Nyckelharpan i Österbybruk

 

 

Projektredovisning av Martin Kjellin,

elev på nyckelharpskursen vid Eric Sahlström-Institutet 1999/2000

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Per Hellgren och Karl Svensk vid vagnshuset i Österbybruk

Innehåll

 

 

Inledning                                                                                3

 

Instrumentet                                                                           4

 

Spelmännen                                                                           6

 

Spelstil, spelteknik och låtar                                                     9

 

Traditionerna                                                                        11

 

Slutsatser                                                                             12

 

Källförteckning                                                                     13

 

Notexempel                                                                          14

Inledning

 

 

Denna uppsats är den skriftliga redovisningen av det projekt som jag har arbetat med som elev på nyckelharpskursen vid Eric Sahlström-Institutet under vårterminen 2000. När vi fick välja ämne till våra projekt bestämde jag mig för att fördjupa mig i nyckelharpstraditionerna i Österbybruksområdet.

 

Varför valde jag då just detta speciella ämne? För att förklara det vill jag berätta lite om min bakgrund när det gäller nyckelharpan. Mitt intresse för nyckelharpan väcktes 1989, då jag var knappt tio år gammal. Min farfar hade två stycken nyckelharpor hemma som han hade byggt omkring tio år tidigare. Jag hade sett dem hänga där varje gång jag hade varit hemma hos min farmor och farfar, och ibland hade väl också farfar spelat några låtar för mig. Även om jag egentligen inte kände till något om folkmusik, så var alltså instrumentet inte obekant för mig när jag en dag var på instrumentdemonstration för blivande elever i kommunala musikskolan i Kungsängen, där jag då bodde. På instrumentdemonstrationen var en musiklärare vid namn Mats Liljeholm som spelade nyckelharpa, och av någon anledning, jag vet inte längre varför, fastnade jag för instrumentet och började samma höst som elev för Mats.

 

Första gången jag hörde nyckelharpsspel från Österbybruk var något år senare, när jag av min farfar fick skivan till Jan Lings bok ”Nyckelharpan”. På den skivan fanns bland annat två låtar, Vagnshusmarschen och Vagnshusvalsen, spelade av Justus Gille och Viktor Wikman från Österbybruk på kontrabasharpa med dubbellek. Jag kan inte säga hur stort mitt intresse för deras spel var just då, men under årens lopp blev jag intresserad av gammelharpor och äldre nyckelharpsspel. När jag så småningom började på nyckelharpskursen vid Eric Sahlström-Institutet talade vår lärare i musikhistoria, Gunnar Ahlbäck, ofta om Justus och Viktor och det speciella Österbyspelet och om hur få det var som på allvar hade intresserat sig för det sedan den moderna nyckelharpsrörelsen startade på 1970-talet. På så sätt kom jag på idén att själv sätta mig in i Österbytraditionerna, vilket jag har gjort dels genom att på olika sätt ta reda på och sammanställa fakta, dels genom att försöka tillägna mig låtarna och den rätta spelstilen.

 

Jag vill passa på att tacka två personer som varit mig till stor hjälp under arbetet. Gunnar Ahlbäck från Morkarla är förmodligen den som vet mest om nyckelharpans historia, inte minst vad gäller Österbytraditionerna. Sven Nordin från Haninge är den spelman som mest ingående har tillägnat sig Österbylåtarna och Österbyspelet. Båda två har varit mig till stor hjälp och generöst delat med sig av sitt kunnande. Utan dem skulle detta arbete ha varit svårare, för att inte säga omöjligt, att genomföra.

Instrumentet

 

 

Vad är det då som är så speciellt med nyckelharporna och nyckelharpsspelet just i Österbybruk? Ja, det som först och främst gör Österbybruk med de omgivande socknarna Film, Dannemora och Morkarla till ett eget område i nyckelharpslandet i norra Uppland är att man där har haft en särskild nyckelharpstyp, nämligen kontrabasharpa med dubbellek eller Österbyharpa. Denna nyckelharpa har tre melodisträngar, stämda a1, c1 och d1, samt två bordunsträngar, stämda g och c (se bild). Instrumentet kan betraktas som en kontrabasharpa som är utökad för att underlätta spel i C-dur. Kontrabasharpan saknar de båda c-strängarna och därmed de nycklar och löv till den högre c-strängen som Österbyharpan har. Österbyharpan har, för att spelmannen lätt ska kunna spela ackordstoner i C-dur, löven för h på a-strängen och d på c-strängen kopplade samt nyckeln för tonen e på c-strängen placerad i första nyckelraden, bredvid nyckeln för c på a-strängen.

 

Upphovsman till kontrabasharpa med dubbellek anses vara spelmannen och byggaren Klas Harpare (se avsnittet om spelmän). Gunnar Ahlbäck menar att ursprunget troligen är kontrabasmixturharpan, det vill säga en kontrabasharpa där det intill den högre melodisträngen ligger en mixtursträng, en sträng vars samtliga löv är kopplade med melodisträngens. Om några av mixtursträngens löv kopplas loss och ges egna nycklar, förvandlas mixtursträngen till melodisträng och Österbyharpan uppstår.

 

Vad kan då anledningen ha varit till att man konstruerade och började använda nyckelharpor, som visserligen underlättade spel i en tonart, C-dur, men som å andra sidan mer eller mindre låste fast instrumentet till just denna tonart? Svaret måste förmodligen sökas i de förändringar inom musiken som sker under 1800-talet. Det kommer nya dansformer som till exempel vals och schottis. Dragspelen (durspelen) som är gjorda för harmoniskt byggda låtar i dur börjar komma och nya musikaliska ideal efterträder dem som fanns i de äldre, mer modalt byggda låtarna med bordun.

 

Silverbasharpan är den första anpassningen av nyckelharpan till de nya tiderna. Den har två bordunsträngar, stämda g och c, och är i olika varianter försedd med specialanordningar i leken som enkelt ger ackordstoner i C-dur. Silverbasharpan anses vara konstruerad någon gång på 1830-talet och kom med tiden att bli den dominerande typen i hela nyckelharpsområdet i Uppland utom i trakten kring Österbybruk. Där väljer man alltså istället att utöka kontrabasharpan och ge den samma specialanpassningar till C-dur i form av bland annat kopplade löv som silverbasharpan har. Därigenom kunde spelmännen behålla den invanda applikaturen (fingersättningen) samtidigt som man moderniserade instrumentet. En trolig tidpunkt för konstruktionen av Österbyharpan är 1850- eller 1860-talet, med tanke dels på att silverbasharpan, som var en inspirationskälla för Österbyharpan, måste ha konstruerats och hunnit bli känd, dels på att Klas Harpare dör 1875.

 

Sven Nordin har lagt ned stor omsorg när det gäller att få en så autentisk Österbyharpa som möjligt. För att få det rätta ljudet är därför g-strängen och höga c-strängen på hans harpa tarmsträngar. Med stålsträngar kan man inte fullt ut få den riktiga Österbybordunen (se avsnittet om spelstil och spelteknik). Den låga c-strängen ligger så djupt nedsänkt i stallet att man inte kommer åt den med stråken, och är kanske därför nästan att betrakta mer som en resonanssträng än som en bordunsträng. Den höga c-strängen är placerad så att man genom att spela olika långt från stallet kan välja om man vill få med toner från denna sträng, fast man hela tiden spelar på såväl a-strängen som g-strängen. Harpan saknar också den basbjälke, som senare tiders harpor har.

 

 

 

 

 

Illustration ur Nyckelharpfolket av Gunnar Ahlbäck

Spelmännen

 

 

Det var två spelmän från Österbybruk, Justus Gille (1897-1987) och Viktor Wikman (1897-1984), som fortsatte att spela kontrabasharpa med dubbellek fram till nyckelharpsrörelsens början på 1970-talet. De bevarade låtar och spelstil och är därigenom en mycket betydelsefull länk bakåt i tiden.

 

Justus och Viktor blev inspelade ett flertal gånger, bland annat av Svenskt Visarkiv. På dessa inspelningar berättar de hur det gick till när de började spela. Året var 1912, då de båda var 15 år gamla. Först av dem var Justus, som för 15 kronor köpte en nyckelharpa av byggaren och spelmannen Jonas Spets från Morkarla. Både Justus och Viktor arbetade på bruket, där de hade en timlön på några få ören, så man förstår att det var en stor utgift att skaffa sig en nyckelharpa. När Justus sedan visade sin nyinköpta harpa blev Viktor, som redan sedan flera år spelade dragspel, också intresserad och köpte en harpa av spelmannen Salmakar-Kalle (se nedan). Både Justus och Viktor bytte senare harpor. Justus sålde sin harpa till en kamrat som skulle resa till Amerika och som ville ha harpan som ett minne av honom. Justus blev ju då tvungen att skaffa ett nytt instrument och cyklade därför till Uppsala och köpte en harpa som hade byggts av Klas Harpare på 1860-talet. Den harpan fick han ge 35 kronor för. Viktor skaffade sig en harpa som var byggd av Per Hellgren, och som denne tidigare hade spelat på.

 

Justus och Viktor blev med tiden ett mycket samspelt spelmanspar. På filminspelningar från 1960-talet sitter de uppsträckta bredvid varandra och i princip utan någon ”betänketid” drar de igång låtarna exakt samtidigt och med i detalj likadan stråkföring. De ser verkligen ut och låter som musikaliska tvillingar.

 

Redan innan de själva började spela hörde Justus och Viktor de äldre nyckelharpsspelarna och på så sätt lärde de sig låtar och spelstil. När de sedan själva började spela var det främst ihop med Karl Svensk (1873-1937). Svensk, som från början spelade magdeburgerspel, kom till Österbybruk från Valö som ung och blev intresserad av nyckelharpan. Som så många andra uppländska spelmän deltog han vid spelmanstävlingen i Uppsala 1909 och fick där ett extra pris. I Upplandsdelen av Svenska Låtar finns ett antal låtar upptecknade efter Karl Svensk, liksom efter Justus Gille.

 

Karl Svensks läromästare var Carl Adolf Österberg (1842-1913) från Österbybruk och Staffan Wenngren (1838-1904) från Dannemora. Österberg kallades enögda Kalle eller Salmakar-Kalle. Hans far var nämligen sadelmakare, medan han själv bland annat var järnbärare vid bruket. Han beskrivs som en liten, knubbig och försynt man med helskägg. Även Salmakar-Kalle deltog vid spelmanstävlingen 1909. Dessutom var han nyckelharpsbyggare. Han dog hastigt i hjärtinfarkt när han och hans son slipade en lie.

 

Från 1800-talet känner man i övrigt till många harpspelare från Österbybruk med omnejd. En av dessa var en spelman från det närbelägna Gubbo vid namn Kilbom. Efter honom finns låtarna ”Kilbommens polkett”, ”Kilbommens vals” och ”Kilbommens polska”. Den senare är den låt som vanligtvis spelas i en något annorlunda version under namnet ”Polska efter båtsman Däck”. En yngre släkting till spelmannen Kilbom var politikern Karl Kilbom, som en tid ledde ett utbrytarparti ur socialdemokraterna. Karl Kilbom, som också var från Österby, intresserade sig för ortens folkmusik och spelade in Justus och Viktor 1956 (se kopia av tidningsartikel) och troligen var han den förste som på detta sätt uppmärksammade nyckelharpstraditionen i Österbybruk. Sven Nordin har försökt hitta denna inspelning, men inte lyckats.

 

 

 

 

 

 

 

 

AT (Afton Tidningen) 16 febr. 1956

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Klas Harpare (1835-1875) var både spelman och byggare. Hans namn kom sig inte av att han var harpspelman utan av att han harpade malm vid gruvan i Dannemora. Som nämnts ovan anses han vara den som konstruerat Österbyharpan. Klas Harpare spelade tillsammans med Salmakar-Kalle, men fick TBC och dog redan vid 40 års ålder. Han lämnade efter sig fem barn mellan två och nio år gamla. I bouppteckningen finns en nyckelharpa och en fiol upptagna. Sterbhusets skulder översteg vida dess tillgångar. Den största skulden var till brukskontoret – över 800 kronor.

 

Jonas Spets (1841-1918) från Morkarla var en liten och harmynt man som var möbelsnickare och instrumentbyggare. Han ska ha tillverkat 85 harpor och 15 gitarrer. Ända in på 1900-talet fortsatte han att tillverka också kontrabasharpor (utan dubbellek). Han började spela när han var 14 år gammal och deltog i spelmanstävlingarna i Uppsala både 1909 och 1912. Vid den förra tävlingen fick han ett extra pris och vid den senare fjärde pris bland harpspelarna.

 

Mathias Stolt (1846-1924) var liksom senare Karl Svensk dragon. Han bodde i torpet Boda i Films socken, och därifrån hade han det namn under vilket han är mest känd, nämligen Boda-Matte. Efter honom finns en av de absolut mest kända harplåtarna, Boda-Mattes polska. Han var kusin med Klas Harpare, och var också den första harpspelmannen som Karl Svensk kom i kontakt med. Mathias Stolt flyttade så småningom till Sundsvallstrakten.

 

Per Hellgren (1850-1935) var från Norråsen i Films socken. Han hade lärt sig spela när han var 19 år av sin morbror, Olof Westerblom från Gyllby i Tegelsmora socken. 1909 och 1912 deltog han i spelmanstävlingarna i Uppsala. Hellgren byggde dessutom nyckelharpor. Ett kännemärke för dem ska enligt Sven Nordin ha varit att de hade ”horn” på stränghållaren. En av dessa harpor gav han till sonsonen Per Oskar Hellgren på dennes tioårsdag. Han lärde honom också att spela.

 

Efter det att Justus och Viktor hade börjat spela dröjde det länge innan några nya spelmän intresserade sig för Österbyspelet. När nyckelharpsvågen kom på 1970-talet blev det naturligtvis ett intresse också för dem och deras spel. Sven Nordin hade byggt och börjat spela kromatisk nyckelharpa när han fick i uppdrag att reparera en gammal Hellgrensharpa. I samband med reparationen passade han på att bygga en kopia av harpan och började sedan spela på denna. Några år senare, 1983, blev han riksspelman på kontrabasharpa med dubbellek.

 

 

 

 

 

 

Viktor Wikman och Justus Gille

Spelstil, spelteknik och låtar

 

 

När man vill studera spelstilen på kontrabasharpa med dubbellek finns det bara två dokumenterade spelmän att lita till, nämligen Justus Gille och Viktor Wikman. Gunnar Ahlbäcks uppfattning är att Justus och Viktor hade frusit låtar och spelstil så som de hade lärt sig i början av 1900-talet. Deras spel visar alltså under den förutsättningen hur man spelade nyckelharpa i Österbybruk då nyckelharpsmusiken fortfarande var bruksmusik vid danser och i andra sammanhang.

 

Det som framför allt är utmärkande för spelstilen på Österbyharpa jämfört med den på silverbasharpa, är den trummande bordunen. Medan silverbasspelet innehåller mycket av doppningar med stråken över bordunsträngarna (bassträngarna) bygger Österbyspelet på en konstant och mycket rytmisk bordun. En annan väsentlig spelteknisk skillnad är att den höga c-strängen inte som på silverbasharpan används till melodispel utan endast för att kunna få önskade ackordstoner till melodin. När melodin går lägre än a1 spelas melodin istället på d-strängen, kontrabassträngen, och vänsterhandstekniken blir därigenom i huvudsak densamma som på kontrabasharpan.

 

Justus Gille och Viktor Wikman hade en stråkfattning som skilde sig från den brukliga hos samtida silverbasspelare. Medan silverbasspelmännen tog stråken i ett kraftigt nävgrepp och spände taglet ovanifrån genom att placera tummen mellan stråkstången och taglet, spände Justus och Viktor taglet med tummen underifrån, och hade två fingrar på var sida om stråkens gripplatta. I sin doktorsavhandling Nyckelharpan undersökte Jan Ling om det fanns ett traditionssamband med avbildade äldre spelmän som höll stråken på detta sätt. Han kom dock fram till att även i Österbybruk hade det brukliga tidigare varit att spänna taglet ovanifrån, men att Karl Svensk hade upptäckt att det var lättare att växla spelsträng om man spände taglet underifrån. Det gick också att spela med mindre stråktryck. Han hade därför övergått till denna stråkfattning, och Justus och Viktor hade tagit efter honom. Ling påpekade också att Justus och Viktor inte använde några stora stråkrörelser, utan endast utnyttjade en eller ett par decimeter av stråken i sitt spel.

 

En del av mitt projektarbete har varit att lära mig spela Österbylåtar och att försöka hitta den rätta speltekniken för Österbyspelet, både genom att ta hjälp av andra och genom att själv prova. Då jag inte har kunnat få tillgång till en fullt fungerande Österbyharpa, har jag istället använt en genomgående stålsträngad kontrabasharpa (utan dubbellek). När man ska spela i Österbystil gäller det att delvis frigöra sig från vad man tidigare har lärt sig är ”rätt” stråkteknik vid spel på kromatisk nyckelharpa. Där använder man en i hög grad fiolinspirerad stråkfattning och stråkföring. Man har en välspänd stråke som man i långa drag med mjuk hand och handled för över strängarna. På Österbyharpan använder man som nämnts ovan små stråkrörelser och för att åstadkomma det rätta bordunljudet gäller det att rytmiskt ”dutta till” på bordunen med stråken. Om man också har tarmsträngar på harpan kan man åstadkomma det typiska Österbyljudet, som skiljer sig från hur det låter när man tillämpar en mer ”kromatisk” stråkteknik på kontrabasharpa, något som idag är ganska vanligt. Det innebär en ganska stor omställning att spela på en harpa med tarmsträngar när man är van vid stålsträngar, något som jag har märkt då jag haft tillfälle att prova Sven Nordins harpa. Olika strängar kräver olika stråkteknik.

 

Intressant är att notera att den dominerande borduntonen är g på Österbyharpan. Det är som nämnts ovan möjligt att välja om man överhuvudtaget vill ha med tonerna från höga c-strängen. Därför är det i mitt tycke lättare att ”imitera” Österbyspel på en kontrabasharpa (utan dubbellek) än på en silverbasharpa, vilket kanske i förstone kan synas vara det som ligger närmast till hands. En annan konsekvens av g-bordunen är att det är fullt möjligt att spela låtar även i G-dur på Österbyharpa. Det finns också några traditionella harplåtar från Österbybruk som går i G-dur.

 

De flesta av de Österbylåtar som finns bevarade är, om man bara ser till melodin och harmoniken, inte så speciella. Visst är vissa av dem mer originella, och inget säger ju heller att en låt skulle vara sämre därför att den är enkel, men på det hela taget får man nog konstatera att de flesta låtarna är en del av 1800-talets allmänna durstil och skulle kunna komma lite varstans ifrån och även spelas på andra instrument, som till exempel dragspel (vilket Justus och Viktor också gjorde med en del av låtarna). Det som istället är det speciella är framförandet av låtarna. Den trummande bordunen, den enkelt utsmyckade melodin och fenomenet att spela låtarna i full fart rätt igenom ända till slutet för att där sluta med en kort, tvärt avhuggen slutton gör Österbyspelet till något alldeles särskilt. Bland låtarna finns de vanliga låttyperna inom folkmusiken representerade, till exempel valser, polskor, schottisar, polketter och gånglåtar.

 

Traditionerna

 

 

Nyckelharpstraditionerna i Österbybruk var starkt knutna till midsommarfirandet. Midsommaren var årets stora högtid, och då var brukets alla arbetare lediga. Firandet, som var mycket traditionsbundet, har beskrivits i flera olika sammanhang. Midsommaren inleddes med att man på midsommaraftonen firade i olika lag, till exempel hammarlaget, stålverkslaget och lantgårdslaget. Lagen samlades hemma hos någon av lagmedlemmarna. Medlemmarna i laget turades om så att man var på olika ställen olika år. Man byggde upp en lövsal och klädde en midsommarstång med liljekonvaljeblad, så kallade morgonblad. Stången var rak, utan tvärslå och kransar. Möblerna bars ut ur bostaden så att man fick någonstans att dansa. När smederna kom restes stången och firandet började.

 

På midsommardagen och annandagen var det gemensam dans i vagnshuset vid herrgården. Det var en tradition sedan början av 1800-talet då brukspatronen P A Tamm hade upplåtit vagnshuset för dans. Innan dess hade man hållit till i den så kallade Blekhagen vid klockstapeln. Platsen hade fått sitt namn av att det var där man på vårkanten blekte det linnetyg som hade vävts under vintern. Vid vagnshuset hade man en gemensam midsommarstång. När dansen skulle börja gick spelmännen från Korsvägen (intill nuvarande busstationen i Österbybruk) till vagnshuset. Stallmästaren, som bodde vid Korsvägen, gick före med nyckeln och låste upp vagnshuset. Under hela vägen spelades den låt som i Österbybruk kallades Vagnshusmarschen, men som förekommer i flera varianter och med olika namn, bland annat Mungalåten. Samma låt spelades när man efter dansens slut gick från vagnshuset. Efter danserna i vagnshuset avslutade man sedan dagens firande i lagen. På tredjedag midsommar, midsommarfirandets sista dag, firade man på samma sätt som på midsommaraftonen i lagen.

 

Många låtar från Österbybruk har namn som de fått eftersom de använts vid midsommarfirandet i vagnshuset, till exempel Vagnshusmarschen, ett antal vagnshusvalser, Vagnshusschottis och så vidare. När det var dans var vagnshuset avdelat med bänkar i två delar. Den ena änden kallades bruksänden och där dansade smeder och annat folk från bruket med hatten av. Den andra änden kallades bonnänden och där dansade folket från landsbygden kring bruket. Där fick man dansa med hatten på. Enligt Justus Gille och Viktor Wikman gick det bra att dansa i vilken ände man ville, bara man tog av sig hatten om man var i bruksänden.

 

Den gamla nyckelharpsmusiken blev under 1900-talets början alltmer omodern, och 1922 ”tyckte vi att det var dags att ta en paus”, som Justus säger i ett TV-program som Jan Ling gjorde på 1960-talet. Nyckelharporna försvann dock inte alldeles från firandet. Det skulle helt enkelt vara nyckelharpa på midsommar i Österbybruk, och i en annan film av Jan Ling från 1963 ser man hur Justus och Viktor sitter på en scen och ”spelar upp” midsommarstången. De spelade sista gången vid midsommarfirandet 1971, då nya krafter kunde ta över.
Slutsatser

 

 

När nu det här projektet är avslutat och redovisat, kan jag konstatera att det finns mer att arbeta med i ämnet. För det första har jag gjort ett urval av fakta och därmed finns inte allt jag har träffat på med i denna redovisning. Dessutom finns det fler trådar att nysta i och mer som skulle kunna utforskas. Exempel på detta är att forska vidare i Språk- och folkminnesinstitutets arkiv i Uppsala, att försöka hitta fler Österbyharpor att studera, att spåra upp nu levande släktingar till äldre spelmän och, naturligtvis, att skaffa eller bygga en egen Österbyharpa så att jag kan spela låtarna på det rätta instrumentet. Arbetet går vidare, förr eller senare!

Källförteckning

 

 

Böcker och tidningar

 

Ahlbäck, Gunnar: Nyckelharpfolket. LTs förlag 1980

Andersson, Olof: Svenska Låtar Uppland och Svenska Låtar Västmanland. Gidlunds förlag 1978

Isaksson, Olov: Vallonbruksminnen. En bok för alla 1998 (Artikel om midsommarfirandet)

Larsson, Lars Erik: Uppländske spelmän under 4 århundraden. Upplands Grafiska 1980

Larsson, Sam: De uppländska spelmanstävlingarna 1909. P. A. Norstedt och söner 1909

Ling, Jan: Nyckelharpan. Bokförlaget Prisma 1979

 

Nyckelharpan (Föreningen Nyckelharpans medlemstidning) nr 3 1999 (Artikel om Mathias Stolt)

Uplandsspelmannen nr 1 1976 (Artikel ur Karl Kilboms inspelning)

 

 

Skivor, kassettband och filmer

 

Det låter som sommar (CD). 1998

Låtar på nyckelharpa från Österbybruk (CD). AllWin 1999

Nyckelharpan – ett program om spelmanstradition i Norra Uppland (TV-program)

Nyckelharpan nu och då (kassett med tillhörande texthäfte). Svea fonogram 1991

Nyckelharpspelmän i Norra Uppland (Videofilm). 1988

Östnora Folkton (CD). 1990

 

 

Övrigt

 

Bouppteckning efter Claes Harpare (avskrift via Gunnar Ahlbäck)

Inspelningar från Svenskt Visarkiv (SVA BA 16-17, 2334-36 och 3232-33)

Intervjuer med Justus Gille och Viktor Wikman gjorda och inspelade av Gunnar Ahlbäck

Material om spelmanstävlingarna 1909 och 1912 från Språk- och folkminnesinstitutet (ULMA 475)

Muntlig information från Gunnar Ahlbäck och Sven Nordin