Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton

  Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig, så trashankar och avsigkomna stackare behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring.
  När den här julen som sagan handlar om närmade sig blev det som vanligt ett bakande och korvstoppande, ett fejande och putsande, ett stöpande och köpande, ett rumsterande och paketerande och ett vansinnigt uppsving i affärsverksamheten som gjorde att de rika knösarna till affärsmän blir ännu rikare och de fattiga satarna till kunder ännu fattigare.

  På ett av postkontoren i landets huvudstad stod Karl-Bertil Jonsson och sorterade inkommande paket. Karl-Bertil Jonsson var fjorton år och gick i läroverket, men just nu stod han som sagt och sorterade inkommande paket. Så här dagarna före jul anställde postverket skolungdomar till att arbeta hela nätterna, eftersom den ordinarie personalen slutade klockan 17.
  Nu tycker ni kanske synd om Karl-Bertil Jonsson för att han fick stå där hela nätterna och sortera inkommande paket. Då ska jag tala om för er att egentligen var det ingen synd om Karl-Bertil Jonsson inte. Han kom från ett välbärgat hem, hans pappa hade ett stort varuhus och blev dagligen allt förmögnare på bordlöpare och tomtebloss. Men Karl-Bertil Jonsson tyckte i alla fall det var roligt att tjäna lite pengar själv, för det här tilldrog sig på den här tiden då man ibland tyckte det.
  Medan Karl-Bertil Jonsson stod och slängde in ett paket med påskriften "Aktas! Glas!" på stengolvet i fragila avdelningen tänkte han på Robin Hood. Robin Hood var Karl-Bertil Jonssons idol, för det här var på den tiden då en fjortonårings idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur. Hjältemod, kamratskap, tjocka munkar som gudfruktigt slogs med käppar för en rättvis sak, sunt friluftsliv, kyska jungfrur att hjälpa över bäckar och åar, vördnad för den rättmätige konungen och halstrat hjortlår till middag - se där några av de företeelser som för Karl-Bertil Jonsson framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås den laglösa rättvisans princip: att ta från de rika och ge till de fattiga.
  Klockan fyra på morgonen krossade Karl-Bertil Jonsson med ett lättad suck den sista i wellpapp inslagna kristallvasen mot Kungl. Postverkets betongvägg och begav sig hem genom de tomma gatorna. Hans steg ekade mot husväggarna, ett taktfast eko som hamrade mot hans trötta öron. Att ta från de rika och ge åt de fattiga, hamrade det rytmiskt.
  En sorgsen glädjeflicka flöt förbi honom och konstaterade med ett smått besviket ögonkast att han var för ung. En stackars sälle satt på trappan utanför en port och stirrade på honom med en krympling renat i blicken. En ung kvinna kved stilla på trottoaren med ett spädbarn på armen, utstött från hemmet av barnets grymme fader. En ungdomsbrottsling ven förbi som en sorgsen vindpust i en stulen Opel Kapitän.
  Julen var nära.
  Dessa olyckliga för vilka Frälsningsarméns grytor hållas kokande. Till alla människor en god vilja. Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ljus för den som vandra i mörker? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem. Att ta från de rika och ge åt de fattiga.
  Att ta från de rika och ge åt de fattiga.
  Det var nu som Karl-Bertil Jonsson fattade sitt beslut.
  Dagen därpå klockan halv ett väcktes Karl-Bertil Jonsson av sin ömma moder. Han steg upp, fick sina två stekta ägg med falukorv, smet in i sin faders bibliotek och snodde med sig taxeringskalendern och begav sig så till posten.
  Han började sortera inkommande paket med den sömngångaraktiga säkerheten hos ett barn som lärt sig något utantill. Men hans blick granskade vaket adressaten på varje paket. Det var särskilt titeln framför adressaten namn som tilldrog sig hans intresse. Titlar som Svarvare, Studerande, Byggnadsarbetare, Herr, Sömmerskan, Sjuksköterskebiträdet och Lantmätare lät han utan åtgärd passera till sina respektive pakethögar, men när han träffade på en adressat med titeln Direktör lät han oförmärkt direktörens paket glida ner i en särskild säck som han lagt bredvid sig. Samma skedde ock med paket adresserade till exempelvis civilingenjörer, överstinnor, bankirer, disponenter och fastighetsmäklare.
  Vid middagstiden var säcken vid hans fötter ganska välfylld med paket. Han stannade kvar när de andra gick ut och åt, och så snart han blivit ensam tog han fram sin specialsäck. Byrådirektör H. K. Bergdahl, Oscarsvägen 30, taxerad inkomst 67 500 kronor. Åkte tillbaks i specialsäcken. Sammalunda skedde med alla paket vilkas adressater hade en taxerad inkomst på mer än 50.000 kronor. Det fåtal utplockade paket med adressater som trots sina burgna titlar stannade på en inkomst av mindre än 50.000 kronor gallrade Karl-Bertil Jonsson ut ur säcken och lät dem gå vidare till destinationsorten. Ett undantag gjorde han dock från 50.000-kronorsregeln. Det gällde en tandläkare som deklarerade för bara 36 000 kronor. Denne åkte med i säcken i alla fall, för Karl-Bertil Jonssons pappa hade efter att ha blivit rotfylld sagt att alla tandläkare deklarerar falskt och tjänar hutlöst med pengar.
  I god tid innan arbetskamraterna kom tillbaka från sitt middagsmål hade Karl-Bertil Jonsson ställt undan sin säck i ett av de många som finns på posten där aldrig någon tittar efter om det ligger nånting. Själv åt han ingen middag. Ädla syften går före mat här i världen.
  Resten av natten arbetade han hungrig och förnöjd utan att plocka undan några fler paket. Jo, ett enda lade han åt sidan; det var adressat till hans egen far, och avsändaren var faster Märta. I utövningen av en ideell verksamhet får man inte skona sina egna, resonerade han. Ingen mannamån, lika för alla. Pappa tjänar mer än 50.000 om året, följaktligen hamnar pappas paket i min säck. Han smög bort och lade det därsammastädes. Säcken var nu fylld till brädden.
  Nu förestod ett problem. Hur skulle han kunna smuggla ut sin säck från postverkets lokaler? En extraarbetande skolpojke som drar med sig en postsäck hem vid arbetets slut, det ser inte bra ut. Det kan ge upphov till prat.
  Sent på natten, strax före arbetets slut, smög Karl-Bertil Jonsson bort till sin säck, pulade ner paketen så att han kunde snöra igen säcken, fäste ett av postens adresskort i snöret och skrev på kortet sitt eget namn och adress. Så drog han ut säcken till den stora säckhögen med paket som skulle fraktas ut i stan dagen därpå.

  Nästa dag var självaste julafton. Karl-Bertil Jonsson väcktes klockan tolv av sin ömma moder, som stod vid sängen med glitter i håret och kaffebricka med pepparkaksgrisar i händerna och sa:
  "Karl-Bertil, det har kommit en hel säck med paket till dej!"
  "Å", svarade Karl-Bertil yrvaket, "det är såna som jag skall sortera. Hemarbete alltså."
  "Stackars pojke", sa hans ömma moder, "ska han arbeta och slita på själva julafton också."
  "Man måste göra sin plikt här i livet, förstår mamma", sa Karl-Bertil och såg lite extra trött ut. "Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar."
  Karl-Bertils ömma moder gick rörd därifrån.

  Karl-Bertil klädde sig och gick ner i tamburen där säcken stod, bar upp den på sitt rum och tömde den på golvet. Han satte sig vid sitt skrivbord och tog fram en bunt i förväg inköpta gummerade lappar av den typ som brukar sitta på hemmagjorda syltburkar. På varje lapp skrev han med rött bläck:
  GOD JUL ÖNSKAR EN OKÄND VÄLGÖRARE.
  Han klistrade fast lapparna över adressaten på alla paketen. Avsändarnas namn och adress täckte han med en julstjärna av förgyllt papper. Så lade han paketen i säcken igen och bar ner den i tamburen.
  I vardagsrummet var julstämningen i full gång. Mor och småsyskonen klädde granen med tindrande mor- och barnaögon. I köket stod far och tillredde glöggen. Doppet i grytan stod på spisen och doftade fett och gott. Ur radioapparaten strömmande julsånger. Ur TV-apparaten strömmande andra julsånger. Alla var snälla och goda ända in i julsjälen. Kort sagt, julen var kommen.
  "En synnerligen god jul tillönskar jag dig, min välartade son!" ropade far, som provsmakat glöggen.
  "Nu är granen klar!" sa mor, "Är den inte vacker? Kom, Tyko, och sätt dit stjärnan i toppen!"
  Detta var fars hedersuppdrag om jularna. Stolt klev han upp på en stol och fäste i granens topp den stora glittrande stjärnan för 14:50 som han gratis tagit med hem från sitt varuhus.
  Under skämt och glam doppades det i grytan i familjens sköte.
  Efter maten sa Karl-Bertil:
  "Ursäkta mej, men nu måste jag tänka på min postsäck."
  Denna formulering hade Karl-Bertil noga tänkt ut, för man får inte ljuga för sina föräldrar på julen. Hans yttrande var ingen lögn - han tänkte verkligen på sin postsäck.
  "Stackars pojke, jag kan ta bilen och köra dej dit", sa far.
  "Kommer aldrig på frågan, Tyko, du har druckit glögg", sa mor.
  Karl-Bertil drog en lättad suck
  "Nå, här har du en tia till taxi då", sa den glöggfryntlige Tyko.
  "Tack snälla far", sa Karl-Bertil, beställde en taxi, gick ner i skrubben i källaren där far förvarade sin tomtekostym, tog med sig denna, drog ut säcken till taxin och sa till chauffören:
  "Kör till slumkvarteren!"
  Chauffören tittade misstänksamt i backspegeln som om han hade att göra med en presumtiv taxirånare. Karl-Bertils städade yttre och ärliga uppsyn lugnade honom dock, och han körde till de eländiga slumkvarter som fanns i huvudstaden på den tiden då den här sagan tilldrager sig.
  Karl-Bertil steg ur bilen med sin säck, betalade taxin, gick in i en portgång och klädde sig i fars något för stora tomtekläder. Så gick han ut på sin humanitära julvandring.
  Gatorna var nästan folktomma. En och annan familjefar som varit och sagt god jul till några andra familjefäder vinglade hem full av julglädje. Karl-Bertil gick fram till en sådan.
  "Har ni några snälla barn hemma?"
  Mannen ryckte förskräckt till. Kanske trodde han att han hade att göra med en förklädd hemlig polis.
  "V-va då. . . jaa . . . hurså . . .?"
  "Tag detta paket och gå genast hem till er stackars familj. God jul!"
  Mannen stod där ett tag förbluffad med paket i näven och gick sedan rakt och tillnyktrat hem till de sina.
  Karl-Bertil fortsatte med glatt sinne att lysa upp samhällets skuggsida med sina små tomtebloss av vänlighet. Han knackade på de gistnaste dörrarna, antastade de trasigaste gatuvandrarna, språkade med de ensammaste åldringarna och lade paket bland flaskorna framför de sorgsna diversearbetarna på ölkaféet. När han avverkat detta kafé var säcken tom. Han stämde då upp en sång vari kunderna hest föll in:

"Nu så kommer julen
nu är julen här,
lite mörk och kulen
men ändå så kär. . ."

  En brusig man i keps tryckte sönder en tår i ögonvrån, reste på sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, gick fram till Karl-Bertil och fattade stumt hans hand. Så gick han tillbaka till sitt bord, öppnade sitt paket och började med rörda ögon läsa den bok han fått, Jean-Paul Sartres självbiografi "Les Mots" i fransk originalupplaga.

  Karl-Bertil begav sig hem och lade tillbaka tomtekostymen i skrubben i god tid innan far själv skulle använda den.
  Julafton förflöt för Karl-Bertils del i det tillstånd av den glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julafton utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna.
  Mitt i filmen ringde telefonen. Mor svarade.
  "Goddag faster Märta! God jul! Vadå . . . handmålad porslinstallrik? . . . Näej vi har inte fått nån porsl . . . vadå? Blomstermotiv? Nejlikor i kruka . . . jag är ledsen faster Märta, men vi har inte . . . jaja gör det faster Märta! Ajö då. God fortsä . . ."
  Karl-Bertil satt med hjärtat i halsgropen.
  "Faster Mäta har skickat oss en handmålad porslinstallrik, Tyko!"
  "Det var ju en herrans nåd att inte det kom fram. Tyst nu, jag ser på TV!"
  "Men Tyko, hon slängde på luren i örat på mej! Hon skulle ringa till generaldirektören för postverket."
  "Stackars man. Han ser nog också på TV. Håll tyst!"
  "Men kära nån", sa mor, "hur kan det bara ha kommit bort? Kan du begripa det, Karl-Bertil, du som jobbar på posten?"
  Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Bertil en inre kris. Ljuga för mor på julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!
  "Jag tog undan paketet och gav det till en fattig", sa Karl-Bertil.
  Far rykte till och slet blicken från TV-rutan.
  "Vad sa du att du gjorde sa du?"
  "Jag gav fasters porslinstallrik till en fattig."
  "Är du inte klok, pojke!"
  "Jag har tagit en massa andra paket också från rika människor och givit dem åt fattiga människor."
  "Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!" Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister.
  "Men far", protesterade Karl-Bertil, "du sa ju själv att du inte ville ha fasters porslinstallrik!"
  "Sa och sa! Det var ju min tallrik! Och vad tror du alla dom andra ska säja? Vem är det du har stulit ifrån mer än mej?"
  "Dom står förprickade i din taxeringskalender", sa Karl-Bertil.
  "Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!"
  "Jag är beredd att ta mitt straff, far. Jag har skänkt lite glädje åt dessa olyckliga som inte äger något varuhus, det är vad jag har gjort."
  Tyko Jonsson höll på att kvävas av julilska.
  "I morron är det du som följer med mej runt till alla som du har stulit paket ifrån och ber om ursäkt! Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!"
  Karl-Bertil gick i säng. Han hade redan läst i tidningarna hur filmen slutade. Han somnade och drömde att han sov under bar himmel i Sherwoodskogen.

  Låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor.
  Hade icke Karl-Bertils grymme faders hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som hans son spritt ut över samhällets bottenskikt? Om han hade sett gatflickan Beda Larsson trycka sin randiga sidenslips till sin barm i julnatten, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in den arbetslöse Harald Ljungströms hem, där barnen glada lekte med sina sex japanska servettringar av päronträ? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara, med när den ensamma änkan Lisbeth Blomkvist öppnade sitt paket och med tårade ögon beaktade en flaska Aqua Vera?
  Dessa frågor förblir obesvarade; vi kan vara hålla för sannolikt att om de muntra tonerna från f. tunnbindaren Ernst Haraldssons leksaktrumpet nått fram till Tyko Jonssons öron, så hade han kanske inte denna julnatt somnat i vredesmod.

  Inte ens TV-julottans glada budskap om frid på jorden och till alla människor en god vilja kunde göra Tyko Jonssons sinnelag frommare. Han var en rättskaffens man som inte vill skylta offentligt i tjuvnadssammanhang. Frampå dagen tog han med sig sin taxeringskalender och sin son och gav sig ut på sin pilgrimsfärd till ett antal medmänniskor med en årsinkomst på över 50.000 kronor.
  Byrådirektör H. K. Bergdahls husa öppnade mahognyporten.
  "Kan vi få tala med byrådirektören?" sa Tyko Jonsson. "Det gällde en julklapp."
  Det blev visade in i salongen där familjen Bergdahl satt och knäckte nötter.
  "Goddag", sa Tyko Jonsson generat. "Det är så att min son har givit en av herrskapets julklappar till en fattig."
  "Jag skulle be så mycket om ursäkt", sa Karl-Bertil, "men ni är ju så rika och lyckliga, även utan det där paketet, och därför har jag sett till att det i stället fått sprida lite julglädje i samhällets bottenskikt."
  Byrådirektör Bergdahl stod och gapade.
  "Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades", utbrast han sen. "Vill du ha ett fikon?"
  "Å, det måste vara morbror Arturs tändstickstavla med Bodens fästning på, som han ringde och fråga om i går", sa fru Bergdahl. "Jag hoppas den var vacker, för det sa jag till honom att den var."
  "Ja, vi brukar säja det när dom ringer", sa byrådirektören. "Det kan ju inte fan hålla reda på alla dumheter som en massa galningar i släkten skickar hit. Tack ska du ha, min gosse, för att vi slapp Bodens fästning!"

  Karl-Bertils förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom mottags han som en hjälte, och de bestulna familjernas glädje över att hemstickade yllekofter och formgivna brevpressar hamnat hos bättre behövande visste inga gränser. Tyko Jonsson generade uppsyn över sin sons beteende förbyttes såsmåningom i ett stolt leende. Vid den sista adressen föreslog han själv att ursäkten skulle avslutas med ett fyrfaldigt leve för Karl-Bertil. så skedde också, och far och son avtågade under intensiva applåder.

  När de begav sig hemåt hade skymningen redan fallit, och julens stjärna lyste på deras väg.
  "Vår son är en god människa", löd Tyko Jonsson glada budskap till familjen när de trädde in i hemmet.
  "Det var en välsignad jul", sa Karl-Bertils ömma moder och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.

(Tage Danielsson)
(Ur: "Sagor för barn över 18 år", Wahlström & Widstrand)

Upp

[ Tillbaka ] [ Startsidan ] [ Nästa sida ]