt att förstå hur naturvetare kunnat vetenskapligt legitimera
rasistiska tankegångar av detta slag. (Läs: Rasism - dess
födelse och tillämpning
) Lika svårt är det att förstå hur
Haeckels landsman Hitler med sin rasideologi kunde vilseleda en hel nation.
Osökt infinner sig frågan om förklädd vetenskap verkat sövande på moralisk
vakthållning? Angreppet mot människans lika värde kom ju från oväntat håll.
Haeckel var trots allt utnämnd till professor och av många betraktad som en
respektabel vetenskapsman med stort inflytande. Detta gav tyngd åt de tankar
han framförde. I vilken utsträckning Hitler kom att utnyttja det tankegods som
Haeckel och andra likasinnade lämnat efter sig, är svårt att säga. Här finns
det säkert många samverkande faktorer. Vi kan dock konstatera att deras
uppdelning av människor, i lämpade och mindre lämpade raser, visar stora
likheter. (7)
Haeckels socialdarwinistiska tankegångar fick dödsstöten i och med nazismens
likvidering, mer än 20 år efter hans död. Hitler höll i yxan och historiens dom
är följdriktig. Men vad har vi att säga om dessa "vetenskapens
förelöpare" som med sin socialdarwinistiska människosyn gav nazismen en
mera legitim prägel, än vad annars skulle vara fallet. Har de ingen skuld i det
inträffade eller åtnjuter de någon slags vetenskaplig immunitet? Frågan är befogad
mot bakgrund av de omnämnande Haeckel ändå fått i vissa sentida läroböcker. Vet
dessa läroboksförfattare vad Haeckel egentligen står för? För mig krävdes ett
bokfynd på en antikvariatsbokhandel för att riktigt vakna.
ÄR VI HISTORISKT OBESMITTADE ?
Hur är det då med annat tankegods från sekelskiftets början? Går vi idag och
tror att vi är historiskt obesmittade? Tror vi exempelvis att reptilfjäll blev
fjädrar, käkben blev hörselben, hovdjur blev valar, reptiler blev däggdjur,
osv. genom tillfälliga förändringar av arvsanlagen (mutationer) och i så fall
varför tror vi detta? Ä det logiskt eller ideologiskt motiverat? Är det logiskt
att hävda att livets komplexitet och mångfald är ett resultat av en omedveten
selektion bland tillfälligt uppdykande mutationer och att detta skett på ett
sådant sätt att funktionell turordning harmonierat med en målinriktad stegring
av komplexitet? Eller enkelt uttryckt: Hur kan begynnande mutationer överleva
långt innan de nått det stadium då en samordnad funktion föreligger? (Läs: Ögats evolution eller lärobok
kritisk se även Molecular
Machines
av M Behe)
Många tankar och ideer från sekelskiftet har övergivits,
medan andra är föremål för livlig debatt och man frågar sig hur verkligheten
kommer att tolkas om låt säga 50 år? Utan att veta svaret så kan vi vara säkra
på att mycket har förändrats. Förmodligen kommer vissa av dagens tankar att
framstå lika generande som vad Haeckels framstår idag. Hans bok från början av
detta århundrade är en ständig påminnelse om hur föränderlig naturvetenskap kan
vara. Kan vetenskapen legitimera vilka stolligheter som helst utan att samtida
människor inser det? Frågan är medvetet provocerande, men nog blir man häpen
över hur mycket Haeckel trodde sig veta men hur lite han egentligen visste.
Boken är full med slående exempel. Eller vad sägs om den olycksdrabbade tjuren
som brännmärktes genetiskt när stalldörren klippte av svansen. Stympningen
ärvdes. Varje kalv till denna tjur föddes svanslös som en följd av denna
olyckshändelse. Ännu mera sanslös är resonemanget om den "förträffliga
köttfödans" inverkan på engelsmännens "kroppsliga och andliga
krafter". "Det är denna utmärkta föda, som britterna till stor del ha
att tacka för sina hjärnors och sitt själslivs överlägsenhet över andra
nationers. Uppenbarligen beror detta på kattorna, som förföljer råttorna"
och förhindrar att dessa äter upp klöverväxterna som hornboskapen behöver och
gör att dessa får ett så förträffligt kött, hävdar Haeckel.
Visst kan man idag skratta åt det hela, men vid sekelskiftet var det seriös
kunskap, som förmodligen lärdes ut vid vissa universitet. Haeckel var själv
professor vid universitetet i Jena och tillsammans med Huxley räknas han som en
av Darwins mest framstående propagandister. Och läser man Bra Böckers lexikon
(nr 10 sid 166) framkommer att han "som populärvetenskaplig författare
haft stor betydelse för tänkesätten under det tidiga 1900-talet inte minst i
Sverige". Måhända är detta en av anledningarna till att han fortfarande
omnämns i svenska läromedel.
NATURVETENSKAP MOT GUD
Haeckels syn på "tro och vetande" äger fortfarande giltighet i så
måtto att den uttrycker fördomar som fortfarande finns i den svenska folksjälen
och som då och då dyker upp i populärvetenskapliga sammanhang. Utan kommentar
förbigår jag här häcklande formuleringar av typ: "Där tron börjar, där
upphör vetenskapen". Då är det intressantare att följa grundtankarna bakom
Haeckels argumentation, när han försöker bevisa att naturvetenskapen gjort Gud
överflödig. Här framträder en av Darwins teser mycket tydligt, nämligen
att utvecklingen är steglös och att det är just denna egenskap som legitimerar
dess vetenskapliga status och på samma gång dess anti-teistiska tolkning.
"Den tanke, som nödvändigt måste ligga till grund för alla naturliga
utvecklingsteorier, är den om en småningom fortskridande utveckling av alla
organiska varelser ur ett enda eller några enkla urväsen, vilka icke uppstått
genom övernaturlig skapelse". Det är alltså "nödvändigt" att det
hela hänger ihop för att hålla Gud stången. Startögonblicket utgör då den
kritiska punkten. Här försöker Haeckel få spontan "uralstring" att
framstå som en steglös övergång från ingenting till någonting. (8) Att det hela
skulle ha startat "genom en övernaturlig skapelseakt" vore att
"avstå från en vetenskaplig kunskap ...och göra ett språng in i det
obegripliga", säger Haeckel trogen sin lärofader Darwin. Där sammanhanget
upphör, där tar Gud vid eller som Darwin uttrycker det: "Naturen tar inga
språng men Gud gör det" (9) (Nature makes no jumps but God does). Modern
fysik har dock vederlagt Darwin på denna punkt. Kontinuitet som ett uttryck för
vetenskaplig stringens är idag överspelad och det faktum att man kan följa och
förklara ett händelseförlopp, utesluter INTE ALLS Guds medverkan.
HAR NATURLAGARNA TAGIT ÖVER ?
Därmed är jag inne på nästa närbesläktade tes som Haeckel för fram, nämligen
att naturlagarna i sig skulle styra och reglera utvecklingen. Här visar
Haeckels uppfinningsrikedom inga gränser. Genom att räkna upp en mängd lagar
förleds läsaren att tro på deras dirigerande och självgenererande roll. Liksom
opersonliga "tjänsteandar" vakar dessa över att allt följer ett givet
mönster. Gud gör sig inget besvär. Om nu dessa tankar vore en företeelse från
sekelskiftets början utan giltighet idag, vore det mest ärligt att förbigå dem
med tystnad, men så är inte fallet.
För drygt tio år sedan läste jag en populärvetenskaplig helsidesartikel med
rubriken: "När lagarna är givna, vad gör Gud på sin fritid?" (10) Här
antyder artikelförfattaren att Gud skulle ha bortrationaliserat sig själv genom
att lämna över kontrollen till lagbundna processer i naturen. Naturlagarna
skulle med andra ord bestämma och "själva" ange ramarna för vad som
kan inträffa i vår värld. Men vad man då förbiser är att lagarna (som begrepp)
är en mänsklig uppfinning. De uttrycker regelbundenheter som vetenskapsmän
funnit i sin dagliga kontakt med naturen. Och att använda dessa iakttagelser
till att avfärda Gud vore lika missvisande som att förneka trafikledarens
existens med motiveringen att "bussarna följer ju tidtabellen".
Busstidtabellen är ett resultat av planmässig verksamhet i syfte att betjäna
människan. På samma sätt (men med en ofantlig precision) är det med naturens
"tidtabell" naturlagarna. De bringar ordning och reda i kaos, därför
befinner vi oss i kosmos. Våra iakttagelser av bestående mönster i naturen
(naturlagar) utesluter inte Skaparen. Att vi till leda sett föremål falla tar
naturligtvis bort all mystik kring tyngdlagen och kan också ge en känsla av
förståelse, men djupast sett är det ändå OBEGRIPLIGT.
F örklaringsvärdet i naturens repeterbarhet är lika med noll. Att vi över huvud
taget talar om naturlagar visar att det finns något utöver dessa, att naturen
är full av unika (icke-repeterbara) händelser. Även om människan är underkastad
de fysiska livsvillkoren så är hon ändå ingen robot, utan en moralisk fri
varelse. Hon kan av fri vilja påverka sin situation. Och vi får vara glada att
Haeckel återigen har fel när han säger att "viljans verksamhet är liksom
varje annan själsverksamhet betingad av materiella fenomen" och att
människans vilja därför aldrig är fri.
IDAG ÄR HAECKEL VIKTIG.
Haeckel var ett barn av sin tid. Hans rasideologi har fått sin dom. Hans
vetenskapssyn är till för de troende, liksom hans biogenetiska lärosats. Hans
naturbeskrivning är hopplöst förlegad och ger ett tragikomiskt intryck. Det
komiska har tiden bistått med. Det tragiska är att vi idag tycker hans
beskrivningar är komiska. Nittio år är ändå en förhållandevis kort tid i
mänsklighetens historia. Men tillräckligt lång för att Haeckel skall ha något
viktigt att säga oss.
|
|
|
|
|
|
Referenser:
1. Ernst Haeckel (1907) "Naturlig
Skapelsehistoria".Albert Bonnier.
2. Wilhelm Leche (1909) "Människan, hennes
uppkomst och utveckling". AB Ljus, sid 18 (Leche var professor vid
Stockholms högskola vid denna tidpunkt)
3. Brev till Munchener Allegemeine Zeitung,
Haeckels
bekännelse (på engelska): "... a small portion of my embryo-pictures are
really "falsified" - all those, namely, in which the disclosed
material for inspection is so incomplete or insufficient that one is compelled
in a restoration of a connected development series to fill the gaps through
hypotheses, and to reconstruct the missing members through comparative
syntheses. What difficulties this task encounters, and how easily the draughtsman
may blunder in it, the embeyologist alone can judge". (Vill du läsa mera om Haeckels vilseledande teckningar
så TRYCK HÄR)
4. F.Hitching (1982) "The Neck of the
Giraffe".Pan Books
London
sid 204-205
5. Brunström m.fl.(1974) "Naturkunskap 1b för
gymnasieskolan". Natur och Kultur sid 294
6. L.Ljunggren (1984) "Biologi.Liv i
utveckling.NT 3".Natur och Kultur sid 115
7. George J Stein, "Biological Science and
the Roots of Nazism", American Scientist, vol. 76, Jan-Feb. 1988, sid 55. Följande insprängda Haeckelcitat är
tagna från denna artikel (Röd text visar citatet i sin helhet från artikeln): Det är tyskarna som "kommit längst bort
från apmänniskans gemensamma form" och som sålunda "överträffar alla andra
civilisationers framåtskridande" och kommer att leda mänskligheten till en
"ny period av högre mental utveckling". Och inte bara mentalt utan
också fysiskt, för det är endast bland Arier som man finner "harmoni
mellan alla delarna och således homogen utveckling, vilket vi kallar urtypen
för den perfekta människans skönhet".
8. Haeckels resonemang är fullständigt
obegripligt om man inte sätter in det i sitt tidssamanhang. På sid 50 (Naturlig
Skapelsehistoria) skriver han: "Ursprungligen är hvarje organisk cell föga
mer än en enkel slemkula lik en moner."
9. H.Gruber
(1981) "
10. R.Gyllander "När lagarna är giuvna,vad gör Gud på
sin fritid" Dagens Nyheter 16 nov 1986.