|
ANGERMANDIE
|
|
|
|
LANDSKAPET
ÅNGERMANLAND
Landskapet
Ångermanland
Sveriges landskap uppstod under loppet av medeltiden, i Götaland och Svealand
skedde detta redan under den äldre medeltiden (1050-1250) genom
sammansmältning av två eller flera av de urgamla häradena resp. hundarena.
I Norrland bildades landskapen i allmänhet senare och efter hand på grund av
den alltför långsamt fortskridande fasta bebyggelsen. Gästrikland räknades f.ö.
i början som en del av Uppland, medan hela det norr om Ödmorden vid dess
nordgräns belägna, av svenskar bebodda kustområdet längs Bottniska viken
kom att benämnas Hälsingland eller Stor-Hälsingland. Åtminstone själva
namnen på ett par andra senare bildade landskap finner man emellertid tidigt i
de historiska urkunderna. I en omkring år 1190 författad latinsk källskrift,
»Historia Norwegiae», är både Ångermanland och Jämtland uppräknade bland
de »land», som då låg öster om Norge, nämligen Swethia (Svealand), Gautonia
(Götaland), Angaria (Ångermanland) och Jamtonia (Jämtland). Vidare är både
Medelpad och Ångermanland nämnda i ett av Birger Jarl år 1257 utfärdat brev.
Arkeologiska fynd gjorda längs Ångermanälvens båda flodarmar och ända uppe
vid deras källflöden, visar att det redan under folkvandringstiden (300-o 500 e.Kr.)
och vikingatiden, 800-och 900-talet, fanns en svensk bosättning i nordvästra
delen av det område, som senare blev känt som Ångermanlands lappmark. Det
betyder, att landskapet långt före 1190 sträckte sig så långt som upp till den
svensk-norska fjällregionen. Sedan denna kolonisering av okänd anledning
avfolkats, nödgades emellertid Sverige i 1273 års gränstraktat med Norge medge
att det av norrmännen tidigare under samma århundrade erövrade Jämtlands
jaktmark fick sträcka sig så långt österut mot Ångermanälven som till de längre
ned i den ovanämnda lappmarken belägna stora sjöarna, Malgomaj- och
Vojmsjöarna.
Vid Bottniska viken nådde Ångermanland vid samma tid ända upp till och med
Umeå och Bygdeå, vilket framgår av sockenförteckningen till den av ärkebiskop
Olof Björnsson i Uppsala utlysta s.k. 1314 års sexårsgärd, påbjuden av påven
Clemens V i Viennes för att finansera ett nytt kordtåg till Palestina efter fiaskot
med det åttonde och sista (1269-70). I nämnda förteckning finner man namnen
på landskapen Hälsingland, Ångermanland och Medelpad, det senare dock som
ett prosteri under det förstnämnda (»Prepositura Maedelpada»). Alla ingick de i
Stor-Hälsingland, som i världsligt avseende styrdes av konungens befallningsman
(»konungsaren») på Faxehus borg eller slott, beläget på Faxeholmen strax utanför
sedemera Söderhamn och vanligen benämnt Faxeholm. Fästet omtalas första
gången den 23 maj 1398 i Sven Nilsson Stures förpantningsbrev till Arent Styke.
Under samma århundrade koloniserades återstoden av den svenska
kusten längs Bottniska viken och även det motsvarande finska området ned till
nuvarande Österbottens sydgräns, varvid det bildades en ny landsdel, Norrbotten
eller Norra Botten. Den omfattade således hela kustområdet kring Bottenviken
och fick till styresman en av konungen utsedd befallningsman på det strax utanför
sedemera Vasa belägna fästet Korsholms borg eller slott.
År 1441 delades Norrbotten i landskapen Väster- och Österbotten.
Ångermanlands
fogdar
De norrländska landskapen förvaltades i allmänhet av var sina fogdar, medan de i
övriga Sverige var uppdelade på flera fögderier. Fogdarna, ställda direkt under
statsmakten eller någon länsherre, hade bl.a. att insända och redovisa från
allmogen infordrade skatter av olika slag. De residerade vanligen på någon större
lantgård, kallad kungsgård, eller på en borg eller ett slott. Enligt Hälsingelagen,
avfattad omkring 1320 och gällande i kustområdet kring hela Bottniska viken,
fanns i Ångermanland två kungsgårdar, en i Norrstigh (i Säbrå socken) och en i
Kuta eller Kutaby. Den förras läge och historia är höljt i dunkel, medan den senare
var identisk med en gård i den efter dess funktion senare benämnda byn
Kungsgården i Bjärtrå socken och blev efter hand säte för fogde och landsting.
Styresholms
fäste
Under förra delen av den oroliga unionstiden behövde emellertid fogdarna, vanligen
utländska sådana, befästa plapser för sin uppehållsort, och för Ångermanlands del
synes det ha varit i Styresholm (ursprungligen Styrisholm), en borg, av resterna
att döma ganska primitiv, belägen på en efterhand landfast holme eller ö, Prästön
(1701) vid Ångermanälvens västra strand, 300-400 m öster om sedemera Hola
folkhögskola i Prästmon, Torsåkers socken.
För 560 år sedan var älven, på den tiden kallad Storån, dubbelt så bred som i dag
och borgen på sina kullar låg på en ö. Borgkullen var betydligt större än nu.
Vårfloderna har under århundradenas lopp naggat den i kanten, samtidigt som
den tack vare landhöjningen har skjutit i höjden. Vattenståndet var vid den här
tiden ungefär 6 m högre än i dag.
Styresholm var inte en riddarborg av sten med torn och tinnar, utan snarare ett
fort, uppfört i trä och skyddat av jordvallar och vallgravar. Det var alltså åtkomligt
för eld, men för den skull säkert inte alldelae lätt att erövra.
Styresholm nämnes första gången år 1398 och var då i händerna på de s.k.
vitaliebröderna under den danskfödde rådsherren Sven Nilsson Sture, som gjort
uppror mot unionskonungen Erik av Pommern (1396-1439), förenat sig med dessa
tyska sjörövare och lagt under sig hela det bottniska kustområdet.
I ett förlikningsbrev med drottnig Margareta den 10 oktober nämna år återlämnade
han emellertid alla de här ovan omtalade fästena Faxeholm, Styresholm och
Korsholm.
Andra och sista gången är 1405 i ett avtal som säger att riddaren Algot Magnusson
övertar Ångermanland och Styresholms fäste på livstid. Han levde till 1427.
Därefter är det tyst.
Vad hände med Styresholm? Tidigare trodde man att Styresholm intogs och
brändes under den av Engelbrekt Engelbrektsson ledda allmogeupproret 1434.
Nu har man kommit fram till att Styresholm troligen övergavs några år före
allmogeupproret, och brändes troligen av kungens fogde när det övergavs.
Styresholm är numera ett levande medeltidscentrum. Arkeologisk utställning, guidade
rundturer, armborstskjutning, smedja. Ett skepp finns också byggt: Skeppet Styra.
Styresholm har en egen hemsida: hem.passagen.se/medeltid
Ångermanlands
fögderi
Ångermanland utgjorde ursprungligen ett enda stort fögderi, och inom dess slutligt
(1766) fastställda gränser hade vid 1300-talets början inte bildats mer än ett 20-tal
socknar. I den ovannämda förteckningen till 1314 års sexårsgärd är de uppräknade i
följande ordning,de latiniserande namnen här omvandlade till sentida svenska:
Sollefteå med annex, Nora, Nordingrå med annex, Nätra, Själevad, Ramsele, Långsele,
Liden (=Ådals-), Resele, Lännäs, Styrnäs, Vibyggerå, Torsåker, Lännäs, Grundsunda,
Bjärtrå, Säbrå och Gudmundrå. Sollefteås annex anses i allmänhet ha varit Ed,
Nordingrås annex var Ullånger, upptaget som socken redan i förteckningen till 1316
års gärd för lösen av ett pallium åt biskop Olof Björnsson i Uppsala. I samma
förteckning är det första »Lännäs» påskrivet »Bota», d.v.s. Boteå, det andra är
således Ytterlännäs. Häggdånger är tillfälligt upptaget under Medelpad, och sedan har
under tidernas lopp på grund av befolkningens och bebyggelsens tillväxt en rad nya
socknar bildats, så att landskapet har kommit att innehålla hela 47 socknar, varibland
det efter länsändringen 1810 till Västerbottens län och Umeå fögderi överförda
Nordmaling inklusive det därinom senare bildade Bjurholm. I samband med denna
utveckling har det även blivit nödvändigt att uppdela fögderiet i mindre enheter.
Efter det att Styresholm övergivits och fram till Gustaf Vasas makttillträde 1521
styrdes Ångermanland omväxlande av svenska, danska och tyska fogdar, troligen
residerande på den nämnda kungsgården i Bjärtrå. Detta blev i varje fall förhållandet
fr.o.m. 1521, från vilken tid det har blivit möjligt att uppgöra förteckningar med
namn och tjänstgöringsår för fogdarna ocgh kronofogdarna i hela riket. Någon dylik
lista beträffande tidigare ångermanländska fogdar har det på grund av det synnerligen
magra arkivmaterialet inte varit möjligt att åstadkomma inte ens för de svenska
fogdarna.
Under år 1525 hade Ångermanland gemensam fogde med Västerbotten och åren
1534-51 med Medelpad. Skatterna uppbars i allmänhet av fogden och hans
medhjälpare.
Från Gustaf Vasas tid residerade, som sagt, fogdarna på den gamla kungsgården
i Bjärtrå, men sedan Johann lll år 1585 hade anlagt staden Härnösand på Härnön,
kom fögderiförvaltningen att skötas därifrån. 1 maj 1668 delades Ångermanlands
fögderi i två, det södra och det norra. Jag följer det förra fram till år 1918,
då den statliga uppbörden på landet övertogs av länstyrelsens landskontor, i
Hörnösand.
Under hela 1600-talet sköttes fögderiförvaltningen från Härnösand eller dess
närhet. Från 1715 återfinns förvaltningen i Nora socken. Fram till 1850 var Nordviks
herrgård i Nora socken förvaltningscentrum med kontor i olika byar. 1850-52 sköttes
tjänsten från Härnösand, men år 1852 flyttades kontoret på nytt till Nordvik.
Ångermanlands
södra fögderi
Den 31 maj 1867 beviljade riksdagen anslag för delning av det södra fögderiet i två
förvaltningsområden. Södra Ångermanlands nedre och Södra Ångermanlands övre
fögderi. Delningen trädde i kraft den 1 maj 1868. Förvaltningen i det övre fögderiet
förlades till Sollefteå och blev där till 1918, medan Härnösand blev beständigt säte
för det nedre utom 1884, då kontoret var förlagt till Säbrå.
|
|
TILL HEMBYGD
|
|
BJÄRTRÅ
SOCKEN SIGILL
Varje svenskt landskap har också sitt särskilda vapen.
Ångermanlands vapen utgörs av en sköld med tre simmande laxar. Två av dem
simmar åt samma håll, men den tredje är envis nog att simma åt det rakt motsatta
hållet.
Socknar och större orter har också sina särskilda vapen. Bjärtrå har sitt vapen
avbildat i sockensigillet. I detta liksom i alla vapen är en sköld ingraverad, och
på den en myra med huvud, mellankropp och bakkropp men utan ben och antenner.
Om sigillets ålder kan ingenting med bestämdhet sägas, men man tar nog inte
miste, om man vågar det påståendet, att det är från medeltiden.
Den som komponerade detta sigill, ville tydligen ge ett fullt passande uttryck för
sockenbornas speciella kynne och egenart och gjorde därför myran till sinnebild
för detta. Myran är känd för dristighet, arbetsamhet och uthållighet i arbetet.
Fastän hon enligt Ordspråksboken kap. 6 "inte har någon furste över sig, ingen
tillsyningsman eller herre, dock bereder om sommaren sin föda och samlar under
skördetiden sin mat", så har Bjärtråborna varit omtänksamma. arbetsamma
och skötsamma. Naturligtvis har det funnits och finnes väl än personer även i
Bjärtrå, som inte tagit myran till mönster för sin livsföring, men till dem säger det
gamla sigillet lågmält men bestämt "Gå till myran, du late: se huru hon gör,
och bliv vis".
|
|
TILL HEMBYGD
|
|
BJÄRTRÅ
SOCKENKYRKA
Bjärtrå
Kyrka och Prästgård
I den mjukt kuperade dal, som går innanför Ångermanälven ligger Bjärtrå kyrka
mellan Inholms och Väster-Strinnes byar. Prästgården ligger ett stycke därifrån
omgiven av åkrar och ängar.
Här finns en bild från 1950-talet på Bjärtrå Sockenkyrka
Den gamla skolan fanns kvar.
Kyrkan
Kyrkan är en Geting-kyrka. Det är en traditionell vit 1800-talskyrka med långhus
och torn över entrén i nordväst. Tornet avslutas av ett smalare klocktorn med
öppningar i alla fyra väderstrecken och med ett förgyllt kors överst.
Rundbågiga, höga fönster ger kyrkorummet ljus och rymd. Takmaterialet är
skivfalsad plåt. Den gamla kyrkogården omges av ett staket i elegant utformat
smide. Björkar kantar gångarna.
Prästgården
Prästgården i Inholm är en vit dubbelkorsbyggnad i 1 1/2 våning. Den vilar på
en stensockel. Fönsterna är korsdelade. Takmaterial är tegelpanner. Vid en
jämförelse med en uppmätningsritning från 1918 ser man hur de
uttrycksfulla, arbetade fasaderna skalats av. Andra förändringar och tillägg
har också gjorts som t ex en tillbyggd veranda med balkongräcke av skivmaterial
och en ny, lådliknande köksingång.
Huset byggdes 1898 som kyrkoherdeboställe.
Lönebostället
Intill prästgården finns ett löneboställe. Den välbevarade huvudbyggnaden är
från 1910. Väggarna är klädda med faluröd, stående locklistpanel. Knutar och
andra snickeridetaljer är vita. På taket ligger tegelpannor. De symmetriskt
placerade skorsstenarna är utkragade. En enkel men välkomponerad förstukvist
vätter mot gårdssidan.
Historik
Bjärtrå var eget pastorat på 1300-talet men återfinns i senare källor som annex
under Nora. 1891 bildade Bjärtrå åter eget pastorat.
I början av 1800-talet fick bjärtråborna ett problem, då befolkningen växte och
växte i mängd. Skulle man bygga ut medeltidskyrkan i Nässom eller var det
bättre att bygga en helt ny kyrka?
Byborna enades om ett beslut och hösten 1840 kom det nya kyrkbygget i gång.
Den gamla kyrkan i Nässoms by låg någon kilometer från den nuvarande.
Den revs 1844 men ruinen finns alltjämt kvar. Läs mer om Bjärtrå gamla kyrka.
Bjärtrå nya kyrka uppfördes i nyklassisk stil av byggmästare Lars David Geting
delvis efter ritningar av akitekten S Enander. Han var en av de arkitekter som
anlitades för kyrkorna i Ådalen vid denna tid.
Lars David Geting tillhörde den berömda och flitiga kyrkobyggmästarsläkten, som
uppfört ett stort antal kyrkor i Ångermanland. Dessa tillkom i en tid av
befolkningsökning då församlingarna växte ur de små medeltida kyrkorna.
Kyrkan hade från början sakristia i öster bakom korväggen till vilken ledde
ingångar från var sida om altaret. Korpartiet ombyggdes 1907 varvid
korväggen genombröts och altaruppsatsen flyttades inåt. En ny sakristia
tillbyggdes på norra väggen. och en värmecentral.
Det ljusa och tunnvälvda kyrkorummet fick sin enhetliga dekorativa
inredning utförd av Olof Hofrén från Söderhamn under åren 1845-48.
Detta var hans första arbete i Ångermanland. Hofrén flyttade härefter till
Ångermanland och arbetade huvudsakligen i detta landskap.
Inredningen bestod av predikostol, altaruppsats med målad altartavla,
Jesu bön i Getsemane, orgelfasad, läktarbröstning och nummertavlor.
Till sin hjälp hade Hofrén kyrkosnickare Nils Gärdin från Jämtland
Altartavlan som målades av Hofrén under åren 1846-47, inramas på var sida
av dubbla kolonner som bär upp ett kraftigt bjälklag. Ovanför fanns tidigare
Lammet med segerfanan i en rundbåge med målat skenperspektiv, allt
omgivet av ett målat draperi som sträckte sig ut över sakristiedörrarna.
Ovan dörrarna var knäböjda änglar placerade. Detta är nu borttaget. Den lätt
utsvängda predikostolkorgen har fortfarande drag från 1700- talet men med en
skuren reliefdekor som mer hör hemma i nyklassicistisk stil.
Med alla dessa mäns hjälp och slit kunde den nya kyrkan stå klar redan 1847.
Jonas Nordberg, kyrkoherde i Nordingrå, fick då den stora äran att inviga templet.
Till invigningen skänktes förutom ett antal ljuskronor huvudsakligen av glas och
brons, även en ny prästkappa och en ny mässkjorta.
Nattvards- och sockenbudstyg och övriga siverföremål liksom textilierna i
kyrkoårets färger har huvudsakligen tillkommit under det senaste århundradet.
Men kyrkan ansågs inte vara helt färdig förrän en orgel anskaffades, vilket hände
1870. Orgeln levererades av orgelbyggaren JG Ek från Torp, och den kostade
3800 riksdaler. Åren 1907, 1926 samt 1944-45 reparerades Bjärtrå kyrka
rejält.
Det nya värmesystemet installerades 1926, men det var under 1944-45
som de största förändringarna gjordes.
Då restaurerade man hela vägen från grunden till övre tornrummet. 1945
återinvigdes kyrkan.
1971 var det dags för ombyggnad igen, då byggdes
kapprum och brudkammare under läktaren. Samtidigt passade man på att
rengöra kyrkorummet, laga sprickor på altarringen, laga kortaket och måla
kyrkbänkarna.
1979 köpte församlingen klockartorpet Inholm 4:1 att användas
som kyrkogårdsmark. Restaureringen 1990-91 föregicks av ett noggrant
förberedelsearbete.
En kommitté ansvarade för arbetet från församlingens sida. Nyinvigningen av
kyrkan skedde till Alla Helgons dag 1991. "Både till sitt inre och yttre kan
Bjärtrå kyrka räknas till de vackraste i Ådalen", hävdade kontrakstprosten
Nils Lindelöf i sin skrift till kyrkans 100- årshögtid 1947.
1999 fick församlingen en donation, som innebar en ny orgel i gravkapellet.
Orgeln invigdes den 18 juli 1999.
Bjärtrå stora kyrkklocka är den älst daterade klockan i hela stiftet.
Bjärtrå kyrkklockor: Av de två klockorna är den lilla gjuten hos Gerhard
Meyer i Stockholm 1750.
Storklockan, som aldrig varit omgjuten, bär årtalet 1506 och är den älst
daterade klockan i bruk i stiftet.
Den bär texten:
Ano:dni:Mdvi:c:opletu:est:hoc:opus:ad:laudes:u:piu:nis:mariae.
I översättning: I Herrens år 1506 fullbordades detta arbete till vår heliga
jungfru Marias ära.
Fakta/Bjärtrå kyrka
»Byggår: 1840-1847, men ombyggd ett antal gånger.
»Kuriosa: Vid det första restaureringstillfället, 1907, investerade man också i
en ny orgel.
»Notera: Efter återinvigningen 1945 tillkom flera värdefulla inventarier, bl.a
ett dopaltare, två ljusstakar, altardukar, antependium och en altarringsbeklädnad.
|
|
TILL HEMBYGD
|
|
Bjärtrå
gamla kyrka och Nässoms by
Kyrkoruin,
hembygdsgård, jordbruksbebyggelse
Nedanför Nässom drar den nya vägen förbi medan den gamla leder upp mellan byns
gårdar och hus. Bebyggelsen är koncentrerad till vägskälet, där en väg tar av mot
"Ullångersfjället".
Kyrkan
Sockenkyrkan låg förut i Nässom. Ruinerna efter den samt kyrkogårdsmuren med
stegport finns alltjämt kvar. Stegportens spånklädda tak har samma branta lutning
som vi är vana att se på de små medeltidskyrkorna efter Ångermanälven. Kyrkans
meterhöga restaurerade murar är nu avtäckta med grästorv.
Bjärtrå
kyrkoruin
Den älsta kyrkan från 1200-talet, är byggd i gråsten. Den revs 1844. Ruinen
utgrävdes och konserverades 1931-33. Kyrkan omgavs av en bogårdsmur och in
till kyrkplatsen ledde en hög stiglucka som fortfarande finns bevarad. Utanför
bogårdesmuren stod den men många flöjlar och spiror försedda klockstapeln.
Även kyrktaket hade flöjlar i var nock och på takåsens mitt.
Vi har rätt god kännedom om kyrkans interiör. Under 1700-talet hade nämligen
stora investeringar gjorts för dess prydande. Redan under 1600-talets slutskede
hade man från någon av härnösandssnickarna införskaffat en predikostol av för
dem karatäristisk form men evangelistbilder, maskaroner och bladdekor.
Hans Biskop nytillverkade 1729-30 altare, korskrank, kordörr och pyramider.
Vid mitten av 1700-talet upptogs större fönster och målarmästaren Abraham
Segerström från Härnösand utförde omfattande arbeten, bl a de apostlabilder som
prydde läktarbarriären.
Predikostolen, fragment av altaruppsatsen samt läktarens målningssvit finns på
Länsmuseet Murberget.
Hembygdsgården
"Strinnegården"
Intill den övergivna kyrkan ligger Bjärtrå hembygdsgård. Hit har man flyttat en
genuin och mycket vacker ångermanländsk gård. Den har alla de bekanta dragen,
som hör till en gammal korsbyggnad. Bottenvåningens fönster motsvaras av
sidliggande småfönster på övervåningens förhöjda väggband. De större fönsterna
har 16 smårutor. Denna äldre fönstertyp efterträddes senare av det så vanliga
sexdelade fönstret. Under taknocken sitter ett utsökt lunettfönster med fem
solstrålespröjsar. Pardörren med buktiga nedre speglar är inåtgående och överljuset
fantasifullt utformat. Pilastrar och sirliga festonger på ett pampigt överstycke
inramar dörren. Ytterdörren var den byggnadsdetalj, som man lade ner mest omsorg
på. Lika praktfulla som portalen kunde vara, lika enkel var i allmänhet bron.
Ytterbelysning och broräcke har tillkommit i sen tid.
Den lite tunga byggnaden har stående faluröd locklistpanel, som avslutas av en
vattbräda mot stenfoten. Taket är spånklätt och skorstenen utkragad.
Taksprånget är nätt tilltaget och vindskivorna går nästan i ett med de breda
knutlådorna. Huset är hitflyttat från Strinne och är troligen från mitten
av 1800-talet.
Per
Edholms stuga
En födorådsstuga/enkelstuga från Bålsjö finns också på hembygdsgården. Den grå
panelen är av äldre sort. Såväl bottenbrädor som lock är mycket breda och endast
avjämnade i kanterna. Här kan man lägga märke till de smårutade fönsternas
gamla buckliga glas och knutlådorna.
Bjärtrås egen hembygdsforskare Per Edholm föddes 1847 i detta hus. Hans far var
bysmed. Per Edholm fortsatte faderns verksamhet om än i liten skala.
Bomärkesstämplar var hans specialitet. Dessa tillverkades vid den öppna härden
i stugan.
Logen
Till hembygdsgården hör en byggnad, som förr var mycket vanlig på
Ångermanländska bondgårdar, men som i dag är sällsynt. Det är en sexkantig rundloge.
Sådana finns endast i några få exemplar i hela kommunen. Väggarna är klädda med bred
lockpanel och taket med spån. Här syns tydligt hur brädorna är topp-rotvända och hur
de varierande måtten ger väggen liv. Logen är hitflyttad från Nyböle.
En glugg på en av hembygdsgårdens uthusbyggnader är en mindre variant på ett s k
vitterkors med magisk innebörd.
Nässoms
by
På en av granngårdarna i Nässom finns flera välbevarade 1800-talsbyggnader, där
ibland en faluröd korsbyggnad och en yngre dubbelkorsbyggnad med vit liggande
släthyvlad panel. Här kan man lägga märke till den välgjorda grunden av tuktad sten
och staketet som är av sekelskiftestyp.
Vidare hör en ladugård och en bagarstuga på andra sidan byvägen till gården.
En annan granngårdarna i Nässom kan vissa upp flera välbevarade byggnader, som utgör
fina exempel på ångermanländsk byggnadstradition. Bland dem finns en faluröd
korsbyggnad med tegeltak (skorstenen är emellertid nygjord). De många fönsterna
placerade i jämna rader är sexdelade och har omfattningar som präglas av en måttfull
snickarglädje. Här kan man jämnöra "inlandstypen" av bostadshus där fönsterna är
jämt fördelade, med "Höga Kusten- typen" med grupperade fönster.
På en annan granngård lägger man märke till ett flertal traditionella och välbevarade
byggnader, däribland en dubbelkorsbyggnad.
Historik
Bjärtrå gamla kyrka torde ha uppförts på 1200-talet. På 1400- eller 1500-talet
byggdes troligen vapenhus och sakristia till. Strax utanför kyrkogårdsmuren stod
klockstapeln. Såväl den som kyrkotaket var försedd med spiror och flöjlar.
På 1800-talet hade församligen vuxit ur sin kyrka och en ny, betydligt större stod
färdig 1846. Redan ett par år tidigare började den gamla kyrkan rivas för att förse
den nya med byggnadsmaterial.
En modell av gamla kyrkan finns bevarad. Den är utförd av J Boija och visar en liten
vitputsad gråstenskyrka, lik många av de andra medeltidskyrkorna i Ådalen.
I skatteboken för Ångermanland för 1550 upptas åtta bönder i Nässom.
Vid storskifte 1764 fanns det 11 hemman i byn. Nässom var därmed en av de
största i socknen. Så var den ju också kyrkby. Det finns en vacker skiftekarta
från 1764 som visar att gårdarna låg tätt efter varandra längs byvägen.
Strax söder om kyrkan låg sockenstugan.
Vid laga skifte 1833 hade antalet hemman ökat till 12. Vanligen finner man
endast titeln "bonde" i byarnas skifteshandlingar, men i Nässom bodde även en
fjärdingsman, en handlare, en kyrkvärd och en nämndeman, säkert beroende på byns
särställning. Fyra gårdar flyttades ut från den tätt bebyggda bykärnan i samband
med skiftet.
|
|
TILL HEMBYGD
|
|
SANDÖ
Sandö har sitt namn av jordens beskaffenhet där. Den är sandig.
Sandös historia började år 1750. Den lilla ön mitt i Ångermanälven var före det en
obetydlig ö utan något som helst värde. Den ägdes av Lugnviksbönder som inte hade
någon större nytta av den.
År 1747 satt tre män, komminister Jöns Horneus, Jacob Erenius och Mattias Renhorn
och diskuterade planer på ett glasbruk i Norrland. Det fanns två alternativ: Ett
längre upp i Ångermanälven. Men man bestämde sig för Sandö. Mark köptes in av
Lugnviksbönderna.
Det var början till glasbruksepoken på Sandö och 1750 fick de tillstånd att
starta verksamheten på ön. Därifrån räknar man Sandös historia.
Fram till i dag kan man indela öns historia i tre epoker.
1.Glasbruks-och sågverksepoken.2.Verkstadsskolan. 3.Civilförsvarsutbildningen som blev
Räddningsverket, Sida och Räddningsgymnasiet.
Att
leva och bo på Sandö under glasbrukets
storhetstid
Det var på 1890-talet och i början på det nya seklet som Sandö upplevde
sin verkliga storhetstid. Förtjänsten vid bruket var efter den tidens
förhållanden sagolik. Det var glasblåsare som kom nära 4.000 kronor
i inkomst per år (obs en stabbläggare under samma tid hade en inkomst
på ca 800 kronor). Arbetarnas levnadstandard stod givetsvis i nivå med
inkomstens storlek. Inte utan orsak kallades glasbruksarbetarna för
"herrskap". Dessa arbetare stod på en högre nivå än sågverksarbetarna.
T o m i brukshandeln markerades detta fenomen. Där kunde man köpa
sågverks- och glasbruksost. Den sistnämnda ostsorten var betydligt
bättre och betingade ett högre pris.
Glasbruksbefolkningen skilde sig även på annat sätt från den övriga
Ådalsbefolkningen. Man talade där ett korrekt och vackert språk, som
skilde sig väsentligt från den ångermanländska dialekten. Orsaken
var tidigare inflyttningar från söderut belägna platser, och dessa
främlingar hade så småningom blivit "tongivande" även beträffande
språket. En del i glasbruksarbete kunnigt folk från Tyskland och
Belgien (glasblåseriets hemland) flyttade till Sandö och även idag
finner man i Ådalen talrika släktnamn av tysk och belgiskt ursprung,
såsom Zeits, Cshliker, Tejler, Kästel, Heintz, Dorsch, Crentzer,
Broue, Ditzler m fl.
De anställda vid bruket hade fri bostad (ett rum eller rum och kök)
och nödig vedbrand. Glasblåsarens bostad bestod av ett stort rum
och ett stort kök, dessutom fick alla ha ett krydd- och potatisland.
Utom fri bostad fick alla arbetare även fri läkarvård och medicin.
De arbetare som var oförmögna att arbeta erhöll understöd på brukets
bekostnad. En speciell understödsförening fanns och ur denna
utbetalades sjuk- och begravningshjälp. De båda bolagen bekostade
gemensamt en fast anställd sjuksköterska, som tillika också var
barnmorska. "Företagsläkaren" var doktor i Ramvik. Den sist
stationerade sjuksystern på Sandö var den skickliga och
respekingivande syster Beda. I ur och skur fotvandrade hon på sina
sjukbesök. Alltid var hon uniformsklädd och bar på sina
sjukvårdsartiklar i en läderväska. Hon slutade sin anställning
på 1940- talet.
Livet i ett brukssamhälle som Sandö för 80-90 år sedan präglades
av slit och släp och stora umbäranden. Kampen gällde att överleva,
och därför måste alla familjemedlemmar (oavsett ålder) hjälpas åt.
Arbetsdagen bestod av tio timmars hårt arbete. Inga fria lördagar
förekom. De flesta kvinnors liv var en rad av hårda, gråa arbetsdagar:
hålla hemmet i ordning, laga mat, ordna kläder åt familjen, vaka vid
sjukbäddar. Hon fick i regel sköta ved-, vatten- och slaskbärningen.
Kanske födde hon tio barn, av vilka hälften dog som spädbarn. Bland
de äldre härjade den farliga folksjukdomen, lungsoten. För att klara
försörjningen var många kvinnor tvungna att delta i arbetslivet och
ofta fick de arbeta lika länge som männen i fabriken och därtill sköta
hemmet. Många människor (särsk. de yngre) började tvivla på att det
liv som far och mor och deras föräldrar levt var det rätta. Var det inte
mycket i samhället som man borde ändra på? Var det riktigt att några
få var rika medan de flesta var fattiga.
Människor som hade samma åsikter slöt sig samman. Gemensamt
skulle man arbeta för att det som man ansåg vara rätt och riktigt.
Så uppstod en folkrörelse - väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen.
Här kan Du kan läsa mer om Sandö
|
|
TILL HEMBYGD TOP OF PAGE.
|
|
Kommunikationerna
Vägväsendet
Hur har människor färdas i min hembygd?
På 1500- talet var inte vägarna mycket till vägar här i bygden. De s.k. vägarna
var mest ridstigar, även om de på vissa ställen kunde passeras av hästförspända
fordon. De följde ofta de stigar, kreaturen upptrampat i markerna.
På 1600- talet bygdes väg från Härnösand till Säbrå kyrka. Därefter fortsatte
arbetet med väg till Veda vid Ångermanälven. I mitten av århundradet byggdes
väg genom Nora.
I slutet av århundradet blev det väg genom Skog och Bjärtrå till Skiörnäs, Styrnäs.
Efter en tid var kustlandsvägen mellan Skog och Sollefteå färdig.
Med någon överdrift kan sägas att dåtidens vägbyggare tog de gamla getstigarna
till mönster i fråga om vägens sträckning.
Då nu vägar började finnas, tillkom för resandes hjälpoch bekvämligheter
skjutsstationer i socknarna. När det gäller min hembygd fanns sådana i Nora,
Bjärtrå och Lugnvik.
Vid färd över Ångermanälven fick man ro med båt. Hade folk ärende till Nora,
Skog och Bjärtrås byar fick man åka till häst om det fanns möjlighet.
Annars var det mest vanligt att använda apostlahästarna d v s att gå.
Järnvägen kom 1894 och då gick det relativt fort att åka till avlägsnare platser.
Så småningom kom älvbåtarna på modet. Då kunde man resa på Ångermanälven
mellan Härnösand och Sollefteå.
Bil (och buss) måste för människor som fick uppleva dessa första gången varit
en sensation. Plötsligt fick människor tid till att göra andra saker än att bara
arbeta och åter arbeta. Släkt och vänner som var bosatta i andra byar kunde man
besöka allt oftare. Förr fick de kanske ett, eller ett par besök om året.
I äldre tider hade vattenvägarna mycket större betydelse för samfärdseln än
landsvägarna. Ångermanälven var en bekväm transportled och fick en stor
betydelse för industrialiseringen i Ådalen. Särskilt viktig blev älven för
transporten av råvaror till glasbruket, men även för exporten av brukets produkter.
När sågverkspatronerna på 1800- talet etablerade det ena sågverket efter det
andra i Ådalen kom älven att spela en nyckelroll för skogsbruket och
skogsindustrin. Under sågverks- och massaepoken har åtskilliga miljoner stockar
flottas fram till de olika sorteringsverken vid Granholmen och Sandslån.
Vid dessa verk har virket sorterats, buntats och transporterats till de olika
industrierna. Under en säsong i mitten av 1950- talet sorterades ca 21 miljoner
klampar vid Sandslån.
Älven har också, före bilismens genombrott, varit den naturliga färdvägen
till "stan" (Härnösand), Kramfors och Sollefteå. Fram till 1940- talet trafikerades
älven av ett flertal båtar som Strömkarlen, Angur och Turisten. Dessa båtar tog
ombord resenärer som väntade på Bondkajen i Klockestrand och Ångbåtskajen
på Killingholmen.
Persontrafiken mellan Klockestrand och Sandö ombesörjdes förr av roddare
och under senare tid av motordriven båt. Till den tyngre trafiken användes en
handdriven färja. Färjan hade formen av en rektangulär pråm och den drevs för hand
med hjälp av en "spännögla" som spändes fast på en lina, som hade dragits tvärs
över sundet. På vintern lades en träbro ut på isen och detta medförde att restiden
avsevärt förkortades.
Från Sandö till Lunde användes en motordriven färja. Vid färjeläget på Sandösidan
(intill gamla sågplatsen) fanns ett Café som drevs av Mia Blad.
År 1943 gick en gammal dröm i uppfyllelse, då sammanbands Lunde, Sandö och
Klockestrand med en bro - Sandöbron, egentligen två broar, den stora Sandöbron
och den mindre Klockestrandsbron. Brobygget blev världsbekant.
Torsdagen den 31 augusti 1939 rasade Sandöbron. 18 arbetare omkom.
En ny bro uppfördes. Brospannet blev värdens då längsta 264 m och höjden från
vattenytan till vägbanan 44 m.
År 1943 blev Sandöbron klar och kunde invigas av landshövdingen.
Varje år kontrolleras Sandöbron av vägverket. De mätningar som gjorts har visat,
att bron sjunkit en halv meter sedan år 1943, men under senaste åren har
förändringarna knappt varit märkbara.
Läs mer om Sandöbron
HÄR!
1982 byggdes ännu en bro i området, denna gång från Sandö via Killingholmen
till Svanö.
I dag är Sandöbron och Klockestrandsbron i behov av stora reparationer.
Klockestrandsbrons pelare som står på träpålar är i mycket dåligt skickt.
Armeringen av körbanan håller på att rosta sönder.
En ny bro måste byggas annars stängs Klockestrandsbron för fordonstrafik
om fem år. Detta är experternas dom.
Pengar till projektet saknas men måste prioriteras inom de närmaste åren,
så att bygget kan startas.
Ritnigar är framtagna som visar en ny sträckning över Klockestrandssundet
strax söder om den nuvarande bron.
Min morfar Fritjof Källman som var född 1886 har berättat följande:
1894 gick jag i skola i Å, Frånö. Järnvägen invigdes då, och jag och mina
kamrater fick sitta i gräset och vinka till det första tåget som kom.
1994 var järnvägen 100 år.
Ådalsbanan
Den statliga delen Långsele-Sollefteå öppnades för trafik 1886.
Det är en 14 kilometer lång sträcka som då var en del av stambanan
Över Norrland. Sträckan Härnösand-Sollefteå var först privat och
öppnades 1893. Sträckan är 102 kilometer lång och den förstatligas
1932. Den sista delen Härnösand-Sundsvall är 68 kilometer lång.
Den byggdes 1925 som en del av den privata ostkustbanan, men
förstatligas 1933. Därmed var hela Ådalsbanan statlig.
1958 elektrifierades hela sträckan och man kunde börja köra med ellok.
Sedan 1988 är hela Ådalsbanan, 183 kilometer lång, klassad som
länsjärnväg. Sträckan Härnösand-Sundsvall fick en spårupprustning
påbörjad 1994, den sista delen Hällenyland-Härnösand slutfördes
sommaren 1998.
Upprustningen av Ådalsbanan befinner sig nu i flera utredningssteg
med förstudier, järnvägsutredning, järnvägsplan och projektering.
År 2002 ska bygget påbörjas och vara färdigt till år 2006.
Källa: Ådalingen, medlemstidning för Ådalens Släktforskarförening.
Nuläget: Lördag 14 oktober 2000
Banverket befarar att Ådalsbanan försenas.
Utbyggnaden av Ådalsbanan försenas. Det befarar Banverket sedan de i
regeringens budgetproposition fått besked om hur mycket pengar de har
att röra sig med under de närmaste åren. Enligt Banverket blir
konsekvenserna att planerade investeringar måste skjutas upp. Ett av de
projekt som kan bli försend är utbyggnaden av Ådalsbanan mellan Nyland
och Sundsvall. Exat hur Ådalsbanans utbyggnad drabbas kan man inte
säga på Banverket. Vi håller just nu på att titta närmare hur vi ska göra
säger Banverkets generaldirektör, som också skrivet till de berörda
kommuner och förklarat att många järnvägsprojekt blir försenade. I det
brevet nämner han också att statens och Banverkets legala åtaganden
har stor betydelse vid prioriteringen.
Just detta gör att Kramfors kommunråd Christer Nilsson inte är så oroad
över hur det ska bli med Ådalsbanan. Den är nämligen ett av de projekt
där det finns ett avtal med staten. Tydligen tänker Banverket även i den
här prekära situationen fälja de avtal som finns så jag känner mig inte så
orolig, säger Christer Nilsson. Nu får vi vänta och se vad infrastruktur-
propositionen ger till våren. Om vi får 2,5 miljarder kronor kan vi göra
etapp 1 av Ådalsbanan, fortsätter han. Och då kan vi också uppfylla
avtalet med staten om att det med moderna tåg ska ta 70 minuter att
åka mellan Nyland och Sundsvall.
Nämnas kan kanske ochså att byggandet av Bptniabanan inte påverkas
av dessa förseningar. Pengarna till Botniabanan tas från ett annat anslag.
Källa: Tidningen Ångermanland.
|
TILL HEMBYGD
|
|
Tunnbrödsbak
i bagarstugan
En stor del av den dagliga födan utgjords tidigare av bröd. Längs
Ångermanlandskusten liksom i stora delar av Norrland i övrigt var
det i huvudsakligen råg och korn som då kom till användning.
En korndeg kan inte jäsa. Brödet blir därför blåsigt och tunt när det gräddas,
därav namnet tunnbröd. En fördel med detta bröd var för i tiden att det rätt
lagrat kunde sparas långa perioder. I allmänhet bakade man två gånger om
året, under våren och hösten.
Det händer inte så sällan att man ännu i dag på landsbygden ställer iordning
tunnbrödsbak i någon gammal bagarstuga, så som man gjort under flera
århundranden. Ända in på 1940-talet ingick bagarstugor i prästens och
lärarens bostadsförmåner.
En varm majdag, i början på 1940-talet, när marken var vit av vitsippor,
bakade Hilma och dottern Ingrid, båda från Lugnviksstrand, tunnbröd
i en bagarstuga.
Tidigt på morgonen började man med att elda i ugnen med björk- och alved
för att få rätt temperatur på den platta stenhällen inne i bakugnen. Sedan
gäller det det för Ingrid att under hela dagen, eller så länge bakningen
pågår, fylla på ved i ugnen då och då, så att temperaturen håller sig konstant.
Degen som Hilma knådar, gjordes i ordning redan dagen före baket.
Hilma skär ut en knytnävsstor bit av degen, rullar den mot bordet till en liten
boll och kavlar så ut degen med en slät kavel till en ca 2 mm tjock kaka med
en diameter av ca 60 cm. Det är ett svårt hantverk som kräver mångårig
erfarenhet.
Hilma flyttar med hjälp av en tunn träspade den tunna degskivan över från
sitt kavlingsställe vid det stora bordet till Ingrids plats. Ingrid tar nu över
arbetet och kavlar över degskivan med en liten, taggig kavel, s.k. rullkavel.
På så vis blir degkakan översållad med små hål. Samtidigt börja Hilma
kavla ut en ny degbit.
Degkakan skall nu över från bordet till en stor rund träspade, ett s.k. fjöl
eller fjät. Det gör Ingrid snabbt och vant med en långsmal träspade som
kallas spjälk.
Ingrid för in fjölet i ugnen över hällen och rycker sedan hastigt tillbaka spaden.
Degskivan ramlar då ner på den varma hällen och så startar gräddningen.
Med en tillplattad träpinne lyfter och vrider hon på brödskivan samtidigt
som en härlig doft av gräddat bröd kommer ut ur ugnen och brödet bubblar
upp och ändrar färg.
När Ingrid anser att gräddningen är klar efter någon minut, lyfter hon ut
den mjuka kakan och lägger den vid sidan av ugnen. Sot och mjöl borstas
bort från brödets båda sidor och i rumstemperaturen stelnar sakta
brödskivan och blir spröd.
Allt under det dagen går och arbetet fortskrider fylls alla tillgängliga ytor i
bagarstugan av de färdiggräddade brödkakorna.
Tidigare bakade man ofta i två-tre dagar och det räckte till gårdens behov
under ett halvår. Brödet lagrades på torrt och luftigt ställe, oftast på stäner
i en uthusbod.
Tunnbröd
När Hilma och Ingrid bakade tunnbröd använde de sig av ett gammalt recept.
Dessa mått ger ungefär 60-70 kakor. Ofta hade man dock betydligt större degar.
2 kg rågmjöl
2 kg rågsikt
2 kg vetemjöl
2 kg grahamsmjöl
1 kg havregryn (kan uteslutas)
5-6 l mjölk och vatten
1-2 msk salt
50 gr jäst
1-2 msk hjorthornsalt
Kornmjöl tillsätts tills degen blir lagom att kavla ut till tunna kakor, som
gräddas på het häll. Alla mått är ungefärliga.
Recept efter bagerska i Skog
Ett annat recept är följande:
Ångermanländsk
tunnbröd
10 l mjölk
3/4 dl salt
25 g jäst
2 kg rågsikt + kornmjöl till lagom fast deg.
Denna deg gör man på kvällen för att den ska få jäsa under natten. Om man
vill göra degen samma dag får man räkna dubbel mängd jäst, i detta fall 50 g
på samma mängd degspad.
|
|
TILL HEMBYGD
|
|
Min
släktforskning
Namnskick
Förr hade man ett namnskick som byggde på faderns namn.
Barnets efternamn bildades på faderns förnamn + son eller
+ dotter, och växlade för varje generation.
T. ex Anders Larssons son som heter Per, blev Per Andersson och
dottern som heter Britta, blev Britta Andersdotter.
Sonen Pers son i sin tur Anders Persson och dottern
Stina Persdotter.
|
|
Om Du vill läsa mer om min släktforskning.
Klicka på
Genealogi
|
|
TOP OF
PAGE
TILL
HEMBYGD
|
|
Bynamn
i Bjärtrå socken
Språket är en levande organism och ändrar uttrycksform från tid till tid.
Ett ortsnamn med nutida skrivsätt såg helt annorlunda ut för några hundra år
sedan. Vilken, okunnig om saken, kan säga att Neshime är detsamma som
Nässom? Det är dock samma namn, fastän århundraden
skiljer dem åt. Då man hör ett namn nämnas, vill man gärna veta vad det betyder.
Inom Bjärtrå socken finns det många byar.
Berg Nyböle Kungsgården Stavred Nässom Hjälta Inholm Strinne Grössjö
Bålsjö Lugnvik Öd Sandö Norrland Mäland Lockne Sunsta Fröstland Allsta
Geresta Köja Lugnviksstrand Nyhamn Marieberg
Det finns även mindre platser som jag inte räknar upp.
Vad betyder namnen? Jag gör ett försök att nå fram till den ungefärliga
betydelsen av några byars namn.
Först
sockennamnet Bjärtrå:
Det skrevs i äldre tider Bertaradh och består av två delar: Bert och radh. Den
första delen innehåller ett personnamn Bert eller Berte, den senare delen betyder
rå, gräns. Bertaradh skulle då betyda ungefär Bertes område, Bertes land.
Genom många skrivsätt har under tidernas lopp vårt sockennamn nu kommit fram
till formen Bjärtrå.
Det innehåller två delar: bjärt och rå. Den första delen betyder den ljusa, klart
lysande, skinande. Då skulle Bjärtrå betyda: den öppna ljusa bygden. Och visst
passar den betydelsen vår socken. Men somliga vill tolka bjärt som bjur, bäver, och
då blir Bjärtrå detsamma som Bäver-rå, den trakt där Bäver fanns.
Några språkforskare vill göra Bjärtrå till forntidens Bjarmers eller Bjärmes land,
Bjärmaland. Var detta land var beläget har man grubblat över, men en biskop i
Linköping på 1700-talet trodde att han funnit det i trakten av Kungsgården i
Ångermanland, där Bjärtrå är beläget.
Alltså: Bjärtrå kan betyda detsamma som Bertes bygd, den ljusa, vackra bygden,
eller bäverbygden eller också bjärmes bygd. Vilken tolkning väljer du?
Berg:
Tar vi den nordligaste byn först, som heter Berg, så har den fått sitt namn efter
naturbeskaffenheten. Den är mycket stenig och bergig. Därav namnet.
Nyböle:
Det betyder den nya bygden. Den byn är jämförelsevis ung och blev till
på vikingatiden.
Nässom:
Nässom skrevs under medeltiden Neshime och betyder hemmet på näset.
Där Nässom ligger var då en landtunga mellan två flodarmar, ett näs.
Hjälta:
Hjälta har ingenting med hjältar att göra, utan har sit namn av den nedanför
liggande tjärnen, som av sin form eller vad det kunde vara kallades Galten.
Namnet skrevs också Geltan, som så småningom fick sin nuvarande form.
Inholm:
Inholm, där prästgården ligger, var för längesedan en holme, omfluten av
vatten, inne i bygden.
Grössjö:
I östra delen av Bjärtrå ligger Grössjö. I äldre tider skrevs namnet bl. a. Grytsjö.
I namnet finner vi ordet gryt, som också kan vara namnet på en håla i stenig mark.
Trakten är stenig. Grössjö skall betyda detsamma som Stensjö, en stenig trakt
omkring en sjö.
Lockne:
Lockne - skriven även Locknö - kommer av isländska ordet loc, som betyder lek,
och ö har den gammalnordiska betydelsen av vin, äng. Då skulle namnet betyda
lekplats, lekäng, men det gör det nog inte. I stället betyder det den trakt, där folk
kom tillsammans för offentliga förhandlingar och överläggningar.
Lockne är en urgammal ort, tillsammans med Köja och Geresta de älsta
byarna i Bjärtrå.
Lugnvik:
Namnet har nog ingenting med lugn att göra. Namnet hade fordom många former.
Bl.a. skrevs det Lomvik. Har namnet kanske någonting att göra med fjärden,
vassarna och sjöfåglarna t.ex. lom. Namnets betydelse är oviss.
Fröstland:
Fröstland, eller Frösland, som det förr skrevs, syftar på guden Frö, som där i trakten
hade sin offerlund.
Geresta:
Geresta innehåller personnamnet Gere. Gerses ställe.
Köja:
Källa: Sveriges ortnamn. Ortnamn i Västernorrlands län del 1
Köja är ett inbyggarnamn. Skrevs fordom:
|
Köghen
|
1535
|
|
Kögen
|
1542
|
|
Kiögen
|
1543
|
|
Köÿan
|
1546-1690
|
|
Köyiann
|
|
|
Köijann
|
1550-1590
|
|
Ködian
|
1569
|
|
Kiöyen
|
1598
|
|
Kiöÿan
|
1609
|
|
Kiöja
|
1795
|
|
Köija
|
1825
|
|
Jordboken:
|
|
Kiöian
|
1557
|
|
Kögian
|
1599
|
|
Köijan
|
1773
|
Namnet torde ursprungligen vara sammansatt och som sista led innehålla
fornsvenskans vin "betesmark, äng". Första ledet är oklarr, möjligen
föreligger samma ord i vissa Svenska och Norska ortnamn börjande på
Kö-, Köj, och dylika såsom Köja(n) i Undersåkers sn, Jämtland, Köviken i
Söderhamn, Kjøia i Södra Norge. Dessa ord kunde vara besläktade med Norsk
dialekt Køya från "Liden Pyt eller Sump med høit græs eller siv". Fjärmare
besläktat med lågtyskans Koog "eingedeichter, der see abgewonnenes Landstück",
"ein styck angeschwommenes unbedeichtes land, das ausserhalb des Hauptdeiches
am Wasser liegt". Vilket betydelse första led i Köja har, förblir dock oklart.
Man kan gissa att den betecknat Strinnefjärden eller någon terräng invid denna.
Text från en A uppsats i Bebyggelsehistoria vid Mitthögskolan i Härnösand,
Institutionen för kultur och humaniora 1994-1995 med namnet "Köja by 5 hemman"
av Gumnnar Engmark
Marieberg:
Mark från Köja by. Köja kartlades för laga skifte 1853;
Marken som Marieberg sedemera hamnade på var då helt obebyggt, med undantag
från några kolarkojor.
Marken bestod i huvudsak av ängsmark i en flack dalgång. Marieberg kallades
Kvirdalen från 1600-tal.
1852 köpte grosshandlare Wallis från Stockholm ett av fem hemman i Köja,
för att använda som virkesupplag. 10 år senare såldes hemmanet till
John Berger, som ägde * av Sandö ångsåg. Denna brann 1862 och då byggdes
i stället sågen i Köja. (2 dubbla och 2 enkla ramar). Det byggdes kajer,
arbetarbostäder o.s.v. John Bergers hustru och dotter hette Marie.
Därav Marieberg. Dottern dog som barn.
Sandö:
Sandö har sitt namn av jordens beskaffenhet. Den är sandig.
Lugnviksstrand:
och Nyhamn:
På senare tid har nya byar tillkommit t.ex. Lugnviksstrand. Vad det namnet betyder
är klart, likaså Nyhamn.
När man avstavar namnen ser man det tydligt. Lugnviks-strand. Ny-hamn.
|
|
TILL HEMBYGD
|
|
|