 |
När jag var en 10 år började jag spara till en egen hund, en schäfer skulle
det vara. De vuxna titta på mig med milt överseende och ett litet leende på läpparna, gav mig deras pantburkar och lät mig
"jobba" för en liten slant. De vuxna trodde nog aldrig att jag skulle nå mitt mål men det gjorde jag! Visserligen hann jag
bli 16 år och hade mitt första sommarjobb innan jag kunde göra slag i saken men sommaren 1988 flyttade Biscaya in. Hon var
då 3 1/2 månad.
|
| För min far, som är uppväxt på den danska landsbyggden där de använde
schäfrar som vakthundar och som ansåg att schäfrar var farliga och falska, vågade jag inte berätta om Biscaya för. För er
som undrar hur jag kunde gömma en hel hund kan jag berätta att mina föräldrar var skilda och att jag hade Biscaya hemma
hos min mor. Tror jag varje dag lovade att berätta för min far att jag hade skaffat hund och en schäfer till råga på allt
men det tog flera månader innan jag lyckades klämma ur mig det. Han blev väl inte så glad kan jag väl påstå...
|  |
 |
Men min fars inställning ändrade sig ganska omgående när han fick träffa
Biscaya och hon blev en älskad familjemedlem hos honom och hans sambo också. De sparade matlådor, köpte godis och ben, skröt
om henne och serverade alltid en leverpastejsmörgås, fint skuren i tärningar, när vi kom. Biscaya älskade att åka till
"Pappa och Marita" och fullkommligen tjöt när vi närmade oss deras hus.
|
| Biscaya var väl ingen enligt rasstandarden vacker hund; något för hög,
långtbent och smal. Korset var för brant, vinklarna något för dåliga bak och så fransysk fram. Tror hon fick en 2:a på
utställning i alla fall. Med Biscaya tävlade jag lite i lydnadsklass 1 men det blev inte mer än så, tränade dessto mer och
hon var även med mig överallt, vart jag än åkte. Hon var nog en av Sveriges mest miljötränade hundar =). Hon var med mig
till Danmark och 1989 var vi upp på Svensk Hundungdoms läger i sollefteå. Den resan innebar att åka tåg för första gången för
Biscaya och nästan för mig också. Det var tur att Biscaya var jättebehändig att ha med sig, hon litade på mig till 100%.
|  |
 |
Biscaya var min följeslagare i vått och torrt. Väldigt lydig men det var
en sak som hon inte kunde motstå; harar. De skulle bara jagas. Som tur var var hennes jaktturer aldrig mer än max 10
(lååånga) sekunder och hon kom alltid direkt tillbaka till mig. På ålderns höst blev hon lite döv och man fick gå fram och
knacka på henne för att hon skulle uppmärksamma att man ville något men hon var, in i det sista, alltid villig att göra
det man bad henne om. Våren 2000 började hon bli rejält dålig bak i höfterna och jag beslutade med sorg i hjärtat att
låta henne somna in efter sommaren men ödet ville annorlunda.
|
Under pingsten blev Biscaya akut sjuk i livmodersinflammation och hon fick
vandra vidare till de sälla jaktmarkerna där alla harar är lovliga och ingen sjukdom finns.
|
| Upp
|