SAXAT UR NYCKELPOSTEN NR 1/87

JAN LINGS NYCKELHARPFILMER

En beskrivning av ett annorlunda folkmusikprojekt

av Sven Nordin .

Som de flesta säkert känner till gjorde Jan Ling, i början på 1960-talet en avhandling om nyckelharpan. Denna avhandling resulterade bl.a. i boken "Nyckelharpan" (J.L. 1967) . I samband med denna avhandling gjordes film- och ljudinspelningar av nyckelharpspelmän både på kromatisk nyckelharpa och s.k. gammelharpa. Dessa inspelningar har arkiverats av Musik Museet i Stockholm i (M.M.), där Jan Ling var anställd den aktuella tiden.

Som intresserad av de gamla nyckelharptyperna kom jag att besöka Visarkivet för att lyssna på inspelningar med Justus Gille och Viktor Vikman Österbybruk. På några ställen på vissa band hörde jag ett mystiskt ljud, ett surrande och en röst som sa: "Ja nu kan du börja, surr.. surr.. spel.. spel.. klick.. tack så mycke.." Vad var det ??! Efter en smärre tankeverksamhet stod det klart: det var Jan Ling som gjorde filminspelningar. Nu blev jag nyfiken på dessa filmer. Visarkivet upplyste mig om att dessa filmer förvarades på M.M. På M.M. gjorde jag en första provtitt på filmerna och fann då att de var utan ljud. Ljudet var inspelat separat på rullband. Det var omöjligt att få ljudet och filmen att stämma överens (synkronisera) . Nu föddes idén till projektet "JAN LINGS NYCKELHARPSFILMER". Om jag överförde filmen till video så skulle det kunna bli möjligt att efteråt sätta till ljudet. Att sätta ljud direkt på celluloidfilm är nästan omöjligt och dessutom dyrt. Videon är billigare och enklare och mera tillgänglig.

Efter att ha rådgjort med M.M. och Jan Ling var det "Go" för projektet. Men det behövdes pengar !  Folkmusikfonden var kanske en lämplig källa att ösa ur? Jo, det gick vägen. Efter endast en ansökning hade jag nu i alla fall ekonomisk möjlighet att genomföra projektet, men skulle det fungera tekniskt ... ?

Vad behövdes det för teknisk utrustning? Jo en 16 mm:s projektor, någon slags skanner (en anordning som projicerar bilden direkt in i videokameran) och en videokamera. Med dessa prylar under armen stegade jag aningslöst in på M.M. för att skrida till verket. (jag var tvungen att hålla till på M.M. enär filmerna ej fick flyttas därifrån).

Nu började det bli spännande. Den första filmen rullade igång (kom ihåg att det fortfarande är stumfilm) och den fastnade på videobandet utan problem. Jag kollade det inspelade på TV-monitorn och insåg nu att det skulle bli  svårt med identifieringen av låtar och spelmän. Och vilken hastighet skulle projektorn vara inställd på ? Några noteringar i den vägen fanns ej. Jag bestämde i det läget att göra en avfilmning på lägsta möjliga hastighet, detta för att underlätta identifieringen av låtar genom att  kolla på stråke, fötter och knavrar. På en av filmerna  verkade svårigheterna helt oöverkomliga. Det fick sin förklaring när det, på filmen, var dags att hälla upp kaffet. Då åkte kaffet från koppen och in i kaffepannan !! Filmen låg  tydligen felspolad (baklänges). Att upptäcka att en spelman spelar baklänges är faktiskt inte så lätt när det inte finns ljud. Allt filmmaterial filmades av, även några som var negativa, avsedda att göra filmkopior av. Dessa gick lätt att göra positiva med hjälp av videotekniken.

Väl hemkommen började det tidskrävande arbetet med identifieringen av låtar. Jag hade i ett tidigare skede även kopierat av allt ljudmaterial ca  50 st rullband ca 30 timmar ljuvlig nyckelharpmusik och tal. Detta kopierades till kassett, för att jag skulle  kunna använda min specialbandspelare. Denna bandspelare gör det möjligt att kontinuerligt  variera hastigheten, detta för att få ljudet att passa till bilden. Efter att ha identifierat en låt gjordes ett försök att dubba på ljudet ("dubba" är ett uttryck som betyder att man efteråt sätter till ljud). I detta skede upptäcktes ytterligare en svårighet, tonhöjden (= hastigheten på filmen) var ej lika från ett inspelningstillfälle till ett annat. Stort problem;  hur skulle jag få reda på vilken inspelningshastighet som använts ? Några anteckningar i den vägen fanns ej. På sid 265 i boken "Nyckelharpan"  finns  angivet vilken kameratyp som använts. Vem vet hur den kameran är beskaffad, vilka hastigheter har den?, funderade jag. Firman som  tillverkat kameran var sedan länge borta, foto museet,  tekniska museet visste ej. Raskt sprintar jag iväg till stadsbiblioteket och läser FOTO 1955-1963. Hittar så småningom en helsidesannons för kameran ifråga och där står; kontinuerligt variabel hastighet 8-64 bilder/sek. SUCK ! Kameran har kunnat stått på vilken hastighet som helst! Nu var goda råd dyra. Nu fanns bara ett sätt att rädda situationen. Det var att "neutralisera" alla spelmän till normal A = 440 Hz. Detta kan synas grymt men faktum är att de flesta spelmän låg i verkligheten rätt nära normal A, man ägde en stämpipa eller dylikt. Det enda fel som uppstår är att tempot (hastigheten) på låten ej blir den rätta, men å andra sidan blir tonarten den "rätta" så att det går att spela till. 

Meningen är att levandegöra museimaterial och ge studieförbund och enskilda spelmän möjlighet att lära sig efter de gamla förebilderna. En videofilm är tacksam att lära sig efter, man kan ta om gång på gång och studera detaljer.

From  NYCKELPOSTEN NR 1/87

Jan Ling’s Nyckelharpa Films:
 

An Unusual Folk Music Project
(translated by Matt Fichtenbaum)

Musicologist Jan Ling, in the early 1960’s, wrote his doctoral thesis on the nyckelharpa, a thesis that became the book
Nyckelharpan (1967). In collecting material for his thesis, Ling made film and audio recordings of players of both chromatic harpa and “gammalharpa” (silverbasharpa, kontrabasharpa, etc.) These recordings were archived at the Music Museum in Stockholm, where Ling was employed at the time.

My interest in the older nyckelharpa types led me to visit the Swedish Folk Music Archives (Svenska Visarkivet) to listen to recordings of the Österbybruk spelmän Justus Gille and Viktor Vikman. On some of the tapes I could hear a voice saying “OK, begin,” followed by a strange whirring sound. The music would start; afterwards there was a click and “Thank you very much.” What was this? A bit of thought led to the answer: it was Jan Ling, making his films. I became curious about these films.

From Visarkivet I learned that the films were kept at the Music Museum. There I took a first look at them and found that they were silent, with no sound track: instead, the audio had been recorded separately, on reel-to-reel tape. It proved impossible to play the film and tape together synchronously.

Thus began the project “Jan Ling’s Nyckelharpa Films.” If I were to transfer the films to videotape, I ought to be able to add the sound track afterwards. It’s difficult and expensive to add a sound track to a film; videotape is simpler, less expensive, and more accessible. I consulted with Jan Ling and the Music Museum and got approval for the project. But I needed funding. Folkmusikfonden (the Folk Music Fund) seemed like a suitable source. My application was successful and yielded sufficient support for me to begin. But could the effort succeed technically?

I needed equipment. A 16-millimeter film projector, a video camera, and the optical device that lets the camera look directly at the projector. The films could not be taken off premises, so I took my equipment under my arm and, innocently unaware of the complexity to come, invaded the Museum. This is where it became interesting. I started the first film and transferred it to videotape with no problems. But seeing the result on the TV monitor made it clear that identifying the tunes, and the players, would not be easy. Furthermore, the speed of my projector was variable, and there was no way to know what the correct setting should be. I chose to do the video transfer at the lowest possible speed. I would have to identify the tune being played by watching the bowing, the fingering, and the player’s foot tapping, and slow speed would make this easier. On one particular film, however, even this didn’t help: it was not possible to find a tune to match the video. Fortunately, Jan Ling had let the camera run during the whole session. As the film played, the musicians paused for coffee, and when it was time to pour, the coffee ran from the cup up into the pitcher! The film had been wound backwards on its reel. I learned that it is really difficult to recognize from visual cues alone that someone is playing backwards. Some of the films were negatives, intended for making copies. I transferred these to video as well, taking advantage of video technology’s ability to render them as positives.

I arrived back home with my video copies of Ling’s films, and embarked on the painstaking process of identifying the tunes. I had previously made cassette copies of Ling’s audio material, about fifty reel-to-reel tapes amounting to thirty hours of delightful nyckelharpa music and conversation. I had a cassette player with continuously variable speed, so that I could adjust the sound to match the video’s tempo. After identifying a tune I would attempt to dub the corresponding audio onto the video recording. It was at this stage that yet another challenge became evident: the pitch, reflecting the film speed, was different from one filming session to the next. This was a problem: how could I know the correct speed? Nothing had been noted about film speed or tempo. Page 265 in the book Nyckelharpan identified the type of camera used. I set out to research this camera’s capabilities. The manufacturer no longer existed, and neither the Museum of Photography nor the Museum of Technology had any relevant information. I rushed off to the Stockholm Public Library and read through FOTO magazine for 1955 through 1963. The answer appeared in a full-page ad for just that camera: film speed continuously variable from 8 to 64 frames per second. Sigh! The camera could have been set to any speed within that range. There was only one workable approach remaining. I made the assumption that the instruments were tuned to a standard A of 440 Hz, and set the films to play at that pitch. This may seem arbitrary, but most players of that era tuned close to standard pitch with the help of a pitch pipe or other tuning reference. As a consequence, the recordings’ tempo may not be exactly as originally played, but the pitch is “correct” so it is straightforward to play along with them.

With this project complete, what had been archival material is now easily accessible. Educational institutions and individual players have the opportunity to learn from these traditional players, to treat them as role models. And the video medium is well suited for such study: one can play whole tunes or individual segments over and over, studying the entirety or the details.