Revolution Riot Blues for the spiritually retarded Det ljuva 80-talet sägs ju vara på gång igen och framförallt märks det kanske på dvdmarkanden som just nu översköljs av boxar med allt från Miami Vice till Knight Rider och Dallas. Även inom hårdrocken står liknande tecken att finna när ett band som Crashdiet får lysande recensioner och visar att det återigen är ok för män att sminka sig. Revolution Riot har harvat runt ett bra tag nu i huvudstadens klubbmiljö och såvitt jag vet är det här deras andra fullängdare. Och vilken fullängdare sedan då! Med inledande "Go" dras mina associationer till Mötley Crue och deras samarbete med John Corabi från ´94. En oändligt underskattad platta, som egentligen är något av det bästa som herr Sixx lyckats knåpa ihop. Det är ett sjuhelsikes ös och det känns avsevärt fräschare än vad jag hade förväntat mig. Influenserna står att finna på Sunset Strip runt ´86 med band som LA Guns, Black´n´Blue, Faster Pussycat, Guns´n´Roses osv. Egentligen är det bara låten "Go" som låter mer 90-tal än 80-tal och resten av materialet hade gjort sig bra på Whiskey A Go Go en het sommarkväll i mitten av neoneran. Balladen "Seven days" ger bilder av ett amerikanskt slättlandskap och en gammal Thunderbird som så sakteliga styr riktningen mot solnedgången. Helst med en eller två lättklädda damer i framsätet. Fullständigt lysande och kompromisslöst! Jag njuter fortfarande av Crashdiet´s debut och har nu fått ett nytt vitamintillskott i och med "Blues for the spiritually retarded". Sjukt beroendeframkallande och frågan är vad det är som gör att två stockholmsband gör mer för Sunset Striplegenden, än vad hela "Rock never stops"-paketet i USA lyckats med de senaste somrarna? Betyg: 
Niclas Müller-Hansen
|
|